Tall lil'bro fick mig att kolla in Flowjob's album Zentertainment. Jag kände direkt igen hans kopp elektronika som suggestiv, malande och space-ig. Nu har jag tydligen lyssnat igenom hela zunderhållningen utan att uppmärksamma det nåt särskilt. Förutom att min blogg blev rätt space-ig... Meditativt inspirerande album uppenbarligen! Borre Saetre är favvokonstnären som bidrar med stillbilden från outer space som egentligen är gasexplosioner, läskigt hur nåt så livsfarligt kan vara så vackert...
Det här utrymmet fick färgas My Little Pony från det förflutna. Har fått höra på omvägar att det var mitt smeknamn bland textilstudenterna när jag hade blont och turkost hår i skala med ljust i hårbotten och mörkturkost i topparna. Det var inte så länge sen men mycket har hänt sen dess. Jag har plockat ur piercingarna och klippt av mig håret. Låtit det växa ut i till sin egna färg och tagit min kandidat i konst. Lagt upp en hemsida och tagit upp bloggandet! Jag tänkte först att det är jävligt viktigt vad jag skriver här, å vad jag inte skriver här. När jag blev klar med designen vill jag ju se hur det ser ut med ett första inlägg och lillebrors musik manar på mig så det är ju bara att köra. Höjer volymen för att jaga alla ofokuserade tankar på flykt.
Här och nu är det som gäller. Bara en gång förut har jag inte vetat vad jag ska göra med mitt liv. Jag åkte konstkarusellen, blev avknuffad för en paus för att hoppa på den höga hästen nästa varv. När jag kom in på Konstfack var det en dröm som gick i uppfyllelse, magin var bruten, utopia plötsligt funnet. Det kändes som att leva på övertid och det tog lång tid för mig att fatta att jag levde. Att livet fortgick vare sig jag valde att kasta mig in i det eller att stå utanför å titta på. Efter en viss ställtid kastade jag mig upp i sadeln, axlade manteln och red rakt in i sagan som superhjälten herself. Jag har nån gång skrivit att det är som vackrast precis innan solen går ner, rippat av Per Lagerkvist kan man tycka. Det är som vackrast när det skymmer... Det är en skillnad mellan skymmning och det ögonblick precis innan solen trillar ned från vår sida jordskivan. Det färggraderade pågående och det brinnande plötsliga.
Sagan slutade plötsligt när jag väntade med att hänge mig. Det finns en dikt av Wyzlawa Szymborska som jag inte vet vad den heter men den ska finnas med i hennes samling 'Ingenting har...' Jag fick några verser av mina lärare på folkhögskolan;
Stjärnprytt helt på måfå! Härvarande uppåt väggarna!
Uppspänt över böjar, tyngder, skrovligheter, rörelser!
Avbrottet i oändligheten för en ändlös himmels skull!
Lättnaden efter icke rummet i form av en ranglig björk!
Nu eller aldrig rör vinden på molnet,
ty vinden är just det som inte blåser där.
Och tordyveln går stigen fram i mörk vittneskostym
med anledning av en långvarig väntan på ett kortvarigt liv.
Och för mig har det fallit sig så att jag är här med dig.
Och i det ser jag då ingenting vanligt.
De såg det då, jag ser det nu. Det är därför jag bromsar. Och stannar karusellen. Den har haft för hög hastighet och allt som oftast liknat en berg- och dalbana. Jag vill inte riskera att hästen kastar av mig i farten, det har faktiskt hänt en gång, på riktigt. Jag vill rida sådär som Lucky Luke, efter varje äventyr, mot en stilla solnedgång. Precis som honom vet jag nu inte vilket äventyr som väntar härnäst. Jag hoppas på Flowjob och Zentertainment.
