Av det som är vackert.

Jag tänker att jag nån gång borde skriva om det som är vackert. Alla sammanträffanden. All magi. Hur den förtrollar mig.

Jag har en granntant. Natali. Hon bor inunder mig. Hör allt. Hon har en nymfparakit som heter Pinocchio. Det började med att hon ville tala med mig när vi möttes i trappan. Hon sa mig vänligt men bestämt, med glimten i ögat då hon spände blicken i mig, att jag spelar för hög musik för sent på kvällen å måste sluta med det för hon måste få sova. Jag kände mig tillrättavisad på ett begränsande sätt men det var ändå något med den här lilla urtanten som gjorde att jag ville respektera henne å till å med smila in mig lite genom att försöka bjuda henne på kaffe. Kanske skulle hon bli lite mer medgörlig å ha överseende med mina inte fullt så sena musiksessioner.

Så nästa gång vi möttes i trappan sa jag det, att jag gärna ville bjuda upp henne på en kopp kaffe. Hon svarade, fortfarande lika bestämt, att hon minsann inte kan dricka svenskt kaffe. Hon dricker bara italiensk cappuccino så om vi skulle dricka kaffe fick det bli hos henne. Å så befallde hon mig att komma ner lite senare samma dag. Det här var ganska snart efter att jag flyttat in i lägenheten som jag snart kommer att flytta ifrån.

För att jag fått förstahandskontrakt. Äntligen. Fem år senare. Flyttar jag till vad som känns som en vackrare värld utanför den här. Till en stor nybyggd lägenhet där jag och min kombo LN ska ha ateljé i vardagsrummet. För jag har bestämt mig, jag har alltid varit, är å ska bli konstnär. Jag är inte rädd längre. Har inget att förlora. På att försöka göra det jag älskar så mycket som möjligt å nödvändigt. Jag har sparat till och köpt en enorm iMac som jag kallar Min kärlek eller Solen i mitt liv för att den lyser så starkt, tragikomiskt men tills nåt större entrar mitt liv får den heta så.

Jag fortsätter att samla regnbågar, rymdbilder å prismor. I mobilen har jag appen Astronomy Picture of The Day och jag har utklipp å digipics på supernovor, gasexplosioner, stjärnfall och norrsken. Med regnbågarna har det gått så långt att människor jag känner skickar mig bilder på regnbågar å skriver att dom kom att tänka på mig. Nästan lite läskigt hur jag lyckats manipulera dom att förknippa mig med fenomenet men jag klagar inte utan är närmast ärad å rörd av gesten. Jag har ju bett om det. Prismor har jag inga än, förutom mormors "diamant" hänge, dom i 50-talslampan, diamantmålningarna jag gjort på duk å på skrivbordet å så alla bilder förstås.

Det var när jag träffade en annan tant, Iris, som jag påmindes om att jag velat ha prismor för att hon hade några hängandes i sin skrivbordslampa. Jag höll på att smälla av när jag fick se en bild av en regnbåge på utsidan av hennes dörr. Jag berättade för henne vilket sammanträffande det var för att jag samlar på regnbågar. Iris förresten, betyder regnbåge, tog jag senare reda på. Jag kan bli så fascinerad, uppslukad å besatt av saker som intresserar mig. En morgon började jag surfa astrologins himlavalv för att nånstans övergå att googla namn. Jag minns att jag, redan som liten, gjorde listor på namn jag tyckte om. Varför vet jag inte.

Jag har innan funderat på vad jag ska döpa mitt företag till, för ett sånt är jag nu redo att skaffa. När vi hade entreprenörsskapskursen på Konstfack bestämde jag mig för Rottweiler men jag har ändrat mig flera gånger. Jag gillar kontrasten mellan någonting starkt å någonting svagt, den påminner om mig. Fox Bambi tex.

När jag å Suh skulle besöka Naturhistoriska för att hon ville köpa Cosmonova biljetter till sin bror stannade vi vid en ljus blandrashund som satt bunden utanför. Jag dras till djur, faller pladask för katter, hundar å hästar. Den här hunden frös så vi stannade med den tills matte kom ut å det finns bilder på när den sitter i mitt knä medan jag sitter på marken. Det dröjde lång tid å jag hann bli alldeles förälskad i den här beiga tiken som påminde om en räv och ett rådjur så jag döpte henne. Till Fox Bambi.



Jag önskar mig ett liknande namn, ett slags indiannamn som beskriver hur jag är. Så plötsligt stod det klart för mig att jag ju redan har ett sånt namn. Mitt förnamn betyder "Hon som skådar/hon som beskådas" och mitt efternamn är ett rovdjurs. Hon som skådar rovdjur. Är det vad jag gör? Kanske. Skådar gör jag. Å när jag är stark blir jag nästan som ett rovdjur. Som jagar byten såsom regnbågar å drömmar. Å tanter tydligen.

Min gamla högstadielärare Titti sa mig en gång att man måste skaffa sig bra tanter. Jag saknar min mormor. Hon som såg mig. Som sa att jag skulle bli serietecknare, att jag hade hår av guld. Som lyfte upp mig på köksbänken för att jag skulle få tjyvspionera på småfåglarna, som läste ramsor ur Skattkammarön, som fick mig att skratta tills jag kiknade i hennes knä. Där jag blev alldeles varm. Som hade en stor snäcka som rymde havets brus å en speldosa där Elvira Madigan dansade runt runt. Ingrid Elvira.

Ingrid Jennifer. Allrakäraste syster. Astrid Lindgren. Ännu en bra tant.

När jag berättade för Moster Gun att jag haft ett speciellt band till mormor kollade hon upp våra personliga horoskop som hon ställt. Vi är olika stjärntecken men hon berättade att vi nästan har samma horoskop. Min mormor hade en hålkamera. Hon fotograferade. Hur många kvinnor på den tiden gjorde det. Nu står den här hos mig, den bruna kartongen till kamera.

I mitt sovrum hänger bilder på min syster, Sophia Coppola, filmomslaget till Science of Sleep, tidningsurklippet på en vrålsöt liten vit kattunge som mormor satt mellan glas å knallgul kartong, (glaset har gått sönder så det är en bra kontrast till det sockersöta), å så näckrosorna mormor broderat å den surrealistiska handkolorerade bilden på mamma å Moster Gun där dom är alldeles alldeles lika i dragen men inte till uttrycket. Där sitter dom å ler i sina likadana gula klänningar som två små tanter för att hårfärgen släppt så vågorna ser grå ut.

Mamma finns också förevigad på insidan av min underarm, högst upp precis under armvecket. Hennes körkortsbild tagen 1975 är kanske den vackraste bilden jag vet, den är länken mellan mig och mormor å det syns att vi en gång varit lika, jag å mamma. Nu är hon tant. Som, när hon första gången hon fick se tatueringen sa lite förvånat, nästan en gnutta besviket att hon trodde den skulle vara större. Min syster å vår gamla hund Cindy måste också få rum, där dom sitter i buskaget till Paradisbusken på Dalviksvägen. Det kan vara den bästa bilden jag nånsin tagit.

Sist mamma å pappa var här hade mamma med sig två bilder. Tagna hos Moster Gun. Den ena på henne, i samma skjorta som på körkortsbilden, som på min arm. Den andra på pappa. I nästan samma, fast kortare, frisyr, i samma vinkel å med liknande uttryck som mamma. Så fick jag förlagan till pappa som ska sitta på andra sidan underarmen. Så min bror. Som är utom räckhåll. Den finaste bilden jag sett på honom är just på lite avstånd. Flera stora högtalare är uppställda i skogen som ett liggande L å där uppepå sitter han, nästan två meter lång å lutar sig mot dom högtalarna som staplats som ett stort ryggstöd. Mormor får en speciell plats på den andra armen, på insidan av överarmen, närmast hjärtat. På den armen som ska fyllas med det jag älskar, det jag valt i mitt liv. Saker jag samlar på. Såsom regnbågar å supernovor.

Nu ska jag snart gå ner till Natali. Natali betyder födelsedag å syftar på Jesus födelsedag, dvs juldagen. Då min mamma fyller år. Dessa sammanträffanden. Dom förföljer mig. Jag följer dom. För jag tror att det i slutet av den här vägen finns en skatt. Att ösa ur. Jag tänker se till att det gör det. För att jag en dag är tant. Å vill dela med mig. Av det som är vackert.

Fake it 'til you make it.

Jag är så glad att jag gick på Thomas, min gamla målerilärares, vernissage. Ensam. Jag träffade flera där. Johan tex. Den ena utbytesstudenten. Svensk fast från Bergen. Johan stod å bläddrade i Thomas utställningskatalog å när vi kollade på dom färgglada, målade plankorna sa jag att jag tänkte på Pär. Pär beskrev sin konst för mig som att han brukade flytta runt plankor i sin ateljé å sen ha vernissage. Jag har tänkt på Pär nyligen. På att han mest av allt ville ha ett kontor, som han berättade på vår klass julhygge. Jag har tänkt att jag också vill ha ett kontor. Fast inget vanligt kontor, utan ett med bilder och text som konst istället för bara bilder och text. Nu berättade Johan att Pär inte lever längre.

Helt plötsligt, som respons på min referens mellan Pär å plankor sa han det: "Pär lever inte längre." Jag fick panik å velade mellan att fråga varför eller när men jag tror jag frågade hur. "Jag vet inte.", blev Johans lite undflyende svar. "Line ringde, du vet norskan, å berättade. För bara ett par månader sen. Jag vet inte hur men jag tror han tog livet av sig."

Herregud. Jag pendlade nu från peppglad till fårintegråtaledsen å undrade mer men det fanns inget mer. Pär finns inte mer. Å vi konstaterade å enades om att det är förjävla tråkigt å fan...

Jag dröjde mig kvar, innan hade jag skymtat min gamla mentor Olof men nu missade jag att han gick. Jag hälsade glatt på gamla tider å fick en kram å ett par ord med självaste Thomas som såg glad ut å se mig, jag tror han sa det också. Sen gick jag. Utan att säga hejdå utom till dom närmast utgången, så som jag brukar göra. Enklast så.

Jag påminns om när jag var på skolan för att printa bilder till Liljevalchs ansökan förra veckan. Jag hade nästan glömt det men precis som när Mats gått bort ett sommarlov stod där ett porträtt av en kille jag minns ansiktet men inte namnet på... Emma berättade att det var Andreas i hennes klass, från Grafisk Design.

Varför? Varför berättar man inte varför? Är det hemligt, oväsentligt eller integritetskränkande? Det är nog inte bara jag som undrar. Jag vet fortfarande inte varför Mats blev berövad livet. Jag står inte ut med att inte veta varför. När jag föreslog att man skulle ställa ut Mats verk ändå, på vårutställningen, sa Makode att han minsann inte tänkte ställa ut Mats efter att han dött. Varför inte då? Varför kan man inte göra så? Varför får man fortfarande inte prata om döda? Varför får dom döda inte vara med? För att dom inte fick det när dom levde? Jag önskar att jag hållt kontakten med Pär. Att jag skrivit, undrat, frågat å peppat. Jag har kanske flest bilder av alla på Pär. Eller kanske inte. Men dom ska få vara kvar där dom är. Jag ska titta på dom nu. Å söka ett svar.

På min födelsedag var vi på Club 27 fest. Jag som Janis. Samma morgon hade jag fyllt 28. Överlevt klubben. Jag å LN var dom enda på festen att ha gjort det, dom andra firade att dom fyllt 27... Om dom som tagit sina liv bara hade kunnat vänta. Nu börjar livet å jag undrar varför konstnärer dör. Olof berättade i sitt tal om Mats video där han spelar pingis mot sig själv. Om att Mats bara kunde förlora mot sig själv. Ingen annan kunde vinna över honom.

Jag tror jag har börjat tävla mot mig själv igen. Hittills har jag vunnit ett förstahandskontrakt. Å bara att ha sökt Liljevalchs är en liten vinst i sig. Speciellt när Ernst Billgren å Annika Von Hausswolff sitter i juryn. Ernst gillar det jag gör, tror jag å en fototjej på jobbet sa att bilden där Suh möter sig själv i trappan påminner om Annikas grejer. Kompis, det går bra nu. Det är min tur nu. Äntligen. Som jag väntat. Hej!

Ps. Pär, jag ska tänka på dig när jag skapar mitt kontor å flyttar vaddetnukanva i min ateljé, tack för det enkla. Å Mats, jag ska bara spela mot mig å så ska jag prata med dom ensamma, så som du gjorde. Tack för det.

Mr. Nobody & The Timetraveler's Wife

Mamma levererade mig blå med navelsträngen runt halsen. Jag klarade mig utan större men, men inte hon. Redan innan dess kom å gick hon lite som hon ville, som The Timetraveler. Nu blev nån i perioder berövad hela sitt ursprung, hela sin värld. I den nya fanns bara pappa, inte så bara men det innebar ju nånstans att börja i fel ände. Som Benjamin Button ungefär, fast mer i fråga om könsidentitet istället för ålderskris.



Brorsan skickade två bilder på dubbla regnbågar från Götet, betyder det att även en regnbåge har en skugga? Såsom solen har fläckar. Whatever makes me happy, right? I want magic. Är stormförtjust i livet just nu. Säger det nu så jag kan påminna mig sen. "It's often the last key on the ring which opens the door." -Det hoppas jag verkligen annars finns det risk att jag sparkar in pärleporten. Det är fan att jag måste stirra döden i vitögat för att känna att jag lever å ta mig samman. Skulle behöva dansa som om det inte finns nån morgondag. Det funkar först imorgon dock... "Bra saker kommer till den som väntar." -Väntar... I lördags postade MG - Moster Gun en dubbel regnbåge å så igår fick jag en till, dubbel av Mia. Den måste vara alldeles nära nu. Vägen till pärleporten. När det är så nära mellan bilderna av den, som med åska. Blixt! Ett tusen eeett... ett tusen tvååå... ett tusen treee. Å så efterskalvet som ekar i himlen.

Gud vad skönt att jag slapp va där å se när kaffet kokade över å sprutade över halva köket. Är ledig å passar på att bunkra nödmusik inför kommande livshotande vardagsliv. Vafan tutar sopbilen på?! Tror sopgubbarna att gräsklippeåkaren hör dom genom gräsklipparvidundret?! Jag hör båda. Föredrar när sopgubbarna åker runt gården å poppar Hoffmaestros Highway Man för fulla kvarter. Sprang in i köket precis när mjölken, även den, kokade över. Jag måste va jävligt snabb, annars hinner jag inte med allt jag tänker att jag vill göra. Suck. Jag tar det sen. Nu ska jag dricka kaffe!



Jag å pappa pratade om The Butterfly Effect, både filmen å fenomenet. Om en fjäril slår med sina vingar i Mexiko kan det orsaka en orkan på andra sidan jordklotet, till exempel. Vi enades om att vi tror att vi kan ha sett The Butterfly Effect och Mr. Buttons otroliga liv tillsammans. Plötsligt får jag syn på disktrasan med fjärilar på å berättar för pappa att det är fjärilar på disktrasan. Pappa: "Va, sitter det fjärilar på disktrasan?!" Jag: "Haha, nä, det är fjärilar på disktrasan." Pappa: "Ja?!" Jag: "Tryckta." Besvikelsen på det... Tipsade så pappa om Mr. Nobody å The Timetraveler's Wife varpå det lät som om han ville glänsa lite när han sa att han ju kan google efter dom. Tipsade således om imdb.com. Han antecknade samtidigt som han bokstaverade: "Ingvar, Martin, David..." "BERIT!", skrek jag. "Vi kvinnor kan väl för fan få 1/4 av världen!" "Men så är det ju inte", skrattade pappa. "Det är ju tradition." "Exakt!", fortsatte jag upprörd mest på skoj, "Allt är jävla tradition som är manshittepå för att vi kvinnor inte fått göra våra röster hörda förrän typ nu." (Eller för 90 år sen teoretiskt mer exakt.) Pappa bara skrattade å bad mig återkomma när jag lärt mig rabbla hela alfabetet i kvinnonamn. Jag lovade att göra det, återkomma å i min tur lära honom.

Det jag säger flest gånger per dag är: "Vilken fin färg!" Kan man få jobb på det? Jag har skapat min första färg! Check out "Pink blues" on @COLOURlovers: http://clrlv.rs/n0sJg7

Pappa pratade sen om en film som han inte mindes namnet på. Där en pojke reser tillsammans med sin mamma, eller nej förresten, ensam, utan sin mamma, bakåt i tiden för att han ska hitta rätt pappa eller för att liksom se till att bli född i rättan tid. Jag föreslog allt möjligt å omöjligt, Mio min Mio, Den oändliga historien, Mr. Buttons otroliga liv, Lille Prinsen (som är en bok, pappas favoritbok som jag fått av honom å låtsas ha läst såsom jag låtsas ha läst alla fina böcker jag köpt på magkänsla, det är som om jag inte behöver läsa dom utan bara ha dom för att fantisera ihop vad dom skulle säga mig för att jag ska bli mer bokklok, nåväl...). "Nejnej", svarade pappa, "Lille Prinsen, det är ju en bok som handlar om..." "Ja, jag vet.", avbröt jag. "Tillbaka till framtiden!" föreslog LN som just kom hem. Pappa tyckte det lät som en logisk titel men skulle fortsätta gräva i saken.

To be continued.

Mulen dag.

Det är en sån där dag då jag sitter fast. Det enda sättet att ta mig loss är att... ta mig loss. Å jag sitter fast. Efter regn kommer sol å vice versa. Det säger man aldrig, att det faktiskt kommer regn efter sol med, jävla optimister. Om jag kunde skulle jag beställa en konstant regnbåge. Jag har försökt men det blir bara fake av alltihop. Det är för tidigt. Jag måste stå ut så länge berg- å dalbanan ska hålla på å åka uppför å nerför i en satans fart. Precis när jag hunnit konstatera att jag är uppe blir jag rädd att jag snart är nere å just då kan jag slå mig i backen på att det går utför. Jag har skrivit det så många gånger förr, på olika sätt, jag upprepar nåt, tjatar sönder mig själv.

Är det verkligen bara att gilla läget? Ska man behöva gilla skillnaden mellan högt å lågt. Jag gör det inte. Det är ju själva skillnaden som svider. Å så har jag döpt bloggen till "skillnaden mellan" som om jag hyllar kontrasten mellan bra å dåligt. Eller ahaaa, nu, precis nu kom jag på att det är ju den jag vill åt, det är där jag vill vara. Mitt emellan. Om jag kunde balansera lite lagom nånstans mitt emellan eufori å ångest skulle det skilja mindre å det skulle inte kännas så himla olika. Fast, jag vill ju inte offra topparna för att minska dalarna. Är det det jag måste förlika mig med? Att känna lite? Att vara lagom?

Jag står inte ut när jag känner mig platt. När jag knappt känner nåt alls drar jag i mig själv tills jag trillar ner. För upp är det svårt att ta sig utan anledning. Man kan ju bara komma upp när man varit nere. Eftersom jag vägrar balansera ut svängningarna får jag väl ha det så här antingen eller. Å sitta å va bitter å otacksam emellanåt. Om det bara var okej att klaga å bära sig åt. Jag har så svårt att hålla i mig å kan ju inte stänga in mig så fort jag har en dålig dag. Så antingen går jag runt å sprider en massa skit, känns det som, vilket i sin tur ger mig kasst samvete. Om jag vågar belasta nån annan med mitt skräp känns det ofta mycket bättre men fortfarande som om jag alltid är den som behöver prata, den som behöver nån som lyssnar. Man kanske inte tror det, för att jag oftast är den som pratar mest, men jag skulle så gärna byta ibland. Få vara den som lyssnar. Som känner sig behövd å som får äran att vara till hjälp för någon annan. För det finns väl fler som jag, eller jag menar alla är väl som jag, ibland? Om vi bara kunde bli bättre på att visa oss svaga. Jag vågar knappt publicera det här inlägget. Men... Här är jag.

Ernst Billgren, Jonas Gardell, Nietzsche, Emma å jag.

Nu var det sådär längesen igen. Men det spelar egentligen ingen roll. Jag tänker att jag ska sluta skriva om hur länge sen det var å sluta prata så mycket om då, eller iaf i förhållande till då. För nu. Nu har jag pillat lite på nyanserna här igen. Jag brukar göra det om det gått lång tid innan jag skriver ett nytt inlägg. Fast jag ska inte bruka så mycket heller. Jag gör det jag gör. För att jag vill låta magen bestämma. Å inte tänka ut så mycket i förväg. Den har blivit lite ljusare, bloggen. För att matcha bilden. Å mig. Inte lika natt svart. Inte så ljus heller, grå men inte så neutral. Inte lika mycket antingen eller men med små ljusglimtar som är det som syns mest. Som satelliterna, eller vad det är för vackra parabolrobotar på marken. Med rosalila rök eller ånga som stiger uppåt mot rymden, som siktar mot stjärnorna och fortsätter ut i evigheten.

Jag gillar Ernst. Billgren. Det visste jag inte. Jag läste intervjun med honom i Situation Stockholm. Jag gillar hans bok "Vad är konst?" å nu måste jag ha tvåan å "Den andra vägen" också. Och The Artist's Way som Emma nämnde härom dan. Det jag gillar med Ernst å Emma är att dom är sina egna, säregna. Dom vågar sticka ut, sticka hål å bara sticka när dom känner för det. Dom ser ut som dom, är som dom är å gör som dom vill. Ernst förhållningssätt är sjukt intressant. Han hävdar att tycke å smak egentligen inte spelar nån roll för man kan ha så jävla fel ibland å vad man gillar kan vara så förgängligt. Istället väljer han vad han ska göra genom att se sig själv utifrån, som en karaktär som han fantiserar ihop scenarion åt. Han tänker att det vore intressant om Ernst gjorde såhär, å så gör han så. Ibland tänker han "Vad är det värsta jag kan göra nu?" å så gör han så. Då kan det ju bara bli bättre.

Mitt under intervjun tejpade han ett område på en duk å utbrast att "Här måste det vara ljust! Att jag inte sett det förrän nu." Så himla bra! Journalisten undrade hur han visste det. Ernst svarade att det bara visste han, det är sånt man lär sig om man jobbar med färg å ljus. En målning måste innehålla både ljus å mörker annars finns ingen spännvidd å inget mitt emellan, ingen dynamik. En annan grym grej Ernst svarade var på frågan om varför han valt att verka inom populärkulturen. Han sa att på konstskolan valde alla massa svåra nischer men ingen valde populärkultur hörnet så det tog Ernst. Dessutom har han blanka gatan rätt i att det verkar rätt onödigt i att bajsnödigt krysta fram en massa nya symboler som ingen fattar när det redan finns dom som folk känner igen å kan ta till sig, om det nu är kommunicera man vill. Därför härmar Ernst det klassiska landsskapsmåleriet men i ny tappning skildrar han vår moderna omvärld.

Dessutom klär sig Ernst som han vill. Å där kommer Emma in igen. Hon är kanske den coolaste bruden jag vet. Hon å Robyn. Å Gwen Stefani. När jag träffade Emma härom dan kände hon sig vilse. Fast hon såg precis ut som sig å vet precis vad hon gillar. Å en massa saker hon skulle kunna tänka sig göra. Det är det som är problemet när man kan göra vad man vill hur man vill. Vart sjutton ska man börja?! Hur ska man börja? Ingen av oss är särskilt sugen på att förhålla oss till vare sig tid, karriär, hierarkier, pengar eller makt. Då blir det svårt. Vi är så känsliga å lättpåverkade. Å alla andra tycks ju hetsa det linjära livet fram, upp, upp, sikta mot stjärnorna liksom. Gör det å nå trädtopparna, har moster G sagt. Men jag tror man når stjärnorna om man går en annan väg än den raka utmålade. Om man går runt, lite i cirklar, vilse å tillbaka igen. Sin egen väg helt enkelt, omvägen. Det tar kanske längre tid men vem fan bryr sig om tid? Om man i slutändan får utsikt från stjärnorna istället för från trädtopparna. Å då menar jag inte att stjärnorna är som nån slags gräddhylla därifrån man kan se ner på alla andra utan stjärnorna är ju liksom runt omkring överallt. På nån faller man, på nån lyser man starkast, på nån dör man, på en annan återföds man.

Nietzsche har sagt att man måste ha kaos i sig för att kunna föda en dansande stjärna. Om han syftade på alla galna mammor som föder begåvade kreativa barn vet jag inte men jag väljer att se det som att om man vågar innehålla allt, kaos, harmoni, ångest, eufori, rastlöshet och lugn så skiter man nog pärlor så småningom. Pärlor som kan se ut hursomhelst. Men är de vackraste i världen enligt räddaren i nöd, en själv. Man blir sin egen rockstjärna som slår sönder tid på det sättet man själv tycker är värt. På sitt eget sätt. Som Ernst eller Emma. Två av dom största konstnärerna å rock stjärnorna i vår tid under den här stjärnhimlen. Jag kanske har citerat Jonas Gardell i "Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter" innan men det tåls att upprepas för det är så satans vackert å sant. Så nu.

"Hon måste stå ut den tid det tar. Sen kommer hon att kunna lämna alla dom som inte kan ge henne det hon behöver och finna dom som älskar henne. Av sådan längtan gör man stjärnor."

Vanilla Sky

Nu vågar jag snart inte skriva här längre, det börjar bli för nära. För nära själva känslan. Den naiva. Igår gjorde jag nåt som skrämde skiten ur mig. För att jag trodde att det är det man ska. Helst varje dag. Jag har kanske sett för mycket film... Jag tänkte överraska nån som inte vill ta egna initiativ men som inte verkar besväras av mina. Jag fick så mycket pepp för min idé så jag till slut inbillade mig att jag var modig. Jag förvarnade vederbörande om min spontana ankomst å stängde sen av mobilen för att inte låta mig påverkas av ett svar jag lätt skulle vända till något negativt. Min överladdning är så skör innan jag bestämt mig, innan jag är på väg. Så med min opåverkade positiva inställning började jag min hoppfulla resa till andra sidan.

Det var en fin sightseeing där jag svischade fram genom betongdjungler i solen. På väg norr om stan, dit jag aldrig tidigare satt min fot. Jag har blivit lockad med löften om enhörningar som springer där men aldrig inbjuden så nu tog jag alltså saken i egna händer och bjöd in mig själv. Framme efter vad som inte kändes så långt som väntat gick jag in på en jätteaffär å köpte cigg, choklad, kex, ost å en banan att ha på gångvägen som återstod. Den slukade jag alldeles utanför för att sen gå på ciggpaketet för att stilla mitt äventyrsrus. Jag visste att jag nog skulle behöva gå en bit å släpade på en våg till min granne å en flaska vitt, för egentligen skulle jag ha gått på fest. Oturligt nog visade man mig fel väg så jag gick rätt långt åt motsatt håll, tog tuben tebax till ursprungsläget å fortsatte gå, nu åt rätt håll.

Det var så långt å så varmt å jag började tvivla på om jag verkligen gjorde rätt men benen fortsatte med bestämda steg, jävla envis som jag är. Tills till och med dom blev trötta. Alldeles nära mitt mål, som jag inte ens fått bekräftat rann modet ur mig efter att jag inte fått något som helst svar på min självinvit. Jag började undra om jag är skvatt galen eller bara väldigt naiv å bestämde mig för att ge upp. Jag satte mig på en bänk mitt ute i det främmande land jag inkräktat å kände mig totalt bortgjort, misslyckad å hopplös. När tröstciggen var slut gick jag till närmsta busshållsplats för att ta mig tillbaka till tuben men den därifrån skulle bara ta mig längre bort. Så kom en indisk ung man gående över vägen. Jag frågade honom efter rätt busshållsplats å efter en viss tvekan även om råd.

Han förstod genast mitt dilemma å frågade om jag ville gå nånstans, ta en kaffe eller vad jag behövde. Just då kände jag mig så hjälplös, utsatt å totalt utan integritet. Jag hade inget att förlora å det enda jag kunde komma på att jag ville ha var vatten. Okej, sa han, vi kan gå till ett ställe som jag tycker mycket om. Jag uppfattade det som om vi skulle till ett café å jag var inte säker på om jag ville bli bekväm med den nya omgivningen men orkade inget annat än att ge efter för hans förslag. Han frågade sen om jag vllle ta bussen eller gå å jag svarade att jag redan gått så långt, för långt, att jag lika gärna kunde fortsätta lite till. Så gick vi genom ett prunkade villaområde som nästan kändes övervuxet, överklass. Genom en sväng som berättade att vi verkligen var på väg någonstans. Så öppnade sig skogsranden å plötsligt såg jag, vatten. Det var en sjö men såg ut å kändes som öppet hav. Jag hade bett om ett glas vatten å den här unga mannen gav mig en ocean. Jag blev så rörd av hans gest att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna längre, det kändes som om vattnet drog dom ur mig å jag brast när dom trängde fram ur ögonen.

Där satte vi oss vid vattnet. Han pratade om livet, jag frågade å han berättade om sig å den sorg han kände igen i mig. Smärtan över att ha en bild av något som inte stämmer överens med någon annans verklighet. Vi rökte en massa cigg å såg oss omkring miljön kändes närmast exotisk. Rikemanshusen som tornade upp sig så de nästan nådde himlen. Himlen förresten, så vid att det kändes som om vi såg all världens moln passera. Dom var så markant separerade av vinden å hade så höga kontraster i gult å lila att det hela kändes surrealistiskt, precis som Monets himmel i Vanilla Sky. Ett moln såg ut som ett kryssningsfartyg. Så började det blåsa upp, vattnet drog ihop sig till blågrå vassa spetsar å vi drog oss tillbaka till busshållsplatserna där min resa hem senare tog fart.

Det var den dagen jag betedde mig som om jag inte hade något att förlora. Jag satsade allt... Och förlorade ännu mer. Mig själv. Jag gick för långt så idag vill jag vara nära hem. Jag var alldeles för långt borta igår. Molnen följde efter mig på vägen hem å här är jag nu, tillbaka från min resa över till någon annans värld. När denne inte ville ta emot mig mötte jag istället någon som lät mig ta nya intryck och göra avtryck. Jag lämnade ett minne av mig där men bar med mig allt som tyngde innan å lite till. Å jag sa till min räddare i nöd att inte sakna mig, bara komma ihåg mig. För nu är jag borta. Med vinden. Som ett moln på bar himmel med nästa land i sikte. Utan något att förlora.

Sin egen lyckas smed.

Jag känner en låssmed. Hon låser upp människor som fastnat. Som inte vågar öppna sig själva efter att dom förlorat något. Som låser ihop sig själva, som vägrar släppa in. Eller ut. Dom som mest av allt vill men samtidigt inte vill eller kan öppna nästa dörr. Hon gör det med kärlek. Lirkar å lockar. Så länge är dom med. Bänder, rycker å drar. Det är för sent att dra sig ur. Hon har dom i ett fast grepp å släpper, dom slipper. Undan. Fria. För att skrämma dom på flykten trycker hon på alla ömma punkter samtidigt, så hårt hon vågar å precis orkar. För hårt. Hon lyckas, dom går. Vidare. För hårt. Kvar står hon. Knappt. Ut. Alla dessa avsked.

Som Bella i Twilight när hon använder sin mammas ord för att såra sin pappa så hårt det bara går för att han ska släppa taget. Edward säger att hennes pappa kommer att förlåta henne.

Som djurvårdarna som fångar skadade djur som dom kommer nära för att hjälpa, läka. Som dom med visst vemod släpper fria när tiden är inne. Som dom kanske aldrig får se igen.

Låssmeden blir förmodligen förlåten. Å så småningom glad att ha hjälpt. Men det är nåt hon aldrig kan släppa. Taget om. Faktiskt finns det knappt nåt alls hon kan släppa taget om. Hon gör det men hon klarar det inte. Saknar till döds. Längtar ihjäl sig. Efter något som inte behöver låsas upp. Som inte behöver gå via henne, vidare å förbi. Något som kan stanna.

Hon förstår att stänga alla dörrar hon lämnat på glänt efter dom som gått. Att stänga in sig själv. Leta å ta reda på saker som kan likna en nyckel till sin egen dörr. Med dom lirkar å lockar hon. Bänder rycker å drar i sig själv. För hårt. Kvar står hon. Knappt. Ut!

About today.

Jag å Mia Clementine såg The National på Cirkus. Mia knep dom bästa sittplatserna när dom släpptes å sen dess har vi längtat. Innan konserten åt vi å drack gott vitt vin istället för rött hemma hos henne. I hennes värld. Vi har en hel del gemensamt, jag å Mia. The National är vårt favorit band å Eternal Sunshine of the Spotless Mind vår favorit film. Hon spelade sin favorit låt då men jag lyssnade inte riktigt. Vi hade höga förväntningar å var laddade till tusen men konserten var mer än vi kunnat önska, den var magisk. Jag älskar musik som känns i hela kroppen, som rör själen å får hjärtat att slå i samma takt. Som får mig att känna allt på en å samma gång. Jag är dålig på att lyssna på texter, fast just text betyder så mycket för mig. Jag hör bara det som träffar direkt om jag inte lyssnar ordentligt. Ändå kan jag ha svårt att koncentrera mig en hel låt, fantasin vandrar iväg med en mening å gör att jag hoppar över nästa å så är jag förlorad. Ofta kommer jag på mig själv när låten snart är slut, att jag tappade det, att jag måste lyssna om. Då händer ofta samma sak igen fast jag hinner kanske fånga ett annat fragment än första gången.

Mia sjöng med hela tiden å jag kände mig lite besviken över att jag inte kunde göra detsamma. Samtidigt var jag nöjd med att bara lyssna. Å känna. Dom körde Mias låt fast hon inte väntat sig det. Nu är jag nöjd, sa hon. Mot slutet hoppade Matt Berninger ned från scenen å tog sig igenom folkmassan upp på läktaren, till dom sämsta platserna som plötsligt blev dom bästa. Fasen också, sa jag till Mia, medan vi såg på hur människorna på golvet fick fira mikrofonsladden längre å längre, högre å högre. Så närmar sig Matt å går på raden nedanför oss. Jaja, typiskt, tänker jag när han plötsligt stannar till precis framför oss, vänder sig upp emot oss å kliver rakt upp, mitt emellan mig å Mia, tar tag i hennes axel å ramlar mot mig. Lyckan var gjord å vi var tillfälligt kära i samma man. För nånstans slår det där tonårshjärtat som inte kan låta bli att bli alldeles till sig av en äldre, berusad man med ring på fingret som sjunger så det känns.

Hemma var jag tvungen att lyssna in mig på Mias låt, About Today. Nu träffar den mig, stenhårt. För idag var en sån dag då jag tappade allt. Då jag förlorade. Jag har åstadkommit så mycket, varit på väg, tagit mig ifrån men plötsligt spelar det ingen roll. För när jag förlorar, förlorar jag som om jag trodde att jag skulle vinna, som om jag fortfarande kämpade för samma sak. Den första förlusten kommer över mig å allt känns som då. Hjärtat rusar, magen suger tomt, tankarna flimrar fram å tebax i skräckscenariot som nu står klart inför mig å jag grips av panik. Det är då jag önskar mig en lobotomi, eller en sån minnesförlust som utförs i Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Jag försöker stå ut med att vara en tänkande, kännande, ensam individ å förbannar mitt visualiserande sinne. Jag försöker förtränga, slå bort å distrahera mig själv men lyckas inte bli av med det som känns. Tomt. Förlorat. Jag stänger av. Å lyssnar på Mias låt. Om å om igen.

Kaj Husell

"Jaa... Inte alltid förstår man varför folk som man älskar ger sig av. Men ibland så måste ju människor skiljas åt. För att sedan upptäcka att dom behöver varandra. Kanske till och med älskar varandra. Kärleken är inte nån självklarhet Didrik. Den är som en blomma som behöver ständig passning, den måste ha vatten å ljus å näringstillförsel under den mörka årstiden å... Kärleken, Didrik, den är livets högsta konst och största utmaning."

Så trycker Kaj Husell på playknappen på sin kasettbandspelare och man hör Jussi Björling sjunga sorgsna L'Elisir D'Amour.

Kaj Husell drömmer själv om att bli operasångare. Man anar att det är hans egna påhitt, att han ska till operahuset i Sidney för att provsjunga. Han provsjunger visserligen i telefonkiosken en gång men vem som lyssnar i andra änden, om någon alls, vet man ju inte säkert. Hur som helst verkar det inte gå så bra med operadrömmarna för nästa gång står han på klipporna vid havet och viftar häftigt med armarna i vinden till kassettorkestern istället för att själv ta ton. Nu ska han bli dirigent. För han har lovat sin fru att sluta sjunga, bara hon kommer tillbaka. Kan tänkas att hon önskar att han ska sluta upp med sina önskedrömmar helt å hållet, vare sig de handlar om att bli operasångare eller dirigent, men sluta sjunga ska han. Så hon kommer tillbaka. Å inte lämnar honom igen.

Didrik gillar att spela piano, men inte efter noter. Hans kärlek till Yrla får honom att göra egen musik. "I love you, I love you..." Didrik älskar Yrla, Yrla älskar nån som kan spela fyrhändigt med henne men som hon ännu inte hittat och nån snubbe som aldrig hör av sig eller skriver brev. Yrla är som Euphemia. Jag har inte riktigt förstått vilken Euphemia Kaj Husell pratar om men hon är nån som väntar på nån annan som aldrig kommer. Å så fortsätter det, Ruben är kär i Tova, Tova är kär i Didrik, Didrik är kär i Yrla som i sin tur väntar på nån som aldrig kommer... Sen får man aldrig veta vem som är kär i Ruben, stackarn. Drömmen om det där andra. Ebba bygger redan sitt liv tillsammans med Philip men i brist på hans bekräftelse, fast deras starka band egentligen är självklart, distraheras Ebba av den spännande men kontrollerande rikemansungen Mårten å allt han har att erbjuda. Ebbas pappa jobbar över kvällar å helger å flyttar för ett tag till den andra tanten han träffat på nån utav alla idiotkurser om hur man ska leva sitt liv.

Ebbas mamma är den enda som inte längtar, hon vill bara att allt ska vara som vanligt. Hon var nöjd som det var. Kaj Husell vill ha något mer. Han vill ha tillbaka sin fru, precis som Ebbas mamma vill ha tillbaka Ebbas pappa men när Kaj Husell kommer rusandes till Ebba å Philips koja i skogen, så är det för att säga adjö, ta farväl. Kaj Husell ska till operahuset i Sidney å bland det sista han skanderar är "Anpassa er aldrig!".

Om Kaj Husell verkligen åkte till Sidney eller fick tillbaka sin fru, eller om han blev operasångare eller dirigent får man aldrig veta men han som i mångas ögon ansågs vara en galen skojare är för mig en sann poet å drömmare. Jag känner igen mig i honom, i Yrla, i Ebba å Didrik... å jag tror det finns lite av alla i oss alla. Jag vet bara att jag, i alla fall, är väldigt svag för konst å stora utmaningar...

Sommaren 2013

Vi sa inte vart. Bara då. Då ska vi ses. Vet inte vilken dag. Det kan vi nog inte bestämma. Men det var fint att vi försökte i all hast. En av mina hemliga vänner som jag inte kommer se igen förrän då. Den närmsta av mina hemliga vänner. Kanske bland de närmsta av alla mina vänner. Du var rädd för mig i början. Jag påminde för mycket om någon du saknar. Du fick mig att bli mer som du. Jag hoppas att du är lite mer som jag å gillar det, nån sa att vi skulle behöva lite mer av varann. Jag vill ha lite mer av dig. Jag blev lite stött när du sa att du trodde vi skulle kunna bli bra vänner, lite irriterad men smickrad när du sa att du skulle vilja ha en kompisaffär med mig nu när du kan ljuga.

Jag kan inte ljuga, jag kan spela men inte ljuga så jag var tyst hela tiden. Jag önskar att jag hade kunnat säga nåt fint tidigare. Jag gjorde några tappra försök precis när du skulle gå. Jag hoppas å tror att du vet ändå, jag vill lita på att du också känner det. Som är mellan dig å mig, det vi delar å har gemensamt. Det har blivit till på avstånd, nästan utan att vi märkt det, nu står det självklart. På nåt sätt. Ditt eller mitt eller nåt mitt emellan. När vi skulle kramas för första gången å samtidigt hejdå tänkte jag sådär som jag brukar göra när jag vill vara där, när jag vill känna å pausa, dra ut tiden så att jag för alltid ska minnas hur det var, hur det kändes. Jag blev som vanligt besviken efteråt för jag lyckades inte. Fumlade å mumlade å snabbade på å så var det över innan jag ens hunnit njuta. Fast den här gången insåg jag att det kändes just så för att det var ett viktigt ögonblick för mig.

Viktiga ögonblick känns så. Som om jag bara rumlar igenom dem. Man kan inte hålla fast dem å man kan inte framkalla minnet av dem närhelst man behagar. Men så, plötsligt, när jag sitter ensam på ett tåg på väg nånstans eller ligger i sängen på väg in i drömmar kommer minnet över mig. Starkare å mer som då än vad jag minns det. Om jag försöker styra eller fantisera vidare blåser det bort. Om jag bara vilar i det dröjer det sig kvar en stund. Jag önskar mig bilder av vad som hände men får något mycket närmre. Eftersom jag var där. Å inte tittade på. För att jag rumlade in i din öppna famn å bara var där för ett ögonblick. Vad jag saknar dig, redan. Sommaren 2013.

Fröken Stenhjärta

Miss Stone Heart

Namnet på nagellacket jag täcker mina trasiga naglar med. Jag är rädd. Att uppfattas som ytlig, som kaxig, som omänsklig. Som för mycket. Hur vågar man visa det inunder? Det inunder den lackade ytan, det stenhjärtat rymmer, det allt döljer. Jag är rädd att va dålig. Så rädd att nån annan ska tycka att jag är kass så jag bara visar det som är bra, å driver det så hårt att jag säkert lurat ett gäng att tro att jag tycker att jag är bättre än dom, bättre än alla andra. Jag kaxar å briljerar, allt för att övertyga nån om att jag inte är så dålig ändå.

Jag vill att nån ska tycka att jag är fantastisk. Jag vill inte va en sån som bara skriver om snygga namn på nagellack. Jag vill ju va en sån som gör skillnad. Som vågar. Prata om det där andra. Som får andra att känna sig bekvämt obekväma. Avslappnade å lika dåliga å bra å fantastiska.

Jag har lurat bort så mycket kärlek. Skrämt iväg massa känslor med min bulldozer av ytligt självförtroende. Som jag lurade upp myror genom att pilla ner sandkorn i deras bo mellan plattorna på Dalviksvägen. Som jag mosade dom som kom upp med sandkornen, med min röda trehjuling. Jag som aldrig skulle kunna göra en fluga förnär. Som grät när en av alla fiskar i akvarierna kolat. Som står ensam kvar och ser på när människor lämnar. För att jag verkat för bra. Varit dålig. Eller fått dom att känna sig kassa.

Ett av alla hinder. Jag sätter upp för mig själv. Mellan stenhjärtat å kärleken. Jag å Ellen såg Fish Tank igår. Jag kände så väl igen mig, i aggressiviteten. Den som också finns i Noomi Rapace i Svinalängorna. Att fly eller fäktas. Att reagera med adrenalin å ta till flykten eller hårdhandskarna så fort någon närmar sig. Att bli rädd när någon skrapar på ytan å vill ha mer än jag vågar ge. Vill ha del av det inunder som är så känsligt å skört att det lätt exploderar om någon skulle våga sig intill för att kika in. Att kuta, dansa, simma eller slåss för att komma undan. För att man är van att människor gör ont.

Efter Fish Tank fortsatte vi den iskalla, soliga söndan med Ebba å Didrik. Tre avsnitt sa vi, sen skulle vi gå ut. Det blev sex stycken. Det var flera saker som återkom i Fish Tank å i Ebba å Didrik. Förbjuden kärlek. Att inte kunna begränsa sig. Att inte kunna prioritera det som betyder nåt. Att inte kunna välja bort det andra. Att förbjuda sig kärlek.

Att vilja ha allt för att man är så rädd att förlora något. Hur man ofta förlorar allt just för att man inte väljer. Jag vill att någon ska känna sig vald. Jag vill känna mig vald. Å inte bara för att jag är bra. Kanske mest för att jag är dålig, också. För att jag är fantastisk. Jenny på jobbet, som ofta säger "Hörru fröken!", å jag enades om att kärlek går ut på att hitta nån som står ut med en. Hela en. Eller att nån som gör det råkar hitta dig. När jag hittar nån som jag står ut med å mycket därtill tycker jag att den är så himla bra att jag måste bli bättre, fantastisk. Jag räcker å blir över å ingen vill ha nån uppblåst gåpåare så dom sticker, å jag sticker hål på mig själv.

Det gör ont att sticka hål på ett stenhjärta å när det läker får det som ett till, extra hårt, lager. Å jag kommer för alltid sakna alla dom som kom så mycket närmre än vad de nånsin anade men aldrig ända in. Dom som gav upp för att jag bad om det. Dom som slutade känna för att jag tvingade dom. Dom som gick precis när jag var på väg att släppa. Släppa taget om min bröstkorg. Släppa in. Hönan å ägget. Precis när nån vänder ryggen till kan jag viska det som känns. Ibland skriker jag. Ingen lyssnar på den som skriker. Om nån såg mig i ögonen då, skulle den se. Men den hör inte. Ser inte. För jag tillåter det inte. Jag är för rädd. Att jag där å då ska visa nåt som vederbörande inte vill se. Att jag ska berätta hur det ligger till å ingen ska tro mig. Eller bedyra något som inte är sant, å om det är sant, att den tilltalade inte ska vilja ha det.

Ryan Adam's So Alive är det enda som kan rädda mig idag. Speciellt det att jag vet att en pojkvän gett den till sin flickvän. Vad jag önskar att jag var hon. Eller Yrla. Virvla Virvelflicka. Helt fantastisk.

Alla hjärtanes solo.

Oj vad jag undviker. Ska leta reda på alla regnbågar å beter mig som om det skulle va så tråkigt att jag måste göra allt annat jag nånsin kan komma på innan jag når dit. Jag fattar inte att det ska va så svårt. En dag som denna. Alla hjärtanes. Här sitter jag som den enhörning jag är med all min kärlek å bara tittar på. Istället för att ge mig hän, in i. Jag försöker skylla på att jag har massa viktigt att tänka på men jag lyckas inte ens lura mig själv. Ja, ok, det är liiite annorlunda, för det jag tänker på nu har jag aaaldrig behövt tänka så mycket på förut som nu men det är ingen ursäkt. För i så fall skulle jag nog alltid komma på ursäkter som på nåt sätt gills för att jag ska fly undan, hoppa över å inte låtsas om det jag står inför.

Unicorn. Att förena alla majskorn? Ptja, att göra det på egen hand, men mer regnbågar än majskorn då. Ett universitet för nördar? Hehe, mer än gärna, man kanske skulle kunna kalla konstskolorna det. Jag ser det som att jag valt konsten för att kunna välja allt. Jag vill inte behöva välja bort något. När jag gör konst har jag hela mitt universum med mig å kan göra vad jag vill i det med vilken inriktning å tematik som helst! Det sägs att om man ställer sig lite utanför kan man göra vad man vill... Som en enhörning.

Mitt i all längtan

Iron and wine - Boy With a Coin

Jag skulle kunna ha den på repeat, känslan i den trycker på min bästa knapp. På den står det; Okej, du har allt det här med dig, kör bara kör! - Som Suh skulle ha sagt. Jag tror jag är på väg igen å det känns som om jag har allt med mig. Allt som nånsin varit jag, för att backa upp det jag nu vill vara, å bli. Jag vill bli igen. Bli ännu mer jag. Närmre å mer för att jag gillar det. En räsercykelfantast fångade det där när Kobra gjorde ett reportage om hans besatthet av cyklar. Han hade själv cyklat, numera åkte han runt och filmade en massa race. Det var så fint, han blev helt uppspelt, upptagen av farten, tekniken å formen, som om varje gång han stod där var den första. Han sprang med vid sidan av cyklisterna å filmade allt han hann, ekrarnas surr, benens trampande, cyklisternas svett å illa grin. Så sa han; Jag intalar mig att jag älskar det, sen tänker jag; Nej, det gör jag inte. Men så återkommer jag alltid till det. För att jag älskar det.

Jag älskar det, jag håller på med. Vid sidan av. I huvudet, i fantasin å i drömmarna. Jag läste precis att längtan är bättre än målet för väl där varar inte känslan så länge som innan. Kliché å uttjatat men vad jag inte visste var att vi rent biologiskt är programmerade att längta ihjäl oss bara för att, när vi förverkligat våra drömmar, tröttna illa kvickt. Hormonerna laddar upp för att du ska göra allt i din makt för att åstadkomma något. För att du ska vilja ha nåt så mycket att du gör nästan vad som helst för att få det. Allt i din kropp verkar för att du ska ta dig dit, så fort som möjligt. Det kommer från tider av brist då det gällde att passa på å nu har kroppen inte hunnit fatta att många av oss har så det räcker å blir över av det mesta.

Det man då går miste om är njutningen i att vilja nånting. För väl framme laddar kroppen snabbt om inför nästa etapp. Utmaningen ligger i att dra ut längtan så långt det bara går för att hinna underbygga den å att sen vila i förnöjsamheten över det man fixat, att inte låta sig krascha rakt ner i nästa craving. Att nöja sig å fylla upp inifrån när man lyckats samla på sig x antal av något, steppat upp ett karriärssteg eller lyckats kuta snabbare eller längre än sist. Jag tror det är Gandhi som har sagt att jorden har nog med resurser för alla människor, men inte för alla människors girighet. Tänk om alla kunde nöja sig materialistiskt å utveckla sig själva inifrån.

Jag kommer på mig själv med att tycka att det är jävligt svårt ibland, att skilja på utsida å insida. Om jag lyckas utifrån sett kan jag ju inbilla mig att det är mina egna önskningar jag uppfyllt, för det känns ju bra, att göra sånt som cashar in vuxenpoäng, stålars å allmänt cred. Det häftiga är när man kommer på att det bara är mina egna påhitt som räknas i längden, för mig. Man dör ensam har jag hört. Den enda man har att stå upp emot, när självrannsakan är det enda som återstår, är sig själv. Det är såå himla coolt att det är på mina villkor, det är mina regler som gäller i slutändan. Jag undrar om det bara är jag som, varje gång jag inser det, får en kick av aha upplevelse rakt i solar plexus. Jag känner mig lite dum; A-haaa! Det här handlar bara om mig. Snacka egoboost! Vad vill jag? Vad tycker jag är bra? Vem är jag? Jag älskar livsprojektet som går ut på att fatta sig själv. Det är så himla spännande, alla är ju som små universum. Man kan åka till månen eller Paradiset, bakåt eller... inte framåt kanske, för det behöver liksom skapas först.

Shit vad flummigt... Jag å LN kollade på när Simon å Tomas gjorde ett hotellrum åt Tomas Di Leva igår, kan vara därför jag känner mig så upprymd, ett med kosmos liksom. Jag vill bli sådär lugn. Jag blir så glad å inspirerad av att se hur Di Leva är så öppen å fascinerad av allt som händer, som ett barn. Han sa det, att om man är som han, eller Simon å Tomas så är man inte en sån människa som går till ett jobb, man är en sån människa som aldrig slutade leka, som bara fortsatte. Som om allt man ser är för första gången. Jag har kvar bilden av hur Di Leva bara står å tittar på när byggjobbarna river golv å kastar ut genom fönstret. När de undrar vad han gör skrattar han bara generat å studsar av sitt eget fnissande. När han sen hjälper till att kasta ut 'bräder' genom fönstret säger han att han känner sig som en riktig rockstjärna. Det måste vara för att han nånstans är det. Också.

Just ja, LN bor här. Hej LN, om du läser! Jag var så rädd att bli av med min kära ensamhet att det kanske var därför jag blev sjuk. Illamående, yr med konstant huvudvärk å magkrämpor i flera dagar. Jag åt inget första dygnet, bara fruktsallad andra å yoghurt tredje. Som om nånting i mig dog å jag kom igen, starkare än innan. Jag tror jag blev av med den dåliga delen av ensamhet som ersattes med sällskap av en fin vän, hennes pepp å spegelbild av mig. Jag drömmer, fantiserar å ser mig själv på ett sånt där skönt sätt igen. Genom någon annans ögon. Det är såna människor man vill omge sig med. Jag trivs. Å rustar för livet jag vill leva. Här har ni den. Min längtan.

PS.

Jag drömde att jag skulle gifta mig. Jag fick inte se med vem. Men en vit klänning med massa glittrande blombroderi på kjolen skulle jag minsann ha, huah! Å en platt tårta som såg ut ungefär som en smörgåstårta fast den smakade apelsin... Undrar just vad det ska betyda..?

Nästan ett helt år senare.

Jag gör allt samtidigt. Många bollar i luften blir alla bollar överallt. Jag minns knappt vart jag började nånstans. Jag skulle fylla ipoden med spring musik, så var det. In i den vidunderliga världen av min hårddisk som stått näst intill orörd sen jag slutade skolan. För snart två år sen. Paus kallar jag det. Hur som helst, där hittar jag musikmappen den tunga. Tankar över chillsoftishma nanamanana mappen till LNs iTunes bibliotek å attans vad det rör till det. Kommer sen på att det ju är electrotrancetechno mappen jag vill åt men däremellan tänker jag att jag nu borde passa på att göra ett Lost & Found album i Spotify... Heh. Helt otroligt att jag inte förirrat mig i alla gamla minnen som kommer med musik, jag fastnar lite här å lite där men är ändå på väg, sakta men säkert igenom en labyrinth av musikaliska glömda eller gömda gläntor. Jag kan se hur jag som nån slags Alice i underlandet nyfiket irrar runt, lyfter på en stock här; Oj, titta!, puttar undan en sten där, Wow! å så kan jag höra pappa långt, långt borta som om jag drömmer och han försöker väcka mig; Vart sjutton är du på väg nånstans?! Vad var det du skulle göra? Fokusera på en sak i taget!

Vart var jag nu? Jag är ju här. Oxå. Det blir ett himla bläddrande mellan fönster å djupdykningar i mappar i mappar i mappar... Det gör lite ont att jag inte gillar samma längre. Glamsymfonigothrock mappen stryker med på direkten. Heavysoftmetal mappen med. Punkrockemoscreamo får vara kvar på nåder. Riot! för skojs skull. Radiofestivalmainstreampopgodis bara för att den har längsta namnet. Sexygangstablingahah för att den är längst ifrån vad jag nånsin skulle lyssna på nu å för att den är så himla Örebrosommarnostalgisk. Vafan är Svennebanan?!... aha, Melodifestivalhits, kul. Synthpopartsyfartsy känns splittrad, The Knife hänger ju med men jag har verkligen inte mycket till övers för synth längre. Soundtrack är fridlyst. Likaså Oldies80snostaligia. Å Indieordinaryrock. I Hello Africa ligger två djembe dängor. De får vara kvar. Disney mappen tänker jag inte ens kolla i.

Likadant när jag skulle hit igen. Damma av gamla bloggen. Självklart har saker ändrats, uppdateras, det gör de alltid i cyber space till skillnad från IRL. Plötsligt måste jag fixa med designen. Det hade jag velat göra först ändå men inte som ett måste för användarvänlighet. Jobbigt att anpassa sig för att det ska gå att läsa... Det är alltid en hake med varenda mall för majoriteten som inte hanterar HTML, nån liten detalj är fast, går inte att ändra. För att bloggportalen ska få ha sin egen prägel på min blogg. Jag tog den där den minsta detaljen inte går att ändra å där den färgen som inte går att ändra är minst dålig.

Tänk att det tog så lång tid att komma >HIT<. Det sägs att resan, processen är målet. Allt bollande hit å dit. Jag kanske borde försjunka i Disney mappen ändå. Ignorera pappas väckning å strunta i vart sjutton jag är på väg nånstans. Nånstans dyker jag väl upp. Förr eller senare. Med en hatt på huvudet jonglerandes tekoppar. Jag ser fram emot The National å Robyn konserterna i mars. Den ena i början å den andra i slutet. Undrar just vad som händer där emellan... Å tills dess!