Jag sätter mig ner och blickar ut över framtiden. På ett sätt känns det som om det var alldeles nyss jag satte mig ner. Men jag vet. Att jag suttit här ganska länge. Mitt i här och nu. Alldeles stilla. Har jag suttit. För att inte störa det som håller på att hända. Vad som håller på att ta form. Jag ser på hur tiden låter mig hitta mitt väsen, min gestalt. Det kliar i fingrarna och är så svårt att inte lägga sig i. När jag inte kan låta bli grips jag av panik för att jag inte vet vad jag vill. För att jag inte vet bättre. Än att tro att jag kan bestämma precis som förut. Vem jag är. Och vad jag ska göra. Om man styr sitt liv med järnhand och med hjärnan kan man vara stensäker på att man snart hittar sig själv på villovägar. Vilse på smala stigar med bara en riktning, rakt in i väggen bara. Fortare, fortare för dit kommer man ändå till slut å här finns ingen tid att förlora. Man tar sats för att springa igenom väggen och blir ärligt förvånad när man springer rakt in i, och inte igenom den.
Så där blir man sittande, tillbakatryckt av en tät utsikt av gråsten. Man funderar på om man kan gå runt den men ser inte hur långt den sträcker sig för skygglapparna man burit sen man valde stigen in mot betongdjungeln. Det är ingen vacker utsikt. Där finns ingenting att fokusera på. Ingenting att uppehålla sin svältfödda blick med. Man blir stirrandes på sina egna tomma händer som känns överraskande främmande. Sakta börjar blodet värka tillbaka ut i fingrarna och man känner hur trötta dom är. Tröttheten sprider sig och man inser att man förskjutit den, fast den i själva verket varit där hela tiden. Hela vägen bort från sig själv. Längs med hela flykten från det som skulle bli jag.
Jag orkar inte röra mig utan blir tvungen att vänta in tiden. Det är smärtsamt. Att känna hur den avlägset närmar sig och kommer ikapp med sina snärtande slag. Jag har färdats snabbare än den och ser dess skugga växa sig mörk över min mot väggen. Plötsligt är jag utsuddad. Allt jag skapat utjämnat med marken jag ännu inte skulle beträda. Det är straffet för att tävla med tiden och att komma för tidigt. Ödet är, inte heller det, sent att erövra mark. Det slår en i bakhuvudet så att alla planer flyger ur munnen. En efter en krossas dom mot muren, rest av ens egna begränsningar.
När man är alldeles tom får man en ny chans. Väggen, förvandlas till en blank sida. Där får man läsa sina innersta önskningar. Uttala dom högt för att vara säker på att man erkänt dom, hört och framför allt känt dom. Ta sig ton. Nu är det inte längre din egen tjurskalle som bestämmer. Det är bara att backa tillbaka och vända om. Med blicken fäst på det som var innan man började fly går man igenom allt man raserat, allt man sprungit över och lämnat på vägen. Det gör ont att se förödelsen efter sin egen framfart. Alla lik. Du gråter alla tårar du skulle ha gråtit om du inte stängt av. När du så ber dig själv om förlåtelse tänds det ljus som finns i varje människas solar plexus. Om man låter det vara växer det sig starkare. Snart är det så starkt så det lyser upp en ny väg och du har inget val.
Ta farväl av alla föreställningar en gång för alla, vinka av dina otåliga idéer och res lätt mot ditt innersta väsen. Det som ska berätta för dig hur du ska gå till väga framöver. Nu när tiden återfått förtroendet för dig kommer den låta dig färdas i din egen takt. Ödet kommer se till att du kommer fram i tid till alla avtalade möten det haft i åtanke för dig. Och. Det växande ljuset. Lovar mestadels vackra utsikter.
