Kaj Husell

"Jaa... Inte alltid förstår man varför folk som man älskar ger sig av. Men ibland så måste ju människor skiljas åt. För att sedan upptäcka att dom behöver varandra. Kanske till och med älskar varandra. Kärleken är inte nån självklarhet Didrik. Den är som en blomma som behöver ständig passning, den måste ha vatten å ljus å näringstillförsel under den mörka årstiden å... Kärleken, Didrik, den är livets högsta konst och största utmaning."

Så trycker Kaj Husell på playknappen på sin kasettbandspelare och man hör Jussi Björling sjunga sorgsna L'Elisir D'Amour.

Kaj Husell drömmer själv om att bli operasångare. Man anar att det är hans egna påhitt, att han ska till operahuset i Sidney för att provsjunga. Han provsjunger visserligen i telefonkiosken en gång men vem som lyssnar i andra änden, om någon alls, vet man ju inte säkert. Hur som helst verkar det inte gå så bra med operadrömmarna för nästa gång står han på klipporna vid havet och viftar häftigt med armarna i vinden till kassettorkestern istället för att själv ta ton. Nu ska han bli dirigent. För han har lovat sin fru att sluta sjunga, bara hon kommer tillbaka. Kan tänkas att hon önskar att han ska sluta upp med sina önskedrömmar helt å hållet, vare sig de handlar om att bli operasångare eller dirigent, men sluta sjunga ska han. Så hon kommer tillbaka. Å inte lämnar honom igen.

Didrik gillar att spela piano, men inte efter noter. Hans kärlek till Yrla får honom att göra egen musik. "I love you, I love you..." Didrik älskar Yrla, Yrla älskar nån som kan spela fyrhändigt med henne men som hon ännu inte hittat och nån snubbe som aldrig hör av sig eller skriver brev. Yrla är som Euphemia. Jag har inte riktigt förstått vilken Euphemia Kaj Husell pratar om men hon är nån som väntar på nån annan som aldrig kommer. Å så fortsätter det, Ruben är kär i Tova, Tova är kär i Didrik, Didrik är kär i Yrla som i sin tur väntar på nån som aldrig kommer... Sen får man aldrig veta vem som är kär i Ruben, stackarn. Drömmen om det där andra. Ebba bygger redan sitt liv tillsammans med Philip men i brist på hans bekräftelse, fast deras starka band egentligen är självklart, distraheras Ebba av den spännande men kontrollerande rikemansungen Mårten å allt han har att erbjuda. Ebbas pappa jobbar över kvällar å helger å flyttar för ett tag till den andra tanten han träffat på nån utav alla idiotkurser om hur man ska leva sitt liv.

Ebbas mamma är den enda som inte längtar, hon vill bara att allt ska vara som vanligt. Hon var nöjd som det var. Kaj Husell vill ha något mer. Han vill ha tillbaka sin fru, precis som Ebbas mamma vill ha tillbaka Ebbas pappa men när Kaj Husell kommer rusandes till Ebba å Philips koja i skogen, så är det för att säga adjö, ta farväl. Kaj Husell ska till operahuset i Sidney å bland det sista han skanderar är "Anpassa er aldrig!".

Om Kaj Husell verkligen åkte till Sidney eller fick tillbaka sin fru, eller om han blev operasångare eller dirigent får man aldrig veta men han som i mångas ögon ansågs vara en galen skojare är för mig en sann poet å drömmare. Jag känner igen mig i honom, i Yrla, i Ebba å Didrik... å jag tror det finns lite av alla i oss alla. Jag vet bara att jag, i alla fall, är väldigt svag för konst å stora utmaningar...

Sommaren 2013

Vi sa inte vart. Bara då. Då ska vi ses. Vet inte vilken dag. Det kan vi nog inte bestämma. Men det var fint att vi försökte i all hast. En av mina hemliga vänner som jag inte kommer se igen förrän då. Den närmsta av mina hemliga vänner. Kanske bland de närmsta av alla mina vänner. Du var rädd för mig i början. Jag påminde för mycket om någon du saknar. Du fick mig att bli mer som du. Jag hoppas att du är lite mer som jag å gillar det, nån sa att vi skulle behöva lite mer av varann. Jag vill ha lite mer av dig. Jag blev lite stött när du sa att du trodde vi skulle kunna bli bra vänner, lite irriterad men smickrad när du sa att du skulle vilja ha en kompisaffär med mig nu när du kan ljuga.

Jag kan inte ljuga, jag kan spela men inte ljuga så jag var tyst hela tiden. Jag önskar att jag hade kunnat säga nåt fint tidigare. Jag gjorde några tappra försök precis när du skulle gå. Jag hoppas å tror att du vet ändå, jag vill lita på att du också känner det. Som är mellan dig å mig, det vi delar å har gemensamt. Det har blivit till på avstånd, nästan utan att vi märkt det, nu står det självklart. På nåt sätt. Ditt eller mitt eller nåt mitt emellan. När vi skulle kramas för första gången å samtidigt hejdå tänkte jag sådär som jag brukar göra när jag vill vara där, när jag vill känna å pausa, dra ut tiden så att jag för alltid ska minnas hur det var, hur det kändes. Jag blev som vanligt besviken efteråt för jag lyckades inte. Fumlade å mumlade å snabbade på å så var det över innan jag ens hunnit njuta. Fast den här gången insåg jag att det kändes just så för att det var ett viktigt ögonblick för mig.

Viktiga ögonblick känns så. Som om jag bara rumlar igenom dem. Man kan inte hålla fast dem å man kan inte framkalla minnet av dem närhelst man behagar. Men så, plötsligt, när jag sitter ensam på ett tåg på väg nånstans eller ligger i sängen på väg in i drömmar kommer minnet över mig. Starkare å mer som då än vad jag minns det. Om jag försöker styra eller fantisera vidare blåser det bort. Om jag bara vilar i det dröjer det sig kvar en stund. Jag önskar mig bilder av vad som hände men får något mycket närmre. Eftersom jag var där. Å inte tittade på. För att jag rumlade in i din öppna famn å bara var där för ett ögonblick. Vad jag saknar dig, redan. Sommaren 2013.

Fröken Stenhjärta

Miss Stone Heart

Namnet på nagellacket jag täcker mina trasiga naglar med. Jag är rädd. Att uppfattas som ytlig, som kaxig, som omänsklig. Som för mycket. Hur vågar man visa det inunder? Det inunder den lackade ytan, det stenhjärtat rymmer, det allt döljer. Jag är rädd att va dålig. Så rädd att nån annan ska tycka att jag är kass så jag bara visar det som är bra, å driver det så hårt att jag säkert lurat ett gäng att tro att jag tycker att jag är bättre än dom, bättre än alla andra. Jag kaxar å briljerar, allt för att övertyga nån om att jag inte är så dålig ändå.

Jag vill att nån ska tycka att jag är fantastisk. Jag vill inte va en sån som bara skriver om snygga namn på nagellack. Jag vill ju va en sån som gör skillnad. Som vågar. Prata om det där andra. Som får andra att känna sig bekvämt obekväma. Avslappnade å lika dåliga å bra å fantastiska.

Jag har lurat bort så mycket kärlek. Skrämt iväg massa känslor med min bulldozer av ytligt självförtroende. Som jag lurade upp myror genom att pilla ner sandkorn i deras bo mellan plattorna på Dalviksvägen. Som jag mosade dom som kom upp med sandkornen, med min röda trehjuling. Jag som aldrig skulle kunna göra en fluga förnär. Som grät när en av alla fiskar i akvarierna kolat. Som står ensam kvar och ser på när människor lämnar. För att jag verkat för bra. Varit dålig. Eller fått dom att känna sig kassa.

Ett av alla hinder. Jag sätter upp för mig själv. Mellan stenhjärtat å kärleken. Jag å Ellen såg Fish Tank igår. Jag kände så väl igen mig, i aggressiviteten. Den som också finns i Noomi Rapace i Svinalängorna. Att fly eller fäktas. Att reagera med adrenalin å ta till flykten eller hårdhandskarna så fort någon närmar sig. Att bli rädd när någon skrapar på ytan å vill ha mer än jag vågar ge. Vill ha del av det inunder som är så känsligt å skört att det lätt exploderar om någon skulle våga sig intill för att kika in. Att kuta, dansa, simma eller slåss för att komma undan. För att man är van att människor gör ont.

Efter Fish Tank fortsatte vi den iskalla, soliga söndan med Ebba å Didrik. Tre avsnitt sa vi, sen skulle vi gå ut. Det blev sex stycken. Det var flera saker som återkom i Fish Tank å i Ebba å Didrik. Förbjuden kärlek. Att inte kunna begränsa sig. Att inte kunna prioritera det som betyder nåt. Att inte kunna välja bort det andra. Att förbjuda sig kärlek.

Att vilja ha allt för att man är så rädd att förlora något. Hur man ofta förlorar allt just för att man inte väljer. Jag vill att någon ska känna sig vald. Jag vill känna mig vald. Å inte bara för att jag är bra. Kanske mest för att jag är dålig, också. För att jag är fantastisk. Jenny på jobbet, som ofta säger "Hörru fröken!", å jag enades om att kärlek går ut på att hitta nån som står ut med en. Hela en. Eller att nån som gör det råkar hitta dig. När jag hittar nån som jag står ut med å mycket därtill tycker jag att den är så himla bra att jag måste bli bättre, fantastisk. Jag räcker å blir över å ingen vill ha nån uppblåst gåpåare så dom sticker, å jag sticker hål på mig själv.

Det gör ont att sticka hål på ett stenhjärta å när det läker får det som ett till, extra hårt, lager. Å jag kommer för alltid sakna alla dom som kom så mycket närmre än vad de nånsin anade men aldrig ända in. Dom som gav upp för att jag bad om det. Dom som slutade känna för att jag tvingade dom. Dom som gick precis när jag var på väg att släppa. Släppa taget om min bröstkorg. Släppa in. Hönan å ägget. Precis när nån vänder ryggen till kan jag viska det som känns. Ibland skriker jag. Ingen lyssnar på den som skriker. Om nån såg mig i ögonen då, skulle den se. Men den hör inte. Ser inte. För jag tillåter det inte. Jag är för rädd. Att jag där å då ska visa nåt som vederbörande inte vill se. Att jag ska berätta hur det ligger till å ingen ska tro mig. Eller bedyra något som inte är sant, å om det är sant, att den tilltalade inte ska vilja ha det.

Ryan Adam's So Alive är det enda som kan rädda mig idag. Speciellt det att jag vet att en pojkvän gett den till sin flickvän. Vad jag önskar att jag var hon. Eller Yrla. Virvla Virvelflicka. Helt fantastisk.

Alla hjärtanes solo.

Oj vad jag undviker. Ska leta reda på alla regnbågar å beter mig som om det skulle va så tråkigt att jag måste göra allt annat jag nånsin kan komma på innan jag når dit. Jag fattar inte att det ska va så svårt. En dag som denna. Alla hjärtanes. Här sitter jag som den enhörning jag är med all min kärlek å bara tittar på. Istället för att ge mig hän, in i. Jag försöker skylla på att jag har massa viktigt att tänka på men jag lyckas inte ens lura mig själv. Ja, ok, det är liiite annorlunda, för det jag tänker på nu har jag aaaldrig behövt tänka så mycket på förut som nu men det är ingen ursäkt. För i så fall skulle jag nog alltid komma på ursäkter som på nåt sätt gills för att jag ska fly undan, hoppa över å inte låtsas om det jag står inför.

Unicorn. Att förena alla majskorn? Ptja, att göra det på egen hand, men mer regnbågar än majskorn då. Ett universitet för nördar? Hehe, mer än gärna, man kanske skulle kunna kalla konstskolorna det. Jag ser det som att jag valt konsten för att kunna välja allt. Jag vill inte behöva välja bort något. När jag gör konst har jag hela mitt universum med mig å kan göra vad jag vill i det med vilken inriktning å tematik som helst! Det sägs att om man ställer sig lite utanför kan man göra vad man vill... Som en enhörning.

Mitt i all längtan

Iron and wine - Boy With a Coin

Jag skulle kunna ha den på repeat, känslan i den trycker på min bästa knapp. På den står det; Okej, du har allt det här med dig, kör bara kör! - Som Suh skulle ha sagt. Jag tror jag är på väg igen å det känns som om jag har allt med mig. Allt som nånsin varit jag, för att backa upp det jag nu vill vara, å bli. Jag vill bli igen. Bli ännu mer jag. Närmre å mer för att jag gillar det. En räsercykelfantast fångade det där när Kobra gjorde ett reportage om hans besatthet av cyklar. Han hade själv cyklat, numera åkte han runt och filmade en massa race. Det var så fint, han blev helt uppspelt, upptagen av farten, tekniken å formen, som om varje gång han stod där var den första. Han sprang med vid sidan av cyklisterna å filmade allt han hann, ekrarnas surr, benens trampande, cyklisternas svett å illa grin. Så sa han; Jag intalar mig att jag älskar det, sen tänker jag; Nej, det gör jag inte. Men så återkommer jag alltid till det. För att jag älskar det.

Jag älskar det, jag håller på med. Vid sidan av. I huvudet, i fantasin å i drömmarna. Jag läste precis att längtan är bättre än målet för väl där varar inte känslan så länge som innan. Kliché å uttjatat men vad jag inte visste var att vi rent biologiskt är programmerade att längta ihjäl oss bara för att, när vi förverkligat våra drömmar, tröttna illa kvickt. Hormonerna laddar upp för att du ska göra allt i din makt för att åstadkomma något. För att du ska vilja ha nåt så mycket att du gör nästan vad som helst för att få det. Allt i din kropp verkar för att du ska ta dig dit, så fort som möjligt. Det kommer från tider av brist då det gällde att passa på å nu har kroppen inte hunnit fatta att många av oss har så det räcker å blir över av det mesta.

Det man då går miste om är njutningen i att vilja nånting. För väl framme laddar kroppen snabbt om inför nästa etapp. Utmaningen ligger i att dra ut längtan så långt det bara går för att hinna underbygga den å att sen vila i förnöjsamheten över det man fixat, att inte låta sig krascha rakt ner i nästa craving. Att nöja sig å fylla upp inifrån när man lyckats samla på sig x antal av något, steppat upp ett karriärssteg eller lyckats kuta snabbare eller längre än sist. Jag tror det är Gandhi som har sagt att jorden har nog med resurser för alla människor, men inte för alla människors girighet. Tänk om alla kunde nöja sig materialistiskt å utveckla sig själva inifrån.

Jag kommer på mig själv med att tycka att det är jävligt svårt ibland, att skilja på utsida å insida. Om jag lyckas utifrån sett kan jag ju inbilla mig att det är mina egna önskningar jag uppfyllt, för det känns ju bra, att göra sånt som cashar in vuxenpoäng, stålars å allmänt cred. Det häftiga är när man kommer på att det bara är mina egna påhitt som räknas i längden, för mig. Man dör ensam har jag hört. Den enda man har att stå upp emot, när självrannsakan är det enda som återstår, är sig själv. Det är såå himla coolt att det är på mina villkor, det är mina regler som gäller i slutändan. Jag undrar om det bara är jag som, varje gång jag inser det, får en kick av aha upplevelse rakt i solar plexus. Jag känner mig lite dum; A-haaa! Det här handlar bara om mig. Snacka egoboost! Vad vill jag? Vad tycker jag är bra? Vem är jag? Jag älskar livsprojektet som går ut på att fatta sig själv. Det är så himla spännande, alla är ju som små universum. Man kan åka till månen eller Paradiset, bakåt eller... inte framåt kanske, för det behöver liksom skapas först.

Shit vad flummigt... Jag å LN kollade på när Simon å Tomas gjorde ett hotellrum åt Tomas Di Leva igår, kan vara därför jag känner mig så upprymd, ett med kosmos liksom. Jag vill bli sådär lugn. Jag blir så glad å inspirerad av att se hur Di Leva är så öppen å fascinerad av allt som händer, som ett barn. Han sa det, att om man är som han, eller Simon å Tomas så är man inte en sån människa som går till ett jobb, man är en sån människa som aldrig slutade leka, som bara fortsatte. Som om allt man ser är för första gången. Jag har kvar bilden av hur Di Leva bara står å tittar på när byggjobbarna river golv å kastar ut genom fönstret. När de undrar vad han gör skrattar han bara generat å studsar av sitt eget fnissande. När han sen hjälper till att kasta ut 'bräder' genom fönstret säger han att han känner sig som en riktig rockstjärna. Det måste vara för att han nånstans är det. Också.

Just ja, LN bor här. Hej LN, om du läser! Jag var så rädd att bli av med min kära ensamhet att det kanske var därför jag blev sjuk. Illamående, yr med konstant huvudvärk å magkrämpor i flera dagar. Jag åt inget första dygnet, bara fruktsallad andra å yoghurt tredje. Som om nånting i mig dog å jag kom igen, starkare än innan. Jag tror jag blev av med den dåliga delen av ensamhet som ersattes med sällskap av en fin vän, hennes pepp å spegelbild av mig. Jag drömmer, fantiserar å ser mig själv på ett sånt där skönt sätt igen. Genom någon annans ögon. Det är såna människor man vill omge sig med. Jag trivs. Å rustar för livet jag vill leva. Här har ni den. Min längtan.

PS.

Jag drömde att jag skulle gifta mig. Jag fick inte se med vem. Men en vit klänning med massa glittrande blombroderi på kjolen skulle jag minsann ha, huah! Å en platt tårta som såg ut ungefär som en smörgåstårta fast den smakade apelsin... Undrar just vad det ska betyda..?

Nästan ett helt år senare.

Jag gör allt samtidigt. Många bollar i luften blir alla bollar överallt. Jag minns knappt vart jag började nånstans. Jag skulle fylla ipoden med spring musik, så var det. In i den vidunderliga världen av min hårddisk som stått näst intill orörd sen jag slutade skolan. För snart två år sen. Paus kallar jag det. Hur som helst, där hittar jag musikmappen den tunga. Tankar över chillsoftishma nanamanana mappen till LNs iTunes bibliotek å attans vad det rör till det. Kommer sen på att det ju är electrotrancetechno mappen jag vill åt men däremellan tänker jag att jag nu borde passa på att göra ett Lost & Found album i Spotify... Heh. Helt otroligt att jag inte förirrat mig i alla gamla minnen som kommer med musik, jag fastnar lite här å lite där men är ändå på väg, sakta men säkert igenom en labyrinth av musikaliska glömda eller gömda gläntor. Jag kan se hur jag som nån slags Alice i underlandet nyfiket irrar runt, lyfter på en stock här; Oj, titta!, puttar undan en sten där, Wow! å så kan jag höra pappa långt, långt borta som om jag drömmer och han försöker väcka mig; Vart sjutton är du på väg nånstans?! Vad var det du skulle göra? Fokusera på en sak i taget!

Vart var jag nu? Jag är ju här. Oxå. Det blir ett himla bläddrande mellan fönster å djupdykningar i mappar i mappar i mappar... Det gör lite ont att jag inte gillar samma längre. Glamsymfonigothrock mappen stryker med på direkten. Heavysoftmetal mappen med. Punkrockemoscreamo får vara kvar på nåder. Riot! för skojs skull. Radiofestivalmainstreampopgodis bara för att den har längsta namnet. Sexygangstablingahah för att den är längst ifrån vad jag nånsin skulle lyssna på nu å för att den är så himla Örebrosommarnostalgisk. Vafan är Svennebanan?!... aha, Melodifestivalhits, kul. Synthpopartsyfartsy känns splittrad, The Knife hänger ju med men jag har verkligen inte mycket till övers för synth längre. Soundtrack är fridlyst. Likaså Oldies80snostaligia. Å Indieordinaryrock. I Hello Africa ligger två djembe dängor. De får vara kvar. Disney mappen tänker jag inte ens kolla i.

Likadant när jag skulle hit igen. Damma av gamla bloggen. Självklart har saker ändrats, uppdateras, det gör de alltid i cyber space till skillnad från IRL. Plötsligt måste jag fixa med designen. Det hade jag velat göra först ändå men inte som ett måste för användarvänlighet. Jobbigt att anpassa sig för att det ska gå att läsa... Det är alltid en hake med varenda mall för majoriteten som inte hanterar HTML, nån liten detalj är fast, går inte att ändra. För att bloggportalen ska få ha sin egen prägel på min blogg. Jag tog den där den minsta detaljen inte går att ändra å där den färgen som inte går att ändra är minst dålig.

Tänk att det tog så lång tid att komma >HIT<. Det sägs att resan, processen är målet. Allt bollande hit å dit. Jag kanske borde försjunka i Disney mappen ändå. Ignorera pappas väckning å strunta i vart sjutton jag är på väg nånstans. Nånstans dyker jag väl upp. Förr eller senare. Med en hatt på huvudet jonglerandes tekoppar. Jag ser fram emot The National å Robyn konserterna i mars. Den ena i början å den andra i slutet. Undrar just vad som händer där emellan... Å tills dess!