Det som blev kvar

Jag tänker så mycket just nu att jag inte vet vart jag ska börja. Jag orkar färdas igen. Vidare. I tankebanor. Som tar mig framåt. Bort från allt jag trott. Jag trodde allt hängde på mina föräldrar. Att dom varit dåliga. Att allt är deras fel. Nu vet jag bättre. Dom är som jag. Inte gjorda för den här hårda världen. Allt hänger på det. Det är hårdhetens fel. Jag har haft mammas porträtt intatuerat på underarmen ungefär ett år, är det nu, å pappas bara några månader. Jag har redan hunnit ångra mig flera gånger, skämts å fått panik över vad jag gjort. Nånstans vet jag att jag inte behöver skämmas. Att jag inte har nån anledning att ångra mig. För dom har varit så bra dom kunde. Inget är deras fel. Jag borde vara stolt. Det kunde ha varit så mycket värre. Det kunde ha gått käpprätt åt helvete men så farligt är det inte. Eller så är det så, men fortfarande inte deras fel.

Som specialarbete på gymnasiet valde jag att göra oljemålningar istället för att fördjupa mig i något naturvetenskapligt. Jag hade förälskat mig i en bok, Anatomi för konstnärer. Däri hittade jag två välgjorda skisser, en på en man som låg på mage med huvudet mot, men bortvänt från betraktaren, den andra på en kvinna som låg på rygg, också hon med huvudet mot, men bortvänt från betraktaren. Då var jag mest fascinerad av dom vackra formerna och svåra vinklarna. Nu kan jag förstå varför jag valde just dom, jag kan känna stämningen i bilderna och jag kan se symboliken. Liken. Av en mamma och en pappa. Inte nödvändigtvis döda. Men frånvända. Inte där.

Jag gjorde en tredje målning som jag inte minns förlagan till. Två barn, stående vända mot varandra, nära varandra, kanske på väg att närma sig varandra. Jag tror att jag tänkte då att dom var barnen till dom fallna föräldrarna. Dom som blev kvar. Som levde vidare. Som överlevde. Idag är jag rädd att jag tänker annorlunda. Att dom liggande vuxna är två syskon. Att dom stående barnen är det tredje syskonet och dess kärlek. Det som blev kvar.

Tiden, ödet och jag.

Jag sätter mig ner och blickar ut över framtiden. På ett sätt känns det som om det var alldeles nyss jag satte mig ner. Men jag vet. Att jag suttit här ganska länge. Mitt i här och nu. Alldeles stilla. Har jag suttit. För att inte störa det som håller på att hända. Vad som håller på att ta form. Jag ser på hur tiden låter mig hitta mitt väsen, min gestalt. Det kliar i fingrarna och är så svårt att inte lägga sig i. När jag inte kan låta bli grips jag av panik för att jag inte vet vad jag vill. För att jag inte vet bättre. Än att tro att jag kan bestämma precis som förut. Vem jag är. Och vad jag ska göra. Om man styr sitt liv med järnhand och med hjärnan kan man vara stensäker på att man snart hittar sig själv på villovägar. Vilse på smala stigar med bara en riktning, rakt in i väggen bara. Fortare, fortare för dit kommer man ändå till slut å här finns ingen tid att förlora. Man tar sats för att springa igenom väggen och blir ärligt förvånad när man springer rakt in i, och inte igenom den.

Så där blir man sittande, tillbakatryckt av en tät utsikt av gråsten. Man funderar på om man kan gå runt den men ser inte hur långt den sträcker sig för skygglapparna man burit sen man valde stigen in mot betongdjungeln. Det är ingen vacker utsikt. Där finns ingenting att fokusera på. Ingenting att uppehålla sin svältfödda blick med. Man blir stirrandes på sina egna tomma händer som känns överraskande främmande. Sakta börjar blodet värka tillbaka ut i fingrarna och man känner hur trötta dom är. Tröttheten sprider sig och man inser att man förskjutit den, fast den i själva verket varit där hela tiden. Hela vägen bort från sig själv. Längs med hela flykten från det som skulle bli jag.

Jag orkar inte röra mig utan blir tvungen att vänta in tiden. Det är smärtsamt. Att känna hur den avlägset närmar sig och kommer ikapp med sina snärtande slag. Jag har färdats snabbare än den och ser dess skugga växa sig mörk över min mot väggen. Plötsligt är jag utsuddad. Allt jag skapat utjämnat med marken jag ännu inte skulle beträda. Det är straffet för att tävla med tiden och att komma för tidigt. Ödet är, inte heller det, sent att erövra mark. Det slår en i bakhuvudet så att alla planer flyger ur munnen. En efter en krossas dom mot muren, rest av ens egna begränsningar.

När man är alldeles tom får man en ny chans. Väggen, förvandlas till en blank sida. Där får man läsa sina innersta önskningar. Uttala dom högt för att vara säker på att man erkänt dom, hört och framför allt känt dom. Ta sig ton. Nu är det inte längre din egen tjurskalle som bestämmer. Det är bara att backa tillbaka och vända om. Med blicken fäst på det som var innan man började fly går man igenom allt man raserat, allt man sprungit över och lämnat på vägen. Det gör ont att se förödelsen efter sin egen framfart. Alla lik. Du gråter alla tårar du skulle ha gråtit om du inte stängt av. När du så ber dig själv om förlåtelse tänds det ljus som finns i varje människas solar plexus. Om man låter det vara växer det sig starkare. Snart är det så starkt så det lyser upp en ny väg och du har inget val.

Ta farväl av alla föreställningar en gång för alla, vinka av dina otåliga idéer och res lätt mot ditt innersta väsen. Det som ska berätta för dig hur du ska gå till väga framöver. Nu när tiden återfått förtroendet för dig kommer den låta dig färdas i din egen takt. Ödet kommer se till att du kommer fram i tid till alla avtalade möten det haft i åtanke för dig. Och. Det växande ljuset. Lovar mestadels vackra utsikter.

Om du ser en stjärna som faller

Jag kommer närmre mig själv, använder mina bilder, närmar mig det personliga, nästan privata. Gränsen där emellan är för mig irrelevant. Här, ta det jag vill ge eller titta bort. Så mycket handlar om tid. Jag har alltid behövt tid. Vet jag nu. Plötsligt har jag fått det. Tid att bara vara. Vila. Leta. Men framför allt tror jag den här tiden har låtit mig landa. I mina egna armar. Dom uppriktiga armar som är öppna nog att ge utrymme för min sorg. Dom som omfamnar den. Som inte räds mörka ruiner eller groteska rester. Dom händer som tagit hand om fel. Dom tar nu tag i mig. Håller i varandra. Klappar, smeker, stryker. Hon som gråter. Ut. Allt.

 Jag fick en ledtråd. När det råkade flytta in en svart katt i mitt hem. Kulan hade ett jack i örat, gula ögon, kort tjock svans. Hon verkade rätt otrevlig, samtidigt sårbar och hon valde mig, kanske för att vi nånstans var lite lika. Jag fick ta upp henne och visa henne världen utanför genom fönstret. Jag fick klappa fram henne till matskålen. Å i mitt knä låg hon och gav mina rastlösa händer ro. Och en mening. Så när hon sedan flyttade förstod jag. Att det var något jag behövde.

Så valde jag, eller kanske mest min syster Jennifer, Estelle och Étoile, åt mig. Dom två systrarna från katthemmet fick bli mina stjärnor Stella och Esther. Stella var försigkommen, nästan påträngande uppmärksamhetskrävande och kelig så jag ibland undrade om det var trovärdigt att hon började spinna direkt jag rörde vid henne. Esther var svår. Avvaktande, osäker och försiktig. Motvilligt klappvänlig. Hon tryckte sig mot väggen när jag och min syster försökte flirta in oss hos henne där hon satt på fönsterbrädan. Som om hon helst ville sjunka igenom väggen fast inte riktigt kunde bestämma sig. Men tillsammans skulle dom vara. Å jag var glad att slippa lämna en katt hemma ensam då jag gick ut. Dom hade varandras sällskap. Brottades och låg nära å kisade ikapp av njutning, om vartannat. Stella sov på prydnadskudden bredvid min huvudkudde. Hon låg där när jag somnade och oftast när jag vaknade. På nätterna kunde jag vakna å för en sekund få panik för att hon var borta. Hon å Esther levde om i nattmörkret. Esther brukade passa på att sno lite gos när jag var på väg upp ur sängen. I badrummet och i köket strök hon sig mot mina ben, alltid när jag höll på med annat, som om hon inte vågade pocka på all uppmärksamhet. Hon började försvinna på dagarna å hade valt att klämma sig in i ett trångt utrymme baktill på bäddsoffan där även Kulan haft sitt tillhåll. I den soffa jag velat göra mig av med sedan jag fyndade hem det stora otympliga åbäket.

Innekatter skulle dom vara då dom farit illa utomhus innan. Stackars dom djur som aldrig får komma ut, tänkte jag. Hur fånigt det än ser ut när folk "rastar" sina katter tyckte jag att det kunde vara värt det, för deras skull. Så, för precis en vecka sen köpte jag och min syster två selar som vi med viss möda krängde på var och en. Dom bjöd tappert motstånd båda två men Stella tog priset när vi precis knäppt hennes å hon sprätte iväg. Vips var min leverfläck på magen halv å blodet som blottats var mitt. Jag kände mig lite dåsig å ville egentligen dricka kaffe för att vara på hugget när vi skulle ta ut vildkatterna för första gången. Eller vildkatten. Esther låg å tryckte sig mot golvet å kravlade sig fram som om vi bakbundit tassarna på henne. Min syster tyckte att de tappra kämparna borde få en snar belöning genom att komma ut direkt och jag kunde inte annat än att hålla med. Så, jag tog Esther. Å hon Stella. Som stretade emot så hon fick dörrmattan med sig i klorna på väg ut till hissen. Vi envisades och hoppades att dom skulle trivas bättre nere på gräsmattan precis utanför huset då dom skulle förstå att vi inte skulle ta dom längre från hemmet än så.

 När vi kom ut och till lilla dungen här bredvid lade sig Esther platt igen men nosade ändå lite nyfiket på omgivningen. Stella däremot hoppade och sprattlade hysteriskt. Jennifer skulle precis ta henne då hon plötsligt kom loss, slet sig och sprang. Jag blev likstel, som Esther på marken. Jennifer drabbades av panik och satte fart efter Stella. Jag klarade inte av att se det min hjärna spelade upp inför mina ögon. Jag var helt övertygad om att det var kört, att Stella skulle bli påkörd. Så jag tog mig tiden att åka upp med Esther. När jag kom ner tomhänt jagade Jennifer Stella på gården, ett tag var hon på väg rakt emot mig där jag stod å höll upp porten men då hon insåg att hon fortfarande var förföljd vek hon av och snart gick jakten över vägen. Jag höll andan. På andra sidan, nu mitt emellan två vägar, var Jennifer så nära att få fatt i henne i ett buskage men när hon kom runt på andra sidan där hon sist sett Stella var hon spårlöst försvunnen. In under nån av alla bilarna längs gatan. Eller redan på väg bort. Till nästa värld.

Vi och flera andra letade febrilt ett bra tag. Hukade oss å ropade. Men förgäves. Skärrad gick jag över vägen till ett skogsparti för att Jennifer inte skulle se eller höra mig, lade mig bland vitsipporna på marken och bröt ihop. Nu. När hon var förlorad. Förstod jag. Att hon var min bästa vän. Jennifer hade nog fattat det långt innan mig för när jag kom tillbaka var det hon som bröt ihop. Hon grät, skakade och stammade förlåt, att hon var så ledsen och att jag aldrig skulle förlåta henne. För att kunna trösta henne stängde jag av min egen förtvivlan. Jag sa att det inte var hennes fel, att hon inte fick vare sig tro eller känna så, att hon inte fick gå sönder. Att ingenting skulle bli bättre av det. Hon var redan i upplösningstillstånd. Jag med. Under ytan. Utanpå samlade jag ihop mitt vansinne och gjorde vad jag kunde av det. Ringde polis, djursjukhus och katthem. Efterlyste Stella på internet och lånade en kattfälla. Vi satte ut den vid buskaget där Stella senast synts till och gick för att se till den varannan timme. Jag, Jennifer och hennes Harry.

Så satte vi oss och ritade. Jag gjorde en Stella banderoll och önskade i mitt stilla sinne att det jag skapat inte var en dödsruna. Jag och Jennifer sov en varsin omgång, strax efter midnatt gav vi upp att orka hålla oss vakna längre och tog in buren igen. Tidigt nästa morgon ställde jag ut den igen och fortsatte kontrollera den varannan timme. Något hade ätit av maten dom två första timmarna men en balkongsnubbe sa att det var råttorna som bodde i buskaget. Jag tyckte mig se kattbajs bredvid buren men det kunde ju vara rent önsketänkande.

Jag och Lovisa skulle ta en kulturrunda men nu fick hon komma till mig istället. Vi tog med Esther ut i transportburen på en ganska lång runda då vi ropade och jag spelade upp kattläten från mobilen. Utan resultat. Så tyckte Lovisa att vi skulle flytta buren till dungen där vi först hölls med katterna. När vi kom dit tyckte Lovisa att hon såg en grårandig katt ligga å trycka i ett buskage på en liten kulle. Helt sjukt vilken kattradar Lovisa måste ha inombords för där var Stella! Jag hade blivit tillsagd att inte försöka få tag i henne igen, med risk för att hon skulle springa ut på vägen eller ännu längre bort, utan låta henne komma av sig själv. Så jag tog med mig Esther och favoritmaten upp på kullen, alldeles nära den nakna men slyiga buske där Stella mycket riktigt låg. Jag kunde knappt tro mina ögon men försökte undvika att stirra in i hennes. Jag satt där ett bra tag medan Lovisa vaktade vid vägen å Charlie anslöt sig. Det gjorde så ont när jag sträckte fram handen med mat och Stella inte rörde en min. När jag mötte hennes blick mötte jag en främmande, vild avgrund som skrämde mig. Som om hon redan glömt mig. Av besvikelse och misstro. Den kylan skulle svepa över mig med full kraft då hon nonchalant reste sig och långsamt gick bort, ifrån mig. När hon fick syn på Charlie och Lovisa satte hon av mot skogen.

Jag var så nära. Hon levde åtminstone. Med nya instruktioner laddade vi om fällan med varm grillkyckling och så turades jag och Harry om att vaka vid husväggen hela natten, två timmar var åt gången. Där satt jag så stilla jag förmådde påpälsad och spejade ut i blåsvärtan. Jag fick se en hare jaga en annan, hack i häl men ingen Stella. Jag beskådade hur himlen blev röd mot svart och alldeles rosig i gryningen. Så, sista halvtimmen beslöt jag mig för att gå en runda. Det hade nu hunnit ljusna. Jag trodde först att det var en sten men när jag kom närmre såg jag Stella ligga mitt på en gräsmatta. Jag gick försiktigt mot henne och förvånades över hur nära jag fick komma. Framme hos henne förstod jag att jag fick ta henne. Att något var fel. Hon kved när jag lyfte upp henne och jag hann pausa hjärnan då jag såg hur hennes ben bara hängde innan jag fort gick hem, ringde Harry å bad honom komma ner å öppna, fort, fort! Medan jag väntade hann jag säga till Stella hur mycket hon betydde för mig.

Upp å in, in i sovrummet till prydnadskudden. Tack å lov drack hon men ramlade ner från kudden och kom inte upp igen. Jennifer ringde djursjukhuset å jag taxi. Som om jag huttrade av köld stammade jag fram att vi hade lite bråttom. Taxin kom på en gång. Stella gnydde hela vägen och jag försökte lugna henne med min förkrossade ton. Jag kommer aldrig glömma hennes tomma, vidöppna pupiller som tycktes leta efter ljus. Hos veterinären konstaterade man att Stella var kraftigt nedkyld, hon hade 32,8 i temp då hon borde ha 38 grader. Hon hade ingen känsel i svans eller ben och man hittade inga blodkärl att sätta dropp i utan var tvungen att värma upp henne först. Det kunde ta tid så vi satte oss och väntade på det eller bussen. Så, på bussen ringde veterinären och sa att Stella fått dropp så småningom och piggnat till lite men att hon på röntgenbordet plötsligt blivit jätte dålig och slutat att andas. Man försökte återuppliva henne men lyckades inte. Hennes ryggrad var helt vriden. Utgången var den enda möjliga. Jag sa att jag förstod, att jag förstått det. Ja, hon ska kremeras, ja, jag vill komma å hämta askan sen, tack, tack så mycket. Jag och Jennifer, vi båda bröt ihop där och då på bussen. Harry tröstade Jennifer.

Det är så tomt. Även om Esther börjat visa framtassarna är det så tomt utan Stella. Som om en halva saknas. Halva dom. Halva jag. Den halva som var mig närmast. Den halva jag saknar mest. Jag var så nära. Jag skulle ha tagit henne, jag skulle ha tagit henne! Jag ångrar så att jag gick ut med dom, med henne mot hennes vilja. Jag skulle ha varit mer lyhörd för hennes ovilja. Jag borde ha druckit kaffe. Jag borde ha väntat. Jag borde aldrig ha köpt selarna. Jag önskar det ogjort! Det är mitt fel. Säg inte att det inte är det. För det är det. Det måste få vara okej att det är det. Det får jag leva med. Utan Strix Stella Tigress. (Uggla, Stjärna, Tigertjej) Med Iris Esther. (Regnbåge, Stjärna) Hon som saknar ett tredje namn. Å nu får Stellas. Iris Esther Stella (Regnbåge, Stjärna, Stjärna). Stella såg ut som en uggla med sina klotrunda jätte ögon å långa nos och hennes päls var tigerrandig. Iris är en fin tant jag mött, Esther -kvinnan som räddade kattungarna från en för tidig säker död och Stella är... Stella. Hon som gjorde mig glad. För att sedan lämna mig. Uppdraget slutfört. Vila i frid min vän. Du som på kort tid gav mig ett extra kattliv. Jag kommer att sakna dig. Jag gör det redan. Du är för evigt en stjärna på min himmel. Älskade lilla uggel, Stellis... Snart får du komma hem för gott.

Mark Levengood om falska drömmar och stenar.

Jag tror på att rasera gammalt för att skapa nytt men jag höll nog på att spränga bort grunden helt å hållet. Jag var nära att dra upp rötterna å lägga mig på backen å självdö av vilsenhet. Samtidigt som jag tvingat mig själv att stanna upp. Stanna allt. Till och med tiden. Står man i vägen för den blir man överkörd. Det bästa man kan göra är att inte bry sig där den tickar å hetsar med sina visare. Jag låter den gå å fortsätter i min takt leta å flytta stenar, välja å välja bort, återskapa. Jag har haft så fullt upp med att hitta mig själv att jag stundtals glömt alla andra. Eller aktivt valt bort. Jag tror det är nödvändigt. Att känna när man fått nog utifrån å behöver gå in. In i sig själv. Jag önskar jag hade skrivit ner allt jag tänkt, jag är så rädd att förlora det samtidigt som jag nånstans tror att det räcker med att ha tänkt nånting en gång för att man alltid ska bära det med sig, låta sig formas i den riktningen å för alltid kommer det vara ristat i en av byggstenarna.

Inte ens i en bok bara för mig har jag haft ro att skriva ner alla tankebanor som sakta satt mig i rörelse igen. I min egen rytm. Där hör jag vem jag är, vart jag ska, vart jag vill. Det är än så länge ganska nedtonat även om själen skriker efter något annat. Jag skrev ner 50 drömmar. Jag fick sån panik över att det skulle va så många att jag bara sket i allt å skrev ner allt jag kunde komma på å kunde bara hoppas på att själen är den som hörs högst. En del saker förvånade mig medan andra känns förlegade. Mark Levengood pratade i Skavlan om falska drömmar. Han berättade sådär sprudlande som bara han kan på sin finlandssvenska om hur han haft en dröm om att bli arkeolog. Om hur besviken han sen blivit när han fått följa med en arkeolog och i, vad som kändes som, en evighet sitta å pensla fram en liten sten med en pytteliten pensel. Arkeologen hade varit alldeles till sig av fyndet å då visste Mark, att han inte var lika till sig, att han inte var nån arkeolog, att det var en falsk dröm.

Det känns som om jag lever i en gammal dröm. Den var kanske sann då men inte längre å jag måste finna mig i att jag kanske är snabbare än vad jag orkar springa. Ibland långsammare än vad jag har tålamod till men nu handlar det om att komma ikapp mig själv. Tillbaka till dom 50 drömmarna, jag sprutade ur mig allt mellan himmel å jord, stort å litet, fullt genomförbart å näst intill omöjligt. Man skulle sedan rangordna dom i hur lång tid man tänkte sig att dom skulle ta. 1, 3, 5 eller 10 år. Så fick man en bild av sig själv, om man skjuter för många saker på framtiden eller har anledningen att känna sig pressad för att allt helst ska hända på en gång. Jag hade ganska spridda skurar å blev förvånad, ojämn som jag är vad gäller det mesta. Så skulle man plocka ut dom tre allra viktigaste ettorna, det var rätt lätt. Men att sen välja ut en av dom, som skulle betyda mest gav mig sån beslutsångest att jag fick göra det sådär innan jag ens visste ordet av. På känsla ba BAM! Å oj...

Av den allra viktigaste drömmen ska man sen göra nåt litet. Om du vill ha en hund, lägg en peng i spargrisen å låna en rasbok på bibblan tex. Ambitiös eller ambivalent som jag är gjorde jag lite åt alla tre drömmarna, jag vet inte om det räknas som fusk å att jag nu slog ut alla mina chanser att förverkliga den där viktigaste drömmen. Jag är väl kanske lite vidskeplig eller så tror jag bara för mycket om min egen påverkan i saker å ting för jag tänker att om jag skulle skriva öppet vad jag drömmer om kommer det aldrig slå in... Kalla mig naiv eller bara Disney tvättad...

Hursom helst tror jag det gjorde att jag lossnade ur min förstening. Även om jag inte hinner allt jag vill så vill jag en hel del å nånstans måste jag börja. En vis man sa att jag behöver skriva å det är faktiskt en av drömmarna. Den vise mannen sa också att jag behöver dansa. Jag berättade att jag dansat lite afrikanskt å gillar det. "Ja det, eller samba", svarade han. Hah! Jag kollade in karnevalrumpsvänget å tänkte att jag kanske ska ge den där mytomspunna zumban en chans ändå... Vips har jag gymkort igen, på ett gym som har zumba klasser å allt jag kan önska känns det som. Jag siktar på att haka på militärträningen igen å den här gången vill jag vara väl för beredd så jag tänker ge det lite tid att komma ikapp. Mig själv.