Det som blev kvar

Jag tänker så mycket just nu att jag inte vet vart jag ska börja. Jag orkar färdas igen. Vidare. I tankebanor. Som tar mig framåt. Bort från allt jag trott. Jag trodde allt hängde på mina föräldrar. Att dom varit dåliga. Att allt är deras fel. Nu vet jag bättre. Dom är som jag. Inte gjorda för den här hårda världen. Allt hänger på det. Det är hårdhetens fel. Jag har haft mammas porträtt intatuerat på underarmen ungefär ett år, är det nu, å pappas bara några månader. Jag har redan hunnit ångra mig flera gånger, skämts å fått panik över vad jag gjort. Nånstans vet jag att jag inte behöver skämmas. Att jag inte har nån anledning att ångra mig. För dom har varit så bra dom kunde. Inget är deras fel. Jag borde vara stolt. Det kunde ha varit så mycket värre. Det kunde ha gått käpprätt åt helvete men så farligt är det inte. Eller så är det så, men fortfarande inte deras fel.

Som specialarbete på gymnasiet valde jag att göra oljemålningar istället för att fördjupa mig i något naturvetenskapligt. Jag hade förälskat mig i en bok, Anatomi för konstnärer. Däri hittade jag två välgjorda skisser, en på en man som låg på mage med huvudet mot, men bortvänt från betraktaren, den andra på en kvinna som låg på rygg, också hon med huvudet mot, men bortvänt från betraktaren. Då var jag mest fascinerad av dom vackra formerna och svåra vinklarna. Nu kan jag förstå varför jag valde just dom, jag kan känna stämningen i bilderna och jag kan se symboliken. Liken. Av en mamma och en pappa. Inte nödvändigtvis döda. Men frånvända. Inte där.

Jag gjorde en tredje målning som jag inte minns förlagan till. Två barn, stående vända mot varandra, nära varandra, kanske på väg att närma sig varandra. Jag tror att jag tänkte då att dom var barnen till dom fallna föräldrarna. Dom som blev kvar. Som levde vidare. Som överlevde. Idag är jag rädd att jag tänker annorlunda. Att dom liggande vuxna är två syskon. Att dom stående barnen är det tredje syskonet och dess kärlek. Det som blev kvar.