Mulen dag.

Det är en sån där dag då jag sitter fast. Det enda sättet att ta mig loss är att... ta mig loss. Å jag sitter fast. Efter regn kommer sol å vice versa. Det säger man aldrig, att det faktiskt kommer regn efter sol med, jävla optimister. Om jag kunde skulle jag beställa en konstant regnbåge. Jag har försökt men det blir bara fake av alltihop. Det är för tidigt. Jag måste stå ut så länge berg- å dalbanan ska hålla på å åka uppför å nerför i en satans fart. Precis när jag hunnit konstatera att jag är uppe blir jag rädd att jag snart är nere å just då kan jag slå mig i backen på att det går utför. Jag har skrivit det så många gånger förr, på olika sätt, jag upprepar nåt, tjatar sönder mig själv.

Är det verkligen bara att gilla läget? Ska man behöva gilla skillnaden mellan högt å lågt. Jag gör det inte. Det är ju själva skillnaden som svider. Å så har jag döpt bloggen till "skillnaden mellan" som om jag hyllar kontrasten mellan bra å dåligt. Eller ahaaa, nu, precis nu kom jag på att det är ju den jag vill åt, det är där jag vill vara. Mitt emellan. Om jag kunde balansera lite lagom nånstans mitt emellan eufori å ångest skulle det skilja mindre å det skulle inte kännas så himla olika. Fast, jag vill ju inte offra topparna för att minska dalarna. Är det det jag måste förlika mig med? Att känna lite? Att vara lagom?

Jag står inte ut när jag känner mig platt. När jag knappt känner nåt alls drar jag i mig själv tills jag trillar ner. För upp är det svårt att ta sig utan anledning. Man kan ju bara komma upp när man varit nere. Eftersom jag vägrar balansera ut svängningarna får jag väl ha det så här antingen eller. Å sitta å va bitter å otacksam emellanåt. Om det bara var okej att klaga å bära sig åt. Jag har så svårt att hålla i mig å kan ju inte stänga in mig så fort jag har en dålig dag. Så antingen går jag runt å sprider en massa skit, känns det som, vilket i sin tur ger mig kasst samvete. Om jag vågar belasta nån annan med mitt skräp känns det ofta mycket bättre men fortfarande som om jag alltid är den som behöver prata, den som behöver nån som lyssnar. Man kanske inte tror det, för att jag oftast är den som pratar mest, men jag skulle så gärna byta ibland. Få vara den som lyssnar. Som känner sig behövd å som får äran att vara till hjälp för någon annan. För det finns väl fler som jag, eller jag menar alla är väl som jag, ibland? Om vi bara kunde bli bättre på att visa oss svaga. Jag vågar knappt publicera det här inlägget. Men... Här är jag.

Ernst Billgren, Jonas Gardell, Nietzsche, Emma å jag.

Nu var det sådär längesen igen. Men det spelar egentligen ingen roll. Jag tänker att jag ska sluta skriva om hur länge sen det var å sluta prata så mycket om då, eller iaf i förhållande till då. För nu. Nu har jag pillat lite på nyanserna här igen. Jag brukar göra det om det gått lång tid innan jag skriver ett nytt inlägg. Fast jag ska inte bruka så mycket heller. Jag gör det jag gör. För att jag vill låta magen bestämma. Å inte tänka ut så mycket i förväg. Den har blivit lite ljusare, bloggen. För att matcha bilden. Å mig. Inte lika natt svart. Inte så ljus heller, grå men inte så neutral. Inte lika mycket antingen eller men med små ljusglimtar som är det som syns mest. Som satelliterna, eller vad det är för vackra parabolrobotar på marken. Med rosalila rök eller ånga som stiger uppåt mot rymden, som siktar mot stjärnorna och fortsätter ut i evigheten.

Jag gillar Ernst. Billgren. Det visste jag inte. Jag läste intervjun med honom i Situation Stockholm. Jag gillar hans bok "Vad är konst?" å nu måste jag ha tvåan å "Den andra vägen" också. Och The Artist's Way som Emma nämnde härom dan. Det jag gillar med Ernst å Emma är att dom är sina egna, säregna. Dom vågar sticka ut, sticka hål å bara sticka när dom känner för det. Dom ser ut som dom, är som dom är å gör som dom vill. Ernst förhållningssätt är sjukt intressant. Han hävdar att tycke å smak egentligen inte spelar nån roll för man kan ha så jävla fel ibland å vad man gillar kan vara så förgängligt. Istället väljer han vad han ska göra genom att se sig själv utifrån, som en karaktär som han fantiserar ihop scenarion åt. Han tänker att det vore intressant om Ernst gjorde såhär, å så gör han så. Ibland tänker han "Vad är det värsta jag kan göra nu?" å så gör han så. Då kan det ju bara bli bättre.

Mitt under intervjun tejpade han ett område på en duk å utbrast att "Här måste det vara ljust! Att jag inte sett det förrän nu." Så himla bra! Journalisten undrade hur han visste det. Ernst svarade att det bara visste han, det är sånt man lär sig om man jobbar med färg å ljus. En målning måste innehålla både ljus å mörker annars finns ingen spännvidd å inget mitt emellan, ingen dynamik. En annan grym grej Ernst svarade var på frågan om varför han valt att verka inom populärkulturen. Han sa att på konstskolan valde alla massa svåra nischer men ingen valde populärkultur hörnet så det tog Ernst. Dessutom har han blanka gatan rätt i att det verkar rätt onödigt i att bajsnödigt krysta fram en massa nya symboler som ingen fattar när det redan finns dom som folk känner igen å kan ta till sig, om det nu är kommunicera man vill. Därför härmar Ernst det klassiska landsskapsmåleriet men i ny tappning skildrar han vår moderna omvärld.

Dessutom klär sig Ernst som han vill. Å där kommer Emma in igen. Hon är kanske den coolaste bruden jag vet. Hon å Robyn. Å Gwen Stefani. När jag träffade Emma härom dan kände hon sig vilse. Fast hon såg precis ut som sig å vet precis vad hon gillar. Å en massa saker hon skulle kunna tänka sig göra. Det är det som är problemet när man kan göra vad man vill hur man vill. Vart sjutton ska man börja?! Hur ska man börja? Ingen av oss är särskilt sugen på att förhålla oss till vare sig tid, karriär, hierarkier, pengar eller makt. Då blir det svårt. Vi är så känsliga å lättpåverkade. Å alla andra tycks ju hetsa det linjära livet fram, upp, upp, sikta mot stjärnorna liksom. Gör det å nå trädtopparna, har moster G sagt. Men jag tror man når stjärnorna om man går en annan väg än den raka utmålade. Om man går runt, lite i cirklar, vilse å tillbaka igen. Sin egen väg helt enkelt, omvägen. Det tar kanske längre tid men vem fan bryr sig om tid? Om man i slutändan får utsikt från stjärnorna istället för från trädtopparna. Å då menar jag inte att stjärnorna är som nån slags gräddhylla därifrån man kan se ner på alla andra utan stjärnorna är ju liksom runt omkring överallt. På nån faller man, på nån lyser man starkast, på nån dör man, på en annan återföds man.

Nietzsche har sagt att man måste ha kaos i sig för att kunna föda en dansande stjärna. Om han syftade på alla galna mammor som föder begåvade kreativa barn vet jag inte men jag väljer att se det som att om man vågar innehålla allt, kaos, harmoni, ångest, eufori, rastlöshet och lugn så skiter man nog pärlor så småningom. Pärlor som kan se ut hursomhelst. Men är de vackraste i världen enligt räddaren i nöd, en själv. Man blir sin egen rockstjärna som slår sönder tid på det sättet man själv tycker är värt. På sitt eget sätt. Som Ernst eller Emma. Två av dom största konstnärerna å rock stjärnorna i vår tid under den här stjärnhimlen. Jag kanske har citerat Jonas Gardell i "Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter" innan men det tåls att upprepas för det är så satans vackert å sant. Så nu.

"Hon måste stå ut den tid det tar. Sen kommer hon att kunna lämna alla dom som inte kan ge henne det hon behöver och finna dom som älskar henne. Av sådan längtan gör man stjärnor."