Jag är tillbaka. Jag bor i tröjan som är ett konstverk och en sköld. Jag tänkte matcha med masken jag gjort av guld och fina saker jag samlat på men jag är nog lite för full i fan för det. Jag höll på att förlora mig men har hittat tillbaka. Tillbaka till det jag måste göra. Listor mina vänner, är så jävla underskattade. Bocka av den jävla bucket listen är vad det handlar om. Hur klyschigt det än är, är det det enda jag kan göra för att inte förlora mig i tid och otid. Lovisa säger att jag går in i allt jag gör i 120. Om det är procent eller hastighet hon menar vet jag inte, mest hastighet tror jag. Mamma brukade kalla mig virvelvind när jag yrde runt i köket på jakt efter snabb mättnad. Jag är snabb i början, innan. När jag väl bestämt mig. Då jävlar. Jag är rädd för den kraften, den är överväldigande. Jag har lång ställtid. Tanke... tvivel... väntan... övervägan... tvekan... pepp... laddning... PANG! så är jag inne i det, totalt uppslukad. Jag har startat ett pådrag utan dess like som inte går att stoppa förrän det är över mig, förrän jag inte kan hantera det. Då går det sönder. Jag gör inte klart, rider inte ut stormen, knyter inte ihop säcken. Allt jag burit tappar jag, det regnar över mig, slår i marken, faller i bitar. De ligger utspridda kring mig å gör så ont att se på. Skärvorna, de ogjorda, halvfärdiga resterna av mitt verk.
Du övar på avsked, sa en kvinna med hundögon en gång. Jag tror jag börjar förstå. Om jag aldrig blir klar med nåt behöver jag aldrig säga hejdå till det. Nu låter det som om jag samtidigt pratar om nån annan. Om nån annan som är som jag fast förlorad.
Jag är bäst i déstadiet. Jag sprutar bilder, visioner, fantasier. De är så tydliga att jag tror att jag redan är där, så tydliga att jag redan är där. För snabb, i 120. Jag börjar starkt, tror till 120. Får för mig att det räcker så, att andra kan se vad jag ser, att jag kan visa bilder utan att visa dem. Jag har bett om en kabel från hjärnan till datorn. Plötsligt blir jag lat och väljer det lätta, att inte göra, att inte infria förhoppningar, att inte leva upp till förhoppningar. Egna och andras. Nån annans. Det kanske ser ut som om jag lurats men jag är den som blir lurad. Jag vet att jag kan om jag vill, nån annan tvivlar och lurar mig på min vision. Jag vill så jävla gärna få en andra chans att visa att jag är nån att räkna med, visa att jag kan vara. Vara. Tyst. Gå till verkstan å reparera allt det jag har haft sönder.
Jag är så rädd att det inte funkar så. Att jag inte kan gå tillbaka å fixa. Att det är tack å hej bättre lycka nästa gång. Om det är så går jag sönder. Jag vill inte ta på mig nåt mer förrän jag kommit ikapp mig själv. Förrän jag saktat ner. Så jag backar sakta å hoppas att nån annan ska se att det är det som är den största utmaningen å ansträngningen för mig. Å att jag gör det. Jag hoppas att jag inte redan kört över. Trampat över, det vet jag. Jag vet precis var, det sitter som en kil i min oskuld å jag önskar det ogjort. Jag vet att jag fortsatte köra då jag borde ha tagit ett steg tillbaka för jag blev rädd för den kraften som gör att saker och ting går förlorade. Det gör så ont att se på. Jag kommer nog behöva masken stundtals. Frågan är om skölden är för mig eller nån annan. Hur som helst är den fin. Kom Ketchup.
