Nu vågar jag snart inte skriva här längre, det börjar bli för nära. För nära själva känslan. Den naiva. Igår gjorde jag nåt som skrämde skiten ur mig. För att jag trodde att det är det man ska. Helst varje dag. Jag har kanske sett för mycket film... Jag tänkte överraska nån som inte vill ta egna initiativ men som inte verkar besväras av mina. Jag fick så mycket pepp för min idé så jag till slut inbillade mig att jag var modig. Jag förvarnade vederbörande om min spontana ankomst å stängde sen av mobilen för att inte låta mig påverkas av ett svar jag lätt skulle vända till något negativt. Min överladdning är så skör innan jag bestämt mig, innan jag är på väg. Så med min opåverkade positiva inställning började jag min hoppfulla resa till andra sidan.
Det var en fin sightseeing där jag svischade fram genom betongdjungler i solen. På väg norr om stan, dit jag aldrig tidigare satt min fot. Jag har blivit lockad med löften om enhörningar som springer där men aldrig inbjuden så nu tog jag alltså saken i egna händer och bjöd in mig själv. Framme efter vad som inte kändes så långt som väntat gick jag in på en jätteaffär å köpte cigg, choklad, kex, ost å en banan att ha på gångvägen som återstod. Den slukade jag alldeles utanför för att sen gå på ciggpaketet för att stilla mitt äventyrsrus. Jag visste att jag nog skulle behöva gå en bit å släpade på en våg till min granne å en flaska vitt, för egentligen skulle jag ha gått på fest. Oturligt nog visade man mig fel väg så jag gick rätt långt åt motsatt håll, tog tuben tebax till ursprungsläget å fortsatte gå, nu åt rätt håll.
Det var så långt å så varmt å jag började tvivla på om jag verkligen gjorde rätt men benen fortsatte med bestämda steg, jävla envis som jag är. Tills till och med dom blev trötta. Alldeles nära mitt mål, som jag inte ens fått bekräftat rann modet ur mig efter att jag inte fått något som helst svar på min självinvit. Jag började undra om jag är skvatt galen eller bara väldigt naiv å bestämde mig för att ge upp. Jag satte mig på en bänk mitt ute i det främmande land jag inkräktat å kände mig totalt bortgjort, misslyckad å hopplös. När tröstciggen var slut gick jag till närmsta busshållsplats för att ta mig tillbaka till tuben men den därifrån skulle bara ta mig längre bort. Så kom en indisk ung man gående över vägen. Jag frågade honom efter rätt busshållsplats å efter en viss tvekan även om råd.
Han förstod genast mitt dilemma å frågade om jag ville gå nånstans, ta en kaffe eller vad jag behövde. Just då kände jag mig så hjälplös, utsatt å totalt utan integritet. Jag hade inget att förlora å det enda jag kunde komma på att jag ville ha var vatten. Okej, sa han, vi kan gå till ett ställe som jag tycker mycket om. Jag uppfattade det som om vi skulle till ett café å jag var inte säker på om jag ville bli bekväm med den nya omgivningen men orkade inget annat än att ge efter för hans förslag. Han frågade sen om jag vllle ta bussen eller gå å jag svarade att jag redan gått så långt, för långt, att jag lika gärna kunde fortsätta lite till. Så gick vi genom ett prunkade villaområde som nästan kändes övervuxet, överklass. Genom en sväng som berättade att vi verkligen var på väg någonstans. Så öppnade sig skogsranden å plötsligt såg jag, vatten. Det var en sjö men såg ut å kändes som öppet hav. Jag hade bett om ett glas vatten å den här unga mannen gav mig en ocean. Jag blev så rörd av hans gest att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna längre, det kändes som om vattnet drog dom ur mig å jag brast när dom trängde fram ur ögonen.
Där satte vi oss vid vattnet. Han pratade om livet, jag frågade å han berättade om sig å den sorg han kände igen i mig. Smärtan över att ha en bild av något som inte stämmer överens med någon annans verklighet. Vi rökte en massa cigg å såg oss omkring miljön kändes närmast exotisk. Rikemanshusen som tornade upp sig så de nästan nådde himlen. Himlen förresten, så vid att det kändes som om vi såg all världens moln passera. Dom var så markant separerade av vinden å hade så höga kontraster i gult å lila att det hela kändes surrealistiskt, precis som Monets himmel i Vanilla Sky. Ett moln såg ut som ett kryssningsfartyg. Så började det blåsa upp, vattnet drog ihop sig till blågrå vassa spetsar å vi drog oss tillbaka till busshållsplatserna där min resa hem senare tog fart.
Det var den dagen jag betedde mig som om jag inte hade något att förlora. Jag satsade allt... Och förlorade ännu mer. Mig själv. Jag gick för långt så idag vill jag vara nära hem. Jag var alldeles för långt borta igår. Molnen följde efter mig på vägen hem å här är jag nu, tillbaka från min resa över till någon annans värld. När denne inte ville ta emot mig mötte jag istället någon som lät mig ta nya intryck och göra avtryck. Jag lämnade ett minne av mig där men bar med mig allt som tyngde innan å lite till. Å jag sa till min räddare i nöd att inte sakna mig, bara komma ihåg mig. För nu är jag borta. Med vinden. Som ett moln på bar himmel med nästa land i sikte. Utan något att förlora.
