Jag å Mia Clementine såg The National på Cirkus. Mia knep dom bästa sittplatserna när dom släpptes å sen dess har vi längtat. Innan konserten åt vi å drack gott vitt vin istället för rött hemma hos henne. I hennes värld. Vi har en hel del gemensamt, jag å Mia. The National är vårt favorit band å Eternal Sunshine of the Spotless Mind vår favorit film. Hon spelade sin favorit låt då men jag lyssnade inte riktigt. Vi hade höga förväntningar å var laddade till tusen men konserten var mer än vi kunnat önska, den var magisk. Jag älskar musik som känns i hela kroppen, som rör själen å får hjärtat att slå i samma takt. Som får mig att känna allt på en å samma gång. Jag är dålig på att lyssna på texter, fast just text betyder så mycket för mig. Jag hör bara det som träffar direkt om jag inte lyssnar ordentligt. Ändå kan jag ha svårt att koncentrera mig en hel låt, fantasin vandrar iväg med en mening å gör att jag hoppar över nästa å så är jag förlorad. Ofta kommer jag på mig själv när låten snart är slut, att jag tappade det, att jag måste lyssna om. Då händer ofta samma sak igen fast jag hinner kanske fånga ett annat fragment än första gången.
Mia sjöng med hela tiden å jag kände mig lite besviken över att jag inte kunde göra detsamma. Samtidigt var jag nöjd med att bara lyssna. Å känna. Dom körde Mias låt fast hon inte väntat sig det. Nu är jag nöjd, sa hon. Mot slutet hoppade Matt Berninger ned från scenen å tog sig igenom folkmassan upp på läktaren, till dom sämsta platserna som plötsligt blev dom bästa. Fasen också, sa jag till Mia, medan vi såg på hur människorna på golvet fick fira mikrofonsladden längre å längre, högre å högre. Så närmar sig Matt å går på raden nedanför oss. Jaja, typiskt, tänker jag när han plötsligt stannar till precis framför oss, vänder sig upp emot oss å kliver rakt upp, mitt emellan mig å Mia, tar tag i hennes axel å ramlar mot mig. Lyckan var gjord å vi var tillfälligt kära i samma man. För nånstans slår det där tonårshjärtat som inte kan låta bli att bli alldeles till sig av en äldre, berusad man med ring på fingret som sjunger så det känns.
Hemma var jag tvungen att lyssna in mig på Mias låt, About Today. Nu träffar den mig, stenhårt. För idag var en sån dag då jag tappade allt. Då jag förlorade. Jag har åstadkommit så mycket, varit på väg, tagit mig ifrån men plötsligt spelar det ingen roll. För när jag förlorar, förlorar jag som om jag trodde att jag skulle vinna, som om jag fortfarande kämpade för samma sak. Den första förlusten kommer över mig å allt känns som då. Hjärtat rusar, magen suger tomt, tankarna flimrar fram å tebax i skräckscenariot som nu står klart inför mig å jag grips av panik. Det är då jag önskar mig en lobotomi, eller en sån minnesförlust som utförs i Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Jag försöker stå ut med att vara en tänkande, kännande, ensam individ å förbannar mitt visualiserande sinne. Jag försöker förtränga, slå bort å distrahera mig själv men lyckas inte bli av med det som känns. Tomt. Förlorat. Jag stänger av. Å lyssnar på Mias låt. Om å om igen.
