Jag känner en låssmed. Hon låser upp människor som fastnat. Som inte vågar öppna sig själva efter att dom förlorat något. Som låser ihop sig själva, som vägrar släppa in. Eller ut. Dom som mest av allt vill men samtidigt inte vill eller kan öppna nästa dörr. Hon gör det med kärlek. Lirkar å lockar. Så länge är dom med. Bänder, rycker å drar. Det är för sent att dra sig ur. Hon har dom i ett fast grepp å släpper, dom slipper. Undan. Fria. För att skrämma dom på flykten trycker hon på alla ömma punkter samtidigt, så hårt hon vågar å precis orkar. För hårt. Hon lyckas, dom går. Vidare. För hårt. Kvar står hon. Knappt. Ut. Alla dessa avsked.
Som Bella i Twilight när hon använder sin mammas ord för att såra sin pappa så hårt det bara går för att han ska släppa taget. Edward säger att hennes pappa kommer att förlåta henne.
Som djurvårdarna som fångar skadade djur som dom kommer nära för att hjälpa, läka. Som dom med visst vemod släpper fria när tiden är inne. Som dom kanske aldrig får se igen.
Låssmeden blir förmodligen förlåten. Å så småningom glad att ha hjälpt. Men det är nåt hon aldrig kan släppa. Taget om. Faktiskt finns det knappt nåt alls hon kan släppa taget om. Hon gör det men hon klarar det inte. Saknar till döds. Längtar ihjäl sig. Efter något som inte behöver låsas upp. Som inte behöver gå via henne, vidare å förbi. Något som kan stanna.
Hon förstår att stänga alla dörrar hon lämnat på glänt efter dom som gått. Att stänga in sig själv. Leta å ta reda på saker som kan likna en nyckel till sin egen dörr. Med dom lirkar å lockar hon. Bänder rycker å drar i sig själv. För hårt. Kvar står hon. Knappt. Ut!
