Jag är så glad att jag gick på Thomas, min gamla målerilärares, vernissage. Ensam. Jag träffade flera där. Johan tex. Den ena utbytesstudenten. Svensk fast från Bergen. Johan stod å bläddrade i Thomas utställningskatalog å när vi kollade på dom färgglada, målade plankorna sa jag att jag tänkte på Pär. Pär beskrev sin konst för mig som att han brukade flytta runt plankor i sin ateljé å sen ha vernissage. Jag har tänkt på Pär nyligen. På att han mest av allt ville ha ett kontor, som han berättade på vår klass julhygge. Jag har tänkt att jag också vill ha ett kontor. Fast inget vanligt kontor, utan ett med bilder och text som konst istället för bara bilder och text. Nu berättade Johan att Pär inte lever längre.
Helt plötsligt, som respons på min referens mellan Pär å plankor sa han det: "Pär lever inte längre." Jag fick panik å velade mellan att fråga varför eller när men jag tror jag frågade hur. "Jag vet inte.", blev Johans lite undflyende svar. "Line ringde, du vet norskan, å berättade. För bara ett par månader sen. Jag vet inte hur men jag tror han tog livet av sig."
Herregud. Jag pendlade nu från peppglad till fårintegråtaledsen å undrade mer men det fanns inget mer. Pär finns inte mer. Å vi konstaterade å enades om att det är förjävla tråkigt å fan...
Jag dröjde mig kvar, innan hade jag skymtat min gamla mentor Olof men nu missade jag att han gick. Jag hälsade glatt på gamla tider å fick en kram å ett par ord med självaste Thomas som såg glad ut å se mig, jag tror han sa det också. Sen gick jag. Utan att säga hejdå utom till dom närmast utgången, så som jag brukar göra. Enklast så.
Jag påminns om när jag var på skolan för att printa bilder till Liljevalchs ansökan förra veckan. Jag hade nästan glömt det men precis som när Mats gått bort ett sommarlov stod där ett porträtt av en kille jag minns ansiktet men inte namnet på... Emma berättade att det var Andreas i hennes klass, från Grafisk Design.
Varför? Varför berättar man inte varför? Är det hemligt, oväsentligt eller integritetskränkande? Det är nog inte bara jag som undrar. Jag vet fortfarande inte varför Mats blev berövad livet. Jag står inte ut med att inte veta varför. När jag föreslog att man skulle ställa ut Mats verk ändå, på vårutställningen, sa Makode att han minsann inte tänkte ställa ut Mats efter att han dött. Varför inte då? Varför kan man inte göra så? Varför får man fortfarande inte prata om döda? Varför får dom döda inte vara med? För att dom inte fick det när dom levde? Jag önskar att jag hållt kontakten med Pär. Att jag skrivit, undrat, frågat å peppat. Jag har kanske flest bilder av alla på Pär. Eller kanske inte. Men dom ska få vara kvar där dom är. Jag ska titta på dom nu. Å söka ett svar.
På min födelsedag var vi på Club 27 fest. Jag som Janis. Samma morgon hade jag fyllt 28. Överlevt klubben. Jag å LN var dom enda på festen att ha gjort det, dom andra firade att dom fyllt 27... Om dom som tagit sina liv bara hade kunnat vänta. Nu börjar livet å jag undrar varför konstnärer dör. Olof berättade i sitt tal om Mats video där han spelar pingis mot sig själv. Om att Mats bara kunde förlora mot sig själv. Ingen annan kunde vinna över honom.
Jag tror jag har börjat tävla mot mig själv igen. Hittills har jag vunnit ett förstahandskontrakt. Å bara att ha sökt Liljevalchs är en liten vinst i sig. Speciellt när Ernst Billgren å Annika Von Hausswolff sitter i juryn. Ernst gillar det jag gör, tror jag å en fototjej på jobbet sa att bilden där Suh möter sig själv i trappan påminner om Annikas grejer. Kompis, det går bra nu. Det är min tur nu. Äntligen. Som jag väntat. Hej!
Ps. Pär, jag ska tänka på dig när jag skapar mitt kontor å flyttar vaddetnukanva i min ateljé, tack för det enkla. Å Mats, jag ska bara spela mot mig å så ska jag prata med dom ensamma, så som du gjorde. Tack för det.
