Bananchips euphoria.

Jag är kär. I ett komprimerat labyrintslott som ligger i Underlandet, i den vackraste dalen i världen, vid den surrealistiska, perfekt konstnärsrunda kullen som ser ut att alltid vara grön, med en jättelik glupsk rosa blomma uppepå, på en stig i Lady & Lufsens blåmörka dunkla park som finns på andra sidan Berlin. Likadana träd radar upp sig längs teckenstigen. (Paul Van Dyk kommer till Sthlm på S dag å jag ska vara där. Som om han var här.) Där finns grönska utanför, frisk luft som flödar in ikapp med guldljuset. Jag lyxar, väljer med hjärtat istället för med hjärnan och njuter av att jag vågar säga till hjärnan att den har fel. Magen är nöjd över att jag inte lagt mig i genom att fatta kloka beslut. Plats att dansa, vara, skapa, göra ingenting. Ensam och med de allra bästa, klyschan säger att ni vet vilka ni är och jag hoppas innerligt att ni har fattat fast jag är svår.

Jag har gjort massa saker som skrämt skiten ur mig, en om dan har jag hört men när man väl vågat en så känns en andra rätt överkomlig å en tredje som peanuts/bananas. Man får passa sig så man inte blir för kaxig. Jag ryser när jag då å då kommer på att jag å Suh var nära att bli ketchup under en brandbil i full fart igår. Vi stannade mitt på övergångsstället på vår sida för att undvika att komma i vägen för den framrusande brandbilen på andra sidan när jag plötsligt inser att den kör på fel sida vägen, på vår sida vägen. Spring! ropade jag till Suh och en sekund var jag livrädd för att jag inte hann ta hennes hand. Brandbilens tuta ljöd igenom sirenerna, vi sprang å tummade, lillfringrade å high fivade på att nästa gång går vi ingenstans. Nästa gång står vi still på trottoaren tills faran är förbi. Den röda faran som skulle komma till någons undsättning.

Jag frågade K det jag ville fråga, fick fel fast bra svar, blev Vickys idol å höll vadet med lil'sis. Jag vågade, hälften vunnet. Pressvisning och öppning av jordens första H&M Home Showroom. Champagne, snittar och bananchips på morgonen för att sedan, tillsammans allihopa mäktigt räkna ned 10!... 9!... 8!... tills dess att det röda bandet var klippt och upptrissat förväntansfulla modedyrkare vällde in mellan allt det nya, som jag föreställer mig att lava tätt letar sig fram mellan berg och dal.

Jag har sprungit på Sofia tre gånger på fyra dagar. På Divided (otippat), på tuben å så igår på gamla Slussen. Vi firade AC Hammer Slammer med tokdans till elektroDJn Anoraak från France (vi skulle först gå till Sacre Coeur...). Lovisa, nyligen hemkommen från Paris å hela Blue Camel Club var där och förgyllde kvällen då Saga lirade plattor. Jag önskade Oh'mama med Lili å Susie till AC för vi har en gång kunnat dansen hemma hos Suh framför snygga Youtubevideon med stackars Ankie Bagger som bakgrundsdansare. Nu gick det lite fortare å jag å AC var lite för drinklångsamma i skallen för att minnas hur vi egentligen gjorde utan något att härma mer än varandras påhittade shakinsholders moves. Jag träffade Nadja oxå, en Debaser med sjukt stort hjärta som ser å förstår allt, hon hade förlåtit min brist på ork för länge sen och det gläder mig att ännu en fin kring mig väljer att prova sina ögon efter mitt pepptjat.

På vägen från Bara Vi till The Slush började jag av nån anledning sjunga "How many roads must a man walk down before you can call him a man..." Vi gick nedför en trappa men det tänkte jag inte på. Innan hade vi spontant yttrat de mest horrifika skrik vi kunde, från bas till falsett. På dansgolvet började sen Lovisa och 'Martin' eller Anna(?) helt sonika sjunga "How many roads must a man walk down before you can call him a man..." Sånt där händer i bland, när man är på rätt spår. Det var den bästa danskvällen sen Färgfabriken eller kanske ända sen Berlin. Det var underbart som varar. Längre än extas. Eufori.

Memorycollector.

Jag packar och packar. Och packar. Packar pappas kappsäck. Han fyller 60 idag. Känns som om jag hunnit samla på mig lika mycket prylar som man hinner på 60 år. Fast han är värre. Var jag än vänder mig ser jag bara mer och mer saker som behöver packas ned. Som om de växer kring mig och krymper ihop igen när det blir deras tur att entra lådan. Effektiva collage formas i boxar. Böcker, konstböcker, modemagasin, böcker. Sköra saker som jag knappt vågar äga med rädsla för att det bara är en tidsfråga innan de går sönder. Tidningspappret gör dem till anonyma mumier som packas till ett säkert pussel.

Jag köper tydligen djursouvenirer när jag är nån annanstans. Papier maché giraffen och troféhjorten från Barcelona, porslinsrådjuret (som redan gått sönder en gång) från Gamleby, plastundulaten från Berlin. Flamingon i verklig storlek är härifrån. Den rosa lilla plastplysch elefanten, som jag undrar var den är, och som Nate har likadan är sen jag var liten. Den nya Barbiedockan från M å My Little Ponyn som jag köpte som pepp present inför Konstfack intervjun fick nya hem i undangömda plastpåsar för ett tag sen. Så fick jag en nygammal My Little Pony av Emma. Som om jag prompt skulle ha en framme för den stoppar jag inte undan i första taget.

En del saker har spontant fått namn, som barn. Ryamattan Ryan, troféhjorten heter Gjortegjort, flamingon har nog bytt namn då lilsis namngett den efter mina dejter. Ryan brukade ligga under vårt matsalsbord i lilla villan på Dalviksvägen. På den låg jag å ritade. Under bordet. Med tuschpennor. Graffiti i privat miljö. När pappa kom på mig har jag för mig att jag lurade lillebror att fortsätta på mina masterpieces. Hur som helst var det jag som för bara några år sen stod och skurade bort mina egna barndomsverk. Ändå är det nog pappa som får ångra sig i slutändan då jag numera är konstnär på pappret.

Redan som liten hade jag massa saker, leksaker. På tok för många för mitt lilla rum. Jag minns en gång när dottern till pappas kompis skulle få sova över. Vi fick skjuta alltihopa i en hög mot byrån för att få rum att lägga in en madrass på golvet. En dag när pappa tyckte att det var dags att städa så vägrade jag. Det var så tidsödande att sortera allt i helt, trasigt, ha kvar, ge bort, slänga osv för att sen börja ställa röran till rätta. Pappa sa att om jag inte ville städa så fick jag väl flytta. Så jag packade mina favoritleksaker och gick. Uppför gatan på väg till skogen alldeles nära vårt hus. Där skulle vi bo i en glänta tänkte jag mig, jag och mina leksaker. Det dröjde inte länge och jag hann inte så långt uppför den raka backen innan pappa kom hem från affären och hann i kapp mig. Vilken syn. En liten bestämd flicka släpandes på två stora plastkassar med leksaker. Nötta blev de också, fler till slängahögen.

Jag skäms ibland över min materialism. Pryltokig har jag ombonat mig med identifikationsstuff istället för att äga det jag kan bära. Jag pyntar med fysiska minnen och önskningar men är noga med att känna att jag får rum, att jag får luft att andas och tänka vidare än vad mina ledtrådar av plast visar. Om jag skaffar nytt ger jag bort gammalt. Men sparar det som fortfarande känns. Jag önskar ibland att jag inte hade någonting, att jag var fri att när som helst lämna ingenting. Speciellt nu när det blir tungt att flytta till ingenstans. Samtidigt har jag svårt för sterila miljöer där ingen brytt sig om att färga sitt hem. Björn sa något fint till min fördel, att även om jag inte läst alla böcker än eller använder porslinsrådjuret till något så kanske det ger mig inspiration. Jag blir påmind om nåt eller så fantiserar jag ihop en framtid till nåt jag inte vet så mycket om. Inspiration kan man aldrig få för mycket av.

Dvd filmer, cd skivor, pennor, penslar, akrylfärg, målarduk, teckningsblock, skrivböcker, rosa skumgummi bitar som jag länge tänkt göra något av. En av konstnärens grundstadgar är att aldrig slänga något, allt kan komma till användning. Fågelburar. Än har jag inte fått alla från examensprojektet sålda. Fotogear. Fotografi är också att samla. Minnen, känslor, platser, ansikten, saker. Jag plåtar hela tiden med mobilkameran. Utan den hade jag aldrig kunnat ta de bilder jag tagit. Mitt mobila projekt växer som en knakande magisk skog där jag snart kommer känna mig liten. Jag undrar när jag ska ta mig tiden att utforska den, hitta gläntorna och bestämma hur jag ska leda andra dit till mina vyer. En bok vore fint. Och en jätte utställning i Wolfgang Tillmans anda med bilder överallt huller om buller i serier, mönster, samlingar. Just nu samlar jag regnbågar. En av mina senaste printar är den på flickan med leksakskassar. Än finns det bilder jag inte tagit.

Det finns en film jag måste se - Safety of Objects.

Visions illusions.

Det är en sån där kväll. En sån där kväll som lovar att den ska vara för evigt. Då jag är nöjd. Bara den varar så länge jag vill. Massa liv nere på gatan, massa ljusprickar som gör skillnad i svartnatten. Luften är anonym och kall och rymmer höst. Sjuder av förväntningar om extas. Laddad med explosiv energi. Ikväll ska det ske, ikväll ska alla önskningar gå i uppfyllelse. Ikväll ska ingen gå hem ensam. Alla ska dansa. Allt ska bli. Jag sitter inne och gör skillnad. Nöjer mig. Minst lika bra som att få allt i en illusion.

Ikväll kommer det inte ske men jag längtar tills dess jag ger det rum. Tills det händer. På riktigt. Idag fastnade jag i en blick. Jag blev nästan förskräckt när jag såg rakt in i alldeles öppna ögon som kändes större och djupare än de var. Tiden kändes livslång fast var såklart ögonblickskort. Tror jag. Jag undrar om det var min illusion. Min ensamma. Fastnar man inte för att det är ömsesidigt, för att blickarna går förbi, om och in i varandra där de tar tag och stannar tiden utanför. Sinsemellan tänjs tidslinjen för att de ska hinna knyta upp den andres knut, för att hinna se mer. Och för att ingen utomstående ska se magin, så att förtrollningen bryts.

Med försiktigt våld väcktes jag ur den hypnotiska känslan och ryckte skamset eller generat bort min blick som var halvvägs ner i hans. Jag hoppas han kände det. Att jag var där. Att jag var där tillräckligt länge för att nå in. Det är en fin gräns. För länge, för kort. För långt, för kort. Underbart är kort. Hur blir underbart länge eller långt? Jag drar i mina minnen som i en omöjlig deg som vägrar tänjas utan bara kladdar, klibbar och går sönder. Pffft så går luften ur den och minnet är förbrukat. Återupprepat och återkallat så många gånger att det måste få vila innan jag kan få se det igen utan att känna en bitterljuv nostalgisk saknad.

Det är därför det tar sån tid. Därför det måste få ta sån tid.

Mitt vin som borde vara varmt är kallt. Jag kan se hur jag andas ut vit rök av kyla här inne. Där ute i hetluften händer det. Jag ska snart gå ut och önska till de vita ljusen som hänger uppe i trådar och aldrig faller. Slocknar. En efter en. Pffft pffft. Blinkar de till och svartnar. Där var den. Extasen. Underbart är kort, kort.

Angus and Julia Stone - Lonely Hands

An empty chair.

När jag kollade på Idol igår tänkte jag att om jag skulle anmäla nån till Idol skulle det vara Katta. (Eller Angelica Gunnar eller Kärin tänker jag nu.) Katta skrattade i sitt sms å skrev att hon nog inte passar in i mallen, fast hon sjunger och spelar "Let go of your heart let go of your head..." som om hjärtat när som helst skulle kunna hoppa ur henne och huvudet trilla av. Med själen blottad slår hon gnistor ur sitt elpiano som får känna att det lever. Det var länge sen jag hörde henne göra det. Jag förstod inte riktigt vad hon menade, om det är en mall att sjunga så andra känner ens passion gör hon det. De kan väl inte vara ute efter folk som passar i mallar? Eller det är klart, det fattar väl jag med men vem vill passa in i en mall? I någon annans mall? Jag vill passa i min. Hennes kanske inte passar i deras.

Idag har jag monterat ihop lösa ben, armar och torsos till hela dockor. Svarta och vita. De var mycket mindre än jag fast längre. De kan inte äta och ögonen var igensmetade med samma färg som resten av kroppen. De intog poser med armarna långt bakåtdragna, höften farmskjuten och ena foten liksom trevandes mot golvet som om de ville säga nåt med magen. Vilken mage? De var lätta och ihåliga, utan talan. Ändå tyckte jag de var vackra. Nakna. Nästan synd att klä på. Kanske kände jag igen mig.

Jag känner någon slags ovilja mot det jag gör just nu. Jag vet att jag kan så mycket bättre, så mycket mer samtidigt som det är det här jag måste göra för stunden. För jag tänker inte vara nån liten lort. Det är jag inte. Jag måste vara på min vakt också. För jag vet att mina tvivel ofta växer inför potentiella möjligheter. Lite för bra för att vara sanna blir jag misstänksam och överväger att backa ur innan de ens visat sig. Så jag försöker invänta större uppgifter och längtar efter att få utnyttja mer av mig. Av det jag är och ser. Jag hoppas de ser. Fast jag vet att jag läcker. Att min tvekan lyser igenom mitt i all glupskhet.

Om jag börjar ta sånglektioner igen ska jag sjunga David Gray's This Years Love.

Jag tänker att det kanske räcker så fast det känns som om det är nu när jag tänker sluta som jag borde börja. Jag har försökt fylla upp min egen ihålighet. Täcka det som ligger och skramlar. Det att jag snart står naken, utan väggar och tak över huvudet. Det att någon i min närhet försöker fylla upp sitt inre efter något hon inte kunde behålla. Än mindre ta hand om när det kom ut. Om hon inte gjorde det skulle förlusten äta upp henne inifrån och ut. Vi var samma och nu saknar vi varandra. Jag har alltid en stol tom.

Bluebird Housesparrow.

Jag tror att man är på rätt väg när man ser en massa tecken som pekar åt samma håll, upprepade neongula pilar som i rallyspel. Jag har upplevt så många sammanträffanden under en tid nu att jag måste puttas i rätt riktning. Det brukar vara speciella ord som dyker upp eller som jag har öga för.

Den här gången namnet Filip. Lapdansaren och några till. En annan konstnär som gör konst av samma som jag där vi båda bor. En jobbarkompis här i stora staden som jag ovetande gått på samma gymnasieskola som är tillsammans med en grabb från samma lilla ställe som jag. Hon har genom honom träffat min lillebrors gamla klasskompis som dessutom jobbar på samma ställe som vi här och det var precis henne pappa syftade på i telefon... Jag och lillasyster öppnade en varsin virtuell fortune cookie. Hennes sa "Your passion is like a raging river. You are under a flood watch tonight." Den dagen började hennes friluftsäventyr i kajak. Min sa "Keep your plans secret for now." Jag försöker. För just nu jobbar jag med ett hemligt projekt.

På mitt gamla jobb hade vi en småfågel inomhus. Det skar i mig när den stressad flög fram och tillbaka och in i en spegel. Vidare runt runt. Vi försökte och var så nära att fånga den men lyckades inte. Jag hade kunnat spendera hela dagen med att försöka få ut den men så gör man tydligen inte för jobb går före liv. Jag vet inte hur det gick med den fågeln, vet inte om jag vill veta. På nya jobbet ombads vi välja två vykort för att berätta något om oss själva utifrån dem. Jag såg dem direkt och visste att de var till mig. Alla trängdes men till sist fick jag fatt i badbollen med tryckfärgerna cyan, magenta och yellow. Jag berättade att jag är fotograf. Den andra bilden var av en blåmes. Jag berättade om mormors köksbänk vid fönstret, hur vi brukade spionera på småfåglarna utanför och om K-Pax.

Filmen där utomjordingen Prot från planeten K-Pax blir intagen på mentalsjukhus och där hjälper de andra patienterna. De får tre uppgifter för att bli friska och tävlar om en plats med på resan tillbaka till Prots hemplanet. En är att hålla utkik efter en viss bluebird. Hela avdelningen jublar när bluebirden visar sig i buskarna utanför den stängda avdelningen.

Vi bjöds på lunch på Kulturhuset där en likadan småfågel, gråsparv tror jag, panikartat flög som en kolibri längs fönsterrutorna. De andra hade försökt få ut den men misslyckats. Jag bestämde mig. Den här fågeln skulle jag rädda. Kanske för att den andra nånstans skulle få upprättelse. Som om jag inte gjort annat än att fånga fåglar gick jag fram och följde dess hetsiga flykt för att försiktigt plocka ner den ur dess illusion. Den blev alldeles stilla där jag stängde in den i mina kupade händer. Ute på terassen ville jag se den flyga fritt, som en nyckelpiga då man får önska sig något, men satte den för säkerhetsskull i en rabatt. Jag var så rädd att jag skrämt ihjäl den med min räddande jakt för den satt så paralyserad en stund men tog så ett skutt in under skyddande bladverk.

Jag drömde också. En sån mardröm som sätter skräck i en i sömnen och får en att vakna livrädd för man vet att det är nära, att det skulle kunna vara. Jag förträngde det men samma dag, då när jag pratade med pappa, var det som om han visste. Som om han ville försäkra mig om att vi hörs igen. Jag vet att drömmar om död ofta betyder början på något nytt. Och jag vet att jag är alldeles i början av något annat. När jag var liten hade vi en blå Nissan Bluebird.

Two big blue.

I wanna dance with somebody but my feet hurt. So close to sleep beneath the starry sky in short notice, might be my first step into romance...

Det känns som om jag är på väg att erkänna något. Jag gjorde det för Rebecca Miana i all hast mellan våra störtdyk ner i poetiska djup och fladdrande livsvändningar. Det var en början. Jag tror jag gör det för mig själv.

Jag har så himla ont i fötterna efter allt kutande med kläder i högsta hugg men jag vill dansa. Dansa av mig själv, för mig själv men inte ensam. Jag har trott att jag framstått som en mes å gömt allt det mjuka. Nu börjar jag fatta att jag måste ha uppfattats som hård fast jag tyckt att allt det andra varit hårt. För jag har ju sett andra sidan, insidan. Den sårbara, ömsinta, trevande, hoppfulla. Sårade, ömtåliga, förskräckta, uppgivna.

Om de bara visste. Alla jag kört förbi, ifrån och över. Om de bara visste att jag blev ketchup varje gång. Jsg undrar om det bara är jag. Jag som till varje pris försöker få med mig alla delar när jag fortsätter. Till synes intakt och oberörd. I själva verket defekt, kvaddad. Ketchuprobot som sprutar skruvar och muttrar. Roadkill rådjur med bara rådjursögonen kvar. Två stora blå som förundrad blickar ut över förödelsen för att resterna ska försöka förstå å minnas till nästa gång.

Man glömmer så lätt. Som en guldfisk. Samma väg. Samma oaktsamhet. En viss tvekan inför att korsa den olycksdrabbade. Gräs, guld och gröna skogar på andra sidan. Smack! Det går så fort. Innan jag ens hunnit bestämma mig för om det är värt det smäller det. Lika ont varje gång. Glömskan tynar och smärtan framträder medan rådjuret stapplar som nyfött tillbaka ner där det kom ifrån. Det enda trygga är att vara tillbaka. Tillbaka till innan. Det hemtama i att återvända som om smällen aldrig smällt. Två stora blå. Kom ketchup så går vi.