An empty chair.

När jag kollade på Idol igår tänkte jag att om jag skulle anmäla nån till Idol skulle det vara Katta. (Eller Angelica Gunnar eller Kärin tänker jag nu.) Katta skrattade i sitt sms å skrev att hon nog inte passar in i mallen, fast hon sjunger och spelar "Let go of your heart let go of your head..." som om hjärtat när som helst skulle kunna hoppa ur henne och huvudet trilla av. Med själen blottad slår hon gnistor ur sitt elpiano som får känna att det lever. Det var länge sen jag hörde henne göra det. Jag förstod inte riktigt vad hon menade, om det är en mall att sjunga så andra känner ens passion gör hon det. De kan väl inte vara ute efter folk som passar i mallar? Eller det är klart, det fattar väl jag med men vem vill passa in i en mall? I någon annans mall? Jag vill passa i min. Hennes kanske inte passar i deras.

Idag har jag monterat ihop lösa ben, armar och torsos till hela dockor. Svarta och vita. De var mycket mindre än jag fast längre. De kan inte äta och ögonen var igensmetade med samma färg som resten av kroppen. De intog poser med armarna långt bakåtdragna, höften farmskjuten och ena foten liksom trevandes mot golvet som om de ville säga nåt med magen. Vilken mage? De var lätta och ihåliga, utan talan. Ändå tyckte jag de var vackra. Nakna. Nästan synd att klä på. Kanske kände jag igen mig.

Jag känner någon slags ovilja mot det jag gör just nu. Jag vet att jag kan så mycket bättre, så mycket mer samtidigt som det är det här jag måste göra för stunden. För jag tänker inte vara nån liten lort. Det är jag inte. Jag måste vara på min vakt också. För jag vet att mina tvivel ofta växer inför potentiella möjligheter. Lite för bra för att vara sanna blir jag misstänksam och överväger att backa ur innan de ens visat sig. Så jag försöker invänta större uppgifter och längtar efter att få utnyttja mer av mig. Av det jag är och ser. Jag hoppas de ser. Fast jag vet att jag läcker. Att min tvekan lyser igenom mitt i all glupskhet.

Om jag börjar ta sånglektioner igen ska jag sjunga David Gray's This Years Love.

Jag tänker att det kanske räcker så fast det känns som om det är nu när jag tänker sluta som jag borde börja. Jag har försökt fylla upp min egen ihålighet. Täcka det som ligger och skramlar. Det att jag snart står naken, utan väggar och tak över huvudet. Det att någon i min närhet försöker fylla upp sitt inre efter något hon inte kunde behålla. Än mindre ta hand om när det kom ut. Om hon inte gjorde det skulle förlusten äta upp henne inifrån och ut. Vi var samma och nu saknar vi varandra. Jag har alltid en stol tom.