Det är en sån där kväll. En sån där kväll som lovar att den ska vara för evigt. Då jag är nöjd. Bara den varar så länge jag vill. Massa liv nere på gatan, massa ljusprickar som gör skillnad i svartnatten. Luften är anonym och kall och rymmer höst. Sjuder av förväntningar om extas. Laddad med explosiv energi. Ikväll ska det ske, ikväll ska alla önskningar gå i uppfyllelse. Ikväll ska ingen gå hem ensam. Alla ska dansa. Allt ska bli. Jag sitter inne och gör skillnad. Nöjer mig. Minst lika bra som att få allt i en illusion.
Ikväll kommer det inte ske men jag längtar tills dess jag ger det rum. Tills det händer. På riktigt. Idag fastnade jag i en blick. Jag blev nästan förskräckt när jag såg rakt in i alldeles öppna ögon som kändes större och djupare än de var. Tiden kändes livslång fast var såklart ögonblickskort. Tror jag. Jag undrar om det var min illusion. Min ensamma. Fastnar man inte för att det är ömsesidigt, för att blickarna går förbi, om och in i varandra där de tar tag och stannar tiden utanför. Sinsemellan tänjs tidslinjen för att de ska hinna knyta upp den andres knut, för att hinna se mer. Och för att ingen utomstående ska se magin, så att förtrollningen bryts.
Med försiktigt våld väcktes jag ur den hypnotiska känslan och ryckte skamset eller generat bort min blick som var halvvägs ner i hans. Jag hoppas han kände det. Att jag var där. Att jag var där tillräckligt länge för att nå in. Det är en fin gräns. För länge, för kort. För långt, för kort. Underbart är kort. Hur blir underbart länge eller långt? Jag drar i mina minnen som i en omöjlig deg som vägrar tänjas utan bara kladdar, klibbar och går sönder. Pffft så går luften ur den och minnet är förbrukat. Återupprepat och återkallat så många gånger att det måste få vila innan jag kan få se det igen utan att känna en bitterljuv nostalgisk saknad.
Det är därför det tar sån tid. Därför det måste få ta sån tid.
Mitt vin som borde vara varmt är kallt. Jag kan se hur jag andas ut vit rök av kyla här inne. Där ute i hetluften händer det. Jag ska snart gå ut och önska till de vita ljusen som hänger uppe i trådar och aldrig faller. Slocknar. En efter en. Pffft pffft. Blinkar de till och svartnar. Där var den. Extasen. Underbart är kort, kort.
Angus and Julia Stone - Lonely Hands
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar