Jag tror att man är på rätt väg när man ser en massa tecken som pekar åt samma håll, upprepade neongula pilar som i rallyspel. Jag har upplevt så många sammanträffanden under en tid nu att jag måste puttas i rätt riktning. Det brukar vara speciella ord som dyker upp eller som jag har öga för.
Den här gången namnet Filip. Lapdansaren och några till. En annan konstnär som gör konst av samma som jag där vi båda bor. En jobbarkompis här i stora staden som jag ovetande gått på samma gymnasieskola som är tillsammans med en grabb från samma lilla ställe som jag. Hon har genom honom träffat min lillebrors gamla klasskompis som dessutom jobbar på samma ställe som vi här och det var precis henne pappa syftade på i telefon... Jag och lillasyster öppnade en varsin virtuell fortune cookie. Hennes sa "Your passion is like a raging river. You are under a flood watch tonight." Den dagen började hennes friluftsäventyr i kajak. Min sa "Keep your plans secret for now." Jag försöker. För just nu jobbar jag med ett hemligt projekt.
På mitt gamla jobb hade vi en småfågel inomhus. Det skar i mig när den stressad flög fram och tillbaka och in i en spegel. Vidare runt runt. Vi försökte och var så nära att fånga den men lyckades inte. Jag hade kunnat spendera hela dagen med att försöka få ut den men så gör man tydligen inte för jobb går före liv. Jag vet inte hur det gick med den fågeln, vet inte om jag vill veta. På nya jobbet ombads vi välja två vykort för att berätta något om oss själva utifrån dem. Jag såg dem direkt och visste att de var till mig. Alla trängdes men till sist fick jag fatt i badbollen med tryckfärgerna cyan, magenta och yellow. Jag berättade att jag är fotograf. Den andra bilden var av en blåmes. Jag berättade om mormors köksbänk vid fönstret, hur vi brukade spionera på småfåglarna utanför och om K-Pax.
Filmen där utomjordingen Prot från planeten K-Pax blir intagen på mentalsjukhus och där hjälper de andra patienterna. De får tre uppgifter för att bli friska och tävlar om en plats med på resan tillbaka till Prots hemplanet. En är att hålla utkik efter en viss bluebird. Hela avdelningen jublar när bluebirden visar sig i buskarna utanför den stängda avdelningen.
Vi bjöds på lunch på Kulturhuset där en likadan småfågel, gråsparv tror jag, panikartat flög som en kolibri längs fönsterrutorna. De andra hade försökt få ut den men misslyckats. Jag bestämde mig. Den här fågeln skulle jag rädda. Kanske för att den andra nånstans skulle få upprättelse. Som om jag inte gjort annat än att fånga fåglar gick jag fram och följde dess hetsiga flykt för att försiktigt plocka ner den ur dess illusion. Den blev alldeles stilla där jag stängde in den i mina kupade händer. Ute på terassen ville jag se den flyga fritt, som en nyckelpiga då man får önska sig något, men satte den för säkerhetsskull i en rabatt. Jag var så rädd att jag skrämt ihjäl den med min räddande jakt för den satt så paralyserad en stund men tog så ett skutt in under skyddande bladverk.
Jag drömde också. En sån mardröm som sätter skräck i en i sömnen och får en att vakna livrädd för man vet att det är nära, att det skulle kunna vara. Jag förträngde det men samma dag, då när jag pratade med pappa, var det som om han visste. Som om han ville försäkra mig om att vi hörs igen. Jag vet att drömmar om död ofta betyder början på något nytt. Och jag vet att jag är alldeles i början av något annat. När jag var liten hade vi en blå Nissan Bluebird.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar