Tillbaka till framtiden.

Jag har alltid saknat delar av de liv jag levt innan och längtat till det liv som kommer härnäst. Konsten är att vara i nuet jag vet. Ibland när nuet pausar känner jag tomrummet av de jag förbrukat. Den bitterljuva nostalgin över det som varit men inte längre är. Det som aldrig någonsin kommer vara igen. Uppgivenheten inför de som gick mig förlorade och aldrig kommer igen. Det var då. Man gör det man måste och man hade inte kunnat göra annorlunda. Bättre lycka nästa gång.

'Nästa gång kommer det gå bättre.' Jag undrar vad han menade. Jag undrar om det blev bättre eller likadant. Igen. Samma visa som igår. På repeat. Hur fan trycker man bort det? Genom att göra tvärtom? Vad är rätt och vad är fel och vad är fel bara för att det känns rätt? Vem kan jag lita på av hjärta och hjärna? Är magkänslan i solar plexus verkligen den ljusa glänta jag ser framför mig eller har den formats till en svart plåtrobot som äter minnen? Hur skiljer jag på bra och dåliga erfarenheter om de är uppätna?

Jag har så svårt för förgängligheten. Det lyser igenom mina bilder och installationer. Att förlänga och föreviga det ändliga. Att stanna tid, spola tillbaka, pausa. Att göra stillbilder av flyktiga minnen. Tidsresor. Tidskapslar. Att göra om, att göra nytt. 'Nu kan jag, nu vet jag att den här gången kommer jag göra annorlunda.' Jag trodde det varje gång. Jag hoppades och jag längtade efter att vara ny, orörd, opåverkad. Jag längtade tillbaka. Tillbaka till framtiden.

The Scientist.

Look at the stars. Look how they shine for you in everything you do.

Jag har jobbat min första heltidsvecka nånsin å lider sån tröttchock att jag inte fattar hur människor hinner jobba heltid, ha familj, träna, städatvättadiska och navelskåda. De säger att jag kommer in i det. Jag vet inte vilket som är värst, att va ovan vid att jobba eller tycka det är helt ok att jobba bort sin tid, sitt liv. Men jag trivs. Och är rädd om den andra tiden, det andra livet.

Cirkus Cirkör är fantastiska. Faster tog hela familjen med för att för första gången skåda spektaklet. Jag glömmer aldrig mannen som tappade alla kläder på väg in i en röd jätte ballong, finsksvenskan som pratade i ljusets hastighet å balanserade högthögt på lina med bara ett gulligt paraply att hålla sig i, utan skyddsnät eller tjockmadrass inunder. Andra gången var med Björn på Momo eller kampen om tiden. Boken som lästes högt på mellanstadiet. Om att inte stressa ihjäl sin tid och sitt liv. Att inte låta de svarta männen ta kontroll. Att ta vara på här och nu och de som är. Vilken föreställning. Den gjorde mig mindre rädd för teater. Trollbunden. Nu med Lina. Inside Out. Om att våga. Våga hoppa fast man inte törs. Våga leva fritt, vitt å brett.

Starry sky, rainbow fireworks and paper butterflies. They were all yellow.

Coldplay konsert. Det hade jag förträngt för att jag inte köpt nån biljett. Så följde jag med lil'sis till gräsmattan vid GIH bakom Stadion. Vi låg å stjärnskåkade när vi plötsligt, med en rejäl smäll, blev varse att vi råkat få VIP platserna till regnbågsfyrverkerierna. Miljoners triljarders små pastellpappersfjärilar som räcker till alla magar släpptes lösa och jag fladdrade inuti. Stundtals ångrade jag att jag var där ute istället för där inne men som plåster på såren fick jag en ep när jag gick. Å nu ska jag på en hemlig arty intervju, to be continued...

I was just guessin' at numbers and figures pulling the puzzles apart. Questions of science, science and progress do not speak as loud as my heart.

Nobody said it was easy. No one ever said it would be this hard. I'm going back to the start.

As if it's over.

Jag måste skriva så det känns att jag lever. Nu när jag springer ekorrhjulet. Så fort tröttchocken lagt sig. Yr efter att ha kutat labyrinter och slagit in koder hit å dit för att komma in överallt. Jag undrar om jag någonsin tidigare känt ett så stort behov av att stanna tiden. Kanske för att jag anar något bra. Kanske för att hinna springa ikapp de barn som leker. Plötsligt kommer jag på mig själv med att vemodigt sakna alltihop. Som om det är över.

The calm and the storm.

Lillasyster fyllde stor och det blev dags att vända hem igen. Fast hem är här men jag blandar ihop då och nu. Tårtan var lika god som den såg ut och pappas valp var tyngre än sist. Frukt- och filosofifrosseri, cykeltur, bebiskoll å Singstar hos Caroline. Jag börjar bli kaxig vad gäller karaoke alltså... På vägen in till stan tog vi igen utgången som inte blev av. Inte med alkohol utan med skrål å dans till gamla Mr. Music, 93-94 äre som gäller. Caroline gasade å sjöng, jag dansade så gott det gick med bilbältet på å fick bilen i gungning. Vi skrattade åt alla fågelholkar och åt oss själva, åt att vi vågar bete oss.

Middag hos min högstadielärare Titti och hennes familj. Jag fick se hennes fina vemodiga längtansfulla sandslott i pastell, lägga till rosa i form av nagellack, läppstift, ögonskugga och sugrör håret till hennes svarta festoutfit och vakna upp till en förmiddag som barnvakt. Sandslotten stod där och väntade på mig som för att jag skulle känna igen mig. Jag känner igen mig i att vilja vara längre. Att vara. Längre.

Sand castles, morning gold, poor knights and I'm finally sold.

När jag kom in och ut i köket väntade en massa guld på golvet och jag gjorde Fattiga riddare. "Nästan som mammas", sa Kajsa och jag som aldrig gjort Fattiga riddare förut utan bara låtsades som om jag hade pustade ut. Det hårdkokta ägget var hårt till Saras förtjusning då hon plockade ut gulan som hon inte gillar. Det löskokta ägget var också hårt men det gjorde inget för Kajsa var mätt, tur. "Jag tycker det blev en lyckad frukost", sa Vilgot och jag kände guldstjärnan i kanten.

Kräftskiva med Lina och dom. Jag äter inte kräftor. Men jag pratar inte illa om andras mat sen Lina blev rätt sur för några år sen när jag sa vad jag tyckte de såg ut som. Även om jag åt djur skulle det nog inte falla mig in att äta nåt som, om det gick på land, skulle likna kackerlackor. Så var det sagt. Jag drack massa vin istället och cyklade rakt in i ett kravallstaket med ett par vakter på Stortorget. Vakterna garvade, jag fnissade och Lina ropade att de inte behövde oroa sig för jag skulle inte in där i alla fall. Sen sa hon till mig att jag aldrig hade kommit in om vi velat. Dit vi skulle kom jag in, förmodligen för att det var så gott som tomt. Lina fick smaka min favoritdrink och jag fick smaka en lapdance som går att mäta med den i Deathproof. På dansgolvet klev jag ur skon som en annan Askungen men saga vill jag inte kalla det.

Ut till Linas stuga. Vi lade oss på bryggan med dynor, kuddar och filt så fort vi kom dit och somnade. Lina badade och vi åt. Lade oss på bryggan igen och sov. Mer kräftor. Och vin. Sen somnade vi i soffan. Jag vaknade i sängen av att det blåste storm in genom fönstret som Lina alltid ställer upp, blåsig sommar som snöande vinter. När man är i stugan måste man bada så jag började genast ångra att jag inte tagit tillfället i akt dagen innan. Det vågade och levde rövare på de sju haven när jag efter massa fegande dök i, bara för att komma upp ovan vattenytan stammandes av kallchock. Skogspromenad i djungeln som tappat bort sin egen stig där vi hittade mer guld. Lina badade en gång till sen, bara för att hon sagt det. Jag tittade på.

På underlägget till pudeln Baloos mat hittade jag Firefly, den My Little Pony som jag enligt Fejjan skulle vara. Hon är rosa, med turkos man och svans och har turkosa blixtar på rumpan. Och så har hon vingar så egentligen är hon en pegasus. En pudel som ser ut som ett lamm och heter som en djungelbjörn och en My Little Pony som ser ut som en pegasus, är blixtrande poesi och heter Eldfluga.

Sleepy marathon, a morning dive, a walk in the woods blew me alive. Selling cages, selling clothes. Something's in the air, it whispers in my growing hair.

My very own sister.

"Efteråt red vi till Den Vackraste Dalen i Världen. Dit får ingen komma mer än Ylva-li och jag. Blommorna sjunger där, och träden spelar. Det rinner en klar liten bäck genom dalen. Den kan varken sjunga eller spela. Men den nynnar en melodi. Aldrig har jag hört vackrare melodi. Ylva-li och jag stod på bron, som leder över den lilla bäcken, och hörde blommorna sjunga och träden spela och bäcken nynna sin melodi. Då tog Ylva-li mig så hårt i armen och sa:

'Allrakäraste Syster, ett måste du veta!'
Det gjorde så ont o hjärtat på mig just då.
'Nej', sa jag. 'Jag vill inget veta'.
'Jo, ett måste du veta', fortsatte Ylva-li.

Då slutade blommorna att sjunga och träden att spela och jag kunde inte längre höra bäckens melodi."

Memory of Utopia.

Fan vad najs det är att ha en polare slaggandes på soffan. Här sitter jag innan hon vaknat och tar en av hennes undantagscigg för att det passar så bra till bloggandet. Svårare och långsammare att skriva med en hand så det gör sig egentligen inte så bra alls. Ursäkten stämmer inte ens. Utanför låter det Berlin fast jag är högt ovanför södermalms koppartak. Det brukar låta annorlunda när jag å Lovisa är i farten, även om hon nu sover. Kanske är det minnet av Berlin från förra sommaren som dröjer sig kvar, som pockar på och lockar igen. Charlie å Laura sa att jag var mycket mer levande där. Hög på livet, på musik. Det är som om livet nån annanstans får ett helt nytt soundtrack fritt från gamla repiga spår. Jag antar att det snart skulle börja hacka var jag än skulle slå ner mitt utopia. Om jag skulle resa runt hela livet, skulle det vara att fly? Fly undan det förflutna, vara på flykt undan tiden. Den kommer alltid i kapp, det vet jag. Så jag stannar här så länge jag måste. Facear det som faceas måste.

Det känns som om jag börjar få en osynlig kompis. En Mållgan . Fast jag gillar namnet Morgane bättre. Hon är liten och blyg, ganska rädd. Ändå vågar hon träda fram och ta plats. Jag håller henne i handen för att hon inte ska springa och gömma sig igen. Hon påverkar mig. Gör mig rädd. Rädd att förlora henne igen om jag inte tar hand om henne ordentligt. Jag har varit tillbaka och hämtat henne där jag sist lämnade henne. En tidsresa. Som när man ska till och dö och ser sitt liv passera i revy. När jag klev in i tidsmaskinen började en massa minnen flimra huller om buller framför ögonen på mig.

Det då jag hjälpte till att avliva vår hund. Det när jag som liten packade mina leksaker och gick. Det guldiga ljuset från ängen. En bortglömd Walkman. En bortflugen undulat som kom tillbaka. En mormors varma blick. Skattkammarön. Stunderna på köksbänken där jag var tvungen att sitta alldeles stilla för att småfåglarna utanför fönstret inte skulle märka att jag spionerade på dem. En fjärilslarv som måste ha tappats av en fågel på mammas bröst. Känslan av att ha trampat på en barfota. Myrmassakern på trehjuling. Hur pappa somnade före mig när det var menat tvärtom. Hur en mormors kalla livlösa hand känns. Emserstölderna i hennes nattduksbordslåda. Hur jag låtsats kunna spela på hennes gitarr. Låtit mig intervjuas på ett språk jag inte än behärskade. Hur jag alltid drömt om något mer. Som Ariel. Fast jag alltid haft ben.

När jag stannade och klev ut stod hon där och väntade på mig. Nu är vi på väg tillbaka. Idag ska vi på ett hemligt mission. Spännande. Hoppas bara att alla kommer. Och att de ser henne.

My minefield.

Att inte ha något särskilt att göra förutom att söka jobb och bostad har satt igång mina drömmar. De om undervattenvärldar och okända marker men också de som om natten har gjort mig alldeles matt. I perioder har jag drömt så intensivt att jag på morgonen inte ens orkat skriva ner det lilla jag kommit ihåg, fast jag lovat mig själv att alltid göra det, hur trött jag än är. Det är svårt att stanna kvar så jag minns vad jag drömmer samtidigt som jag måste vara tillräckligt vaken för att se vad jag skriver. Det är ett mellanting där jag gillar att vara. Min vakna kropp blir som ett verktyg för min omtöckna hjärna som är fri från allt förnuft och all logik. Det svåra är att hjärnan är så mycket snabbare än min hand och det är som om det jag nyss tänkt suddas ut för att ge plats åt nästa bild. Nu är det snart tid att drömma igen och jag minns fortfarande vad jag drömde i natt. Jag hoppas att det egentligen är de enda drömmar jag behöver komma ihåg, de jag inte ens behöver skriva ned. Frågan är hur länge jag minns dem.

I natt drömde jag att jag och M skulle ge oss ut på en varsin resa. Hans var likt ett viktigt uppdrag som i Fantasyvärldar och jag tog farväl av honom som av en soldat som man inte är säker på att få se igen. Jag skulle vandra över ett berg, snötäckt tror jag fast jag upplevde landskapet väldigt grönt, vida mörkgröna slätter fast smått kuperat, lite som i Hagaparken vid koppartälten. Mitt mission var inte heller det helt ofarligt men det stod klart att han skulle behöva riskera mer än mig, som traditionen säger. Jag skulle ju bara rädda mig själv medan han hade en annan uppgift. Jag vet inte om det var vi eller våra fiender eller båda parter som dessutom kastade ut vita platta kvadratiska plastljuslådor på marken i en liten dal mellan två kullar, som en skateboardramp. När man trampade på dem började de lysa gulorange, som de i Billie Jean videon. Så kunde det gå olika lång tid innan dessa minor detonerade. Jag vet inte vilka våra fiender var, jag såg dem bara som enhetliga figurer, vita eller svarta som i hela hajdräkter och jag är egentligen inte helt säker på att de var onda, eller jag god. Jag fick känslan av att jag kunde kontrollera minorna, som om jag mitt i alltihopa kunde passa på att styla genom att ställa mig och danssurfa på minan för att i sista sekund hoppa till nästa. Som om jag hade en känsla för när varje mina skulle explodera. Kaxigt men det måste vara ett effektivt sätt att skrämma eventuella fienden på. Att visa att man inte är rädd. Att man kan kontrollera deras vapen. Eller så var minorna mina egna. Jag undrar bara vad vi var tvungna att fly ifrån. Till vad?

Heartbeats in between.

Jag gick hemifrån med neongula naglar. Inte för att det var fint utan för att det är rätt häftigt att kunna bära runt på sina favoritfärger, överallt. Överallt på kroppen, överallt i världen. Norberg den här gången. Inte långt ifrån en skog jag bodde i utkanten av för fem år sen, inte så mycket längre till det jag fortfarande förväxlar med hem. Vi blev tvungna att kuta till tåget så den förberedande duschen gjorde snart ingen skillnad. Kanske var det lika bra att vi fick sitta som i karantän på golvet vid dörrarna innan ett par platser blev lediga. När jag slog in bröllopspresenten kändes det som om jag höll en show för alla intresserade i vagnen. Man kan ju säga att jag trollade bort min inramade bild och trollade fram ett paket. Vad jag inte visste då var att jag skulle få trolla fram både bilar och chaufförer två dagar senare, som bandcare. Jag jobbade med en störtskön Carl Emil, träffade en Troels som inte var en katt utan en fotograf med en massa trasiga cyklar och såg en tjej i rosa jympadräkt mitt i mörka kalla natten.

Vi fikade på Elsa Anderssons café och låg på bryggan med fötterna i vattnet. Vi sov på trägolv, stengold och på lyxig tjockmadrass i jympasalen när artisterna flytt sin kos. Jag svettades av inomhussommar i utomhusvintersovsäck, av dansant beatskuttande, taktslående, rytmvaggande, äppelplockande till Andreas Tilliander och Djuma Soundsystem och av sol. Jag frös av regn, av naivitet inför kalla nätter och av att inte hitta från festivalområdet till sovskolan sådär naket tidigt en morgon. Jag kom på mig själv med att jag måste ha tittat på Suh eller ner i marken hela vägen dit och tillbaka alla gånger vi gått samma väg. Nu när Suh inte var med och marken likadan av asfalt överallt kände jag inte igen mig. Ett fönster fullsmockat med blommor kunde ha varit en ledtråd i rätt riktning men jag inbillade mig att vi åkt förbi där med bil när vi kom, fast bussen stannade långt innan och vi gick sista biten. Café Kaka som jag letade febrilt efter låg på ett hörn jag passerade flera gånger men det måste ha vänt ryggen till. Två timmar gick från det att jag ville sova tills det att jag fick.

Bröllop. Mimerlaven väcktes till liv med vita heliumballonger som sträckte sig imponerande högt i tornet där de mötte mobilerna som blir blå i uv-ljus. Pamelia Kurstin spelade med sina magiska fingrar på något som varken kallas termin eller vibrafon. VJs fixade bildspel där Suhs vackra porträtt av Zoria med påfågelfjädrar var med. Livebilder på de lyckliga tu mixades med frågan "Vill du breakcorea ditt liv med mig?" Zoria avvaktade för att sedan skrika JAA! vilket rev ner applåder, jubel och lyckotårar. Jag vågade till slut hålla tal. Runtom bröllopstårtan slog hjärtslag i röd pyntgelé. Vi måste ha stampat sönder allt porslin på nedervåningen när DJ BJ satte igång sin tunga techno med tanke på de förskräckta personalblickar vi mötte som såg ut att ha väntat sig ett återhållsamt mellanstadiedisco.

Daniel fick ett par öronproppar av Björn, en hint om att Zoria är lite mer talför än Daniel. 'Enjoy the silence' a la Depeche Mode stod det på dem. Jag å Suh konstaterade att det är precis vad vi gjort. På en musikfestival med hårda elektroniska basgångar och fester som aldrig tar slut lyckades vi pausa och hitta oss själva i ett mellanrum. Depeche betyder skynda, glöm det.

"When music hits, you feel no pain. I've never regret dancing."