Jag gick hemifrån med neongula naglar. Inte för att det var fint utan för att det är rätt häftigt att kunna bära runt på sina favoritfärger, överallt. Överallt på kroppen, överallt i världen. Norberg den här gången. Inte långt ifrån en skog jag bodde i utkanten av för fem år sen, inte så mycket längre till det jag fortfarande förväxlar med hem. Vi blev tvungna att kuta till tåget så den förberedande duschen gjorde snart ingen skillnad. Kanske var det lika bra att vi fick sitta som i karantän på golvet vid dörrarna innan ett par platser blev lediga. När jag slog in bröllopspresenten kändes det som om jag höll en show för alla intresserade i vagnen. Man kan ju säga att jag trollade bort min inramade bild och trollade fram ett paket. Vad jag inte visste då var att jag skulle få trolla fram både bilar och chaufförer två dagar senare, som bandcare. Jag jobbade med en störtskön Carl Emil, träffade en Troels som inte var en katt utan en fotograf med en massa trasiga cyklar och såg en tjej i rosa jympadräkt mitt i mörka kalla natten.
Vi fikade på Elsa Anderssons café och låg på bryggan med fötterna i vattnet. Vi sov på trägolv, stengold och på lyxig tjockmadrass i jympasalen när artisterna flytt sin kos. Jag svettades av inomhussommar i utomhusvintersovsäck, av dansant beatskuttande, taktslående, rytmvaggande, äppelplockande till Andreas Tilliander och Djuma Soundsystem och av sol. Jag frös av regn, av naivitet inför kalla nätter och av att inte hitta från festivalområdet till sovskolan sådär naket tidigt en morgon. Jag kom på mig själv med att jag måste ha tittat på Suh eller ner i marken hela vägen dit och tillbaka alla gånger vi gått samma väg. Nu när Suh inte var med och marken likadan av asfalt överallt kände jag inte igen mig. Ett fönster fullsmockat med blommor kunde ha varit en ledtråd i rätt riktning men jag inbillade mig att vi åkt förbi där med bil när vi kom, fast bussen stannade långt innan och vi gick sista biten. Café Kaka som jag letade febrilt efter låg på ett hörn jag passerade flera gånger men det måste ha vänt ryggen till. Två timmar gick från det att jag ville sova tills det att jag fick.
Bröllop. Mimerlaven väcktes till liv med vita heliumballonger som sträckte sig imponerande högt i tornet där de mötte mobilerna som blir blå i uv-ljus. Pamelia Kurstin spelade med sina magiska fingrar på något som varken kallas termin eller vibrafon. VJs fixade bildspel där Suhs vackra porträtt av Zoria med påfågelfjädrar var med. Livebilder på de lyckliga tu mixades med frågan "Vill du breakcorea ditt liv med mig?" Zoria avvaktade för att sedan skrika JAA! vilket rev ner applåder, jubel och lyckotårar. Jag vågade till slut hålla tal. Runtom bröllopstårtan slog hjärtslag i röd pyntgelé. Vi måste ha stampat sönder allt porslin på nedervåningen när DJ BJ satte igång sin tunga techno med tanke på de förskräckta personalblickar vi mötte som såg ut att ha väntat sig ett återhållsamt mellanstadiedisco.
Daniel fick ett par öronproppar av Björn, en hint om att Zoria är lite mer talför än Daniel. 'Enjoy the silence' a la Depeche Mode stod det på dem. Jag å Suh konstaterade att det är precis vad vi gjort. På en musikfestival med hårda elektroniska basgångar och fester som aldrig tar slut lyckades vi pausa och hitta oss själva i ett mellanrum. Depeche betyder skynda, glöm det.
"When music hits, you feel no pain. I've never regret dancing."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar