"Efteråt red vi till Den Vackraste Dalen i Världen. Dit får ingen komma mer än Ylva-li och jag. Blommorna sjunger där, och träden spelar. Det rinner en klar liten bäck genom dalen. Den kan varken sjunga eller spela. Men den nynnar en melodi. Aldrig har jag hört vackrare melodi. Ylva-li och jag stod på bron, som leder över den lilla bäcken, och hörde blommorna sjunga och träden spela och bäcken nynna sin melodi. Då tog Ylva-li mig så hårt i armen och sa:
'Allrakäraste Syster, ett måste du veta!'
Det gjorde så ont o hjärtat på mig just då.
'Nej', sa jag. 'Jag vill inget veta'.
'Jo, ett måste du veta', fortsatte Ylva-li.
Då slutade blommorna att sjunga och träden att spela och jag kunde inte längre höra bäckens melodi."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar