Fan vad najs det är att ha en polare slaggandes på soffan. Här sitter jag innan hon vaknat och tar en av hennes undantagscigg för att det passar så bra till bloggandet. Svårare och långsammare att skriva med en hand så det gör sig egentligen inte så bra alls. Ursäkten stämmer inte ens. Utanför låter det Berlin fast jag är högt ovanför södermalms koppartak. Det brukar låta annorlunda när jag å Lovisa är i farten, även om hon nu sover. Kanske är det minnet av Berlin från förra sommaren som dröjer sig kvar, som pockar på och lockar igen. Charlie å Laura sa att jag var mycket mer levande där. Hög på livet, på musik. Det är som om livet nån annanstans får ett helt nytt soundtrack fritt från gamla repiga spår. Jag antar att det snart skulle börja hacka var jag än skulle slå ner mitt utopia. Om jag skulle resa runt hela livet, skulle det vara att fly? Fly undan det förflutna, vara på flykt undan tiden. Den kommer alltid i kapp, det vet jag. Så jag stannar här så länge jag måste. Facear det som faceas måste.
Det känns som om jag börjar få en osynlig kompis. En Mållgan . Fast jag gillar namnet Morgane bättre. Hon är liten och blyg, ganska rädd. Ändå vågar hon träda fram och ta plats. Jag håller henne i handen för att hon inte ska springa och gömma sig igen. Hon påverkar mig. Gör mig rädd. Rädd att förlora henne igen om jag inte tar hand om henne ordentligt. Jag har varit tillbaka och hämtat henne där jag sist lämnade henne. En tidsresa. Som när man ska till och dö och ser sitt liv passera i revy. När jag klev in i tidsmaskinen började en massa minnen flimra huller om buller framför ögonen på mig.
Det då jag hjälpte till att avliva vår hund. Det när jag som liten packade mina leksaker och gick. Det guldiga ljuset från ängen. En bortglömd Walkman. En bortflugen undulat som kom tillbaka. En mormors varma blick. Skattkammarön. Stunderna på köksbänken där jag var tvungen att sitta alldeles stilla för att småfåglarna utanför fönstret inte skulle märka att jag spionerade på dem. En fjärilslarv som måste ha tappats av en fågel på mammas bröst. Känslan av att ha trampat på en barfota. Myrmassakern på trehjuling. Hur pappa somnade före mig när det var menat tvärtom. Hur en mormors kalla livlösa hand känns. Emserstölderna i hennes nattduksbordslåda. Hur jag låtsats kunna spela på hennes gitarr. Låtit mig intervjuas på ett språk jag inte än behärskade. Hur jag alltid drömt om något mer. Som Ariel. Fast jag alltid haft ben.
När jag stannade och klev ut stod hon där och väntade på mig. Nu är vi på väg tillbaka. Idag ska vi på ett hemligt mission. Spännande. Hoppas bara att alla kommer. Och att de ser henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar