Jag har alltid saknat delar av de liv jag levt innan och längtat till det liv som kommer härnäst. Konsten är att vara i nuet jag vet. Ibland när nuet pausar känner jag tomrummet av de jag förbrukat. Den bitterljuva nostalgin över det som varit men inte längre är. Det som aldrig någonsin kommer vara igen. Uppgivenheten inför de som gick mig förlorade och aldrig kommer igen. Det var då. Man gör det man måste och man hade inte kunnat göra annorlunda. Bättre lycka nästa gång.
'Nästa gång kommer det gå bättre.' Jag undrar vad han menade. Jag undrar om det blev bättre eller likadant. Igen. Samma visa som igår. På repeat. Hur fan trycker man bort det? Genom att göra tvärtom? Vad är rätt och vad är fel och vad är fel bara för att det känns rätt? Vem kan jag lita på av hjärta och hjärna? Är magkänslan i solar plexus verkligen den ljusa glänta jag ser framför mig eller har den formats till en svart plåtrobot som äter minnen? Hur skiljer jag på bra och dåliga erfarenheter om de är uppätna?
Jag har så svårt för förgängligheten. Det lyser igenom mina bilder och installationer. Att förlänga och föreviga det ändliga. Att stanna tid, spola tillbaka, pausa. Att göra stillbilder av flyktiga minnen. Tidsresor. Tidskapslar. Att göra om, att göra nytt. 'Nu kan jag, nu vet jag att den här gången kommer jag göra annorlunda.' Jag trodde det varje gång. Jag hoppades och jag längtade efter att vara ny, orörd, opåverkad. Jag längtade tillbaka. Tillbaka till framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar