Pale skin with neon spots.

Jag hittade den rosa elefanten fast nu har jag nog redan glömt var, jag tror den satt ovanpå de gamla skivorna som jag varken tittar eller lyssnar på särskilt ofta. Huvudsaken är att den är med även om hudfärg verkar vara det nya rosa. Det börjar alltid med att jag ogillar något skarpt. Snart börjar jag gilla det för att nästan bli lite besatt. Jag har köpt blanka hudfärgade tights med 'knäskydd' (jag gillar superhjälte kläder), hudfärgade strumpbyxor, fast det var trepack å jag var mest ute efter de vita med kosmiska fläckar på å så en hudfärgad kofta med iofs neonrosa prickar i.

Jag klipper alltid av tårna på strumpbyxor. För att de inte ska gå sönder. Om man inte gör det så slits de under hälen å om man då klipper av hela foten blir de för korta när de drar ihop sig. Så jag klipper av tån på en gång så de inte ska gå sönder. Motsägelsefullt men nu kommer de hålla sig hela. Å så fick jag en neonrosa aliensilikonklocka av Ullis, från Kina. Jag får inte igång den men den är fin. Slocknad och tom utan tid. För säkerhets skull köpte jag en lila som funkar oxå. Jag ska bygga en tidsmaskin, ni ska få se.

Apropå bilden här (som egentligen är gasexplosioner men ser astronomisk ut) å den utklippta tidningsbilden med nyfödda stjärnor som jag hade på min garderob innan jag flyttade till ingenstans hade pappa lagt tidningen uppslagen på en liknande stjärnbild i morse. Allt kommer igen. Jag klippte ur den med. När jag frågade Tittis Pontus om hur svårt han tror det är att bli astronom svarade han att han inte tror det är så svårt men att det tar tid. Sa jag det?

We share the starry sky.

Bananchips euphoria.

Jag är kär. I ett komprimerat labyrintslott som ligger i Underlandet, i den vackraste dalen i världen, vid den surrealistiska, perfekt konstnärsrunda kullen som ser ut att alltid vara grön, med en jättelik glupsk rosa blomma uppepå, på en stig i Lady & Lufsens blåmörka dunkla park som finns på andra sidan Berlin. Likadana träd radar upp sig längs teckenstigen. (Paul Van Dyk kommer till Sthlm på S dag å jag ska vara där. Som om han var här.) Där finns grönska utanför, frisk luft som flödar in ikapp med guldljuset. Jag lyxar, väljer med hjärtat istället för med hjärnan och njuter av att jag vågar säga till hjärnan att den har fel. Magen är nöjd över att jag inte lagt mig i genom att fatta kloka beslut. Plats att dansa, vara, skapa, göra ingenting. Ensam och med de allra bästa, klyschan säger att ni vet vilka ni är och jag hoppas innerligt att ni har fattat fast jag är svår.

Jag har gjort massa saker som skrämt skiten ur mig, en om dan har jag hört men när man väl vågat en så känns en andra rätt överkomlig å en tredje som peanuts/bananas. Man får passa sig så man inte blir för kaxig. Jag ryser när jag då å då kommer på att jag å Suh var nära att bli ketchup under en brandbil i full fart igår. Vi stannade mitt på övergångsstället på vår sida för att undvika att komma i vägen för den framrusande brandbilen på andra sidan när jag plötsligt inser att den kör på fel sida vägen, på vår sida vägen. Spring! ropade jag till Suh och en sekund var jag livrädd för att jag inte hann ta hennes hand. Brandbilens tuta ljöd igenom sirenerna, vi sprang å tummade, lillfringrade å high fivade på att nästa gång går vi ingenstans. Nästa gång står vi still på trottoaren tills faran är förbi. Den röda faran som skulle komma till någons undsättning.

Jag frågade K det jag ville fråga, fick fel fast bra svar, blev Vickys idol å höll vadet med lil'sis. Jag vågade, hälften vunnet. Pressvisning och öppning av jordens första H&M Home Showroom. Champagne, snittar och bananchips på morgonen för att sedan, tillsammans allihopa mäktigt räkna ned 10!... 9!... 8!... tills dess att det röda bandet var klippt och upptrissat förväntansfulla modedyrkare vällde in mellan allt det nya, som jag föreställer mig att lava tätt letar sig fram mellan berg och dal.

Jag har sprungit på Sofia tre gånger på fyra dagar. På Divided (otippat), på tuben å så igår på gamla Slussen. Vi firade AC Hammer Slammer med tokdans till elektroDJn Anoraak från France (vi skulle först gå till Sacre Coeur...). Lovisa, nyligen hemkommen från Paris å hela Blue Camel Club var där och förgyllde kvällen då Saga lirade plattor. Jag önskade Oh'mama med Lili å Susie till AC för vi har en gång kunnat dansen hemma hos Suh framför snygga Youtubevideon med stackars Ankie Bagger som bakgrundsdansare. Nu gick det lite fortare å jag å AC var lite för drinklångsamma i skallen för att minnas hur vi egentligen gjorde utan något att härma mer än varandras påhittade shakinsholders moves. Jag träffade Nadja oxå, en Debaser med sjukt stort hjärta som ser å förstår allt, hon hade förlåtit min brist på ork för länge sen och det gläder mig att ännu en fin kring mig väljer att prova sina ögon efter mitt pepptjat.

På vägen från Bara Vi till The Slush började jag av nån anledning sjunga "How many roads must a man walk down before you can call him a man..." Vi gick nedför en trappa men det tänkte jag inte på. Innan hade vi spontant yttrat de mest horrifika skrik vi kunde, från bas till falsett. På dansgolvet började sen Lovisa och 'Martin' eller Anna(?) helt sonika sjunga "How many roads must a man walk down before you can call him a man..." Sånt där händer i bland, när man är på rätt spår. Det var den bästa danskvällen sen Färgfabriken eller kanske ända sen Berlin. Det var underbart som varar. Längre än extas. Eufori.

Memorycollector.

Jag packar och packar. Och packar. Packar pappas kappsäck. Han fyller 60 idag. Känns som om jag hunnit samla på mig lika mycket prylar som man hinner på 60 år. Fast han är värre. Var jag än vänder mig ser jag bara mer och mer saker som behöver packas ned. Som om de växer kring mig och krymper ihop igen när det blir deras tur att entra lådan. Effektiva collage formas i boxar. Böcker, konstböcker, modemagasin, böcker. Sköra saker som jag knappt vågar äga med rädsla för att det bara är en tidsfråga innan de går sönder. Tidningspappret gör dem till anonyma mumier som packas till ett säkert pussel.

Jag köper tydligen djursouvenirer när jag är nån annanstans. Papier maché giraffen och troféhjorten från Barcelona, porslinsrådjuret (som redan gått sönder en gång) från Gamleby, plastundulaten från Berlin. Flamingon i verklig storlek är härifrån. Den rosa lilla plastplysch elefanten, som jag undrar var den är, och som Nate har likadan är sen jag var liten. Den nya Barbiedockan från M å My Little Ponyn som jag köpte som pepp present inför Konstfack intervjun fick nya hem i undangömda plastpåsar för ett tag sen. Så fick jag en nygammal My Little Pony av Emma. Som om jag prompt skulle ha en framme för den stoppar jag inte undan i första taget.

En del saker har spontant fått namn, som barn. Ryamattan Ryan, troféhjorten heter Gjortegjort, flamingon har nog bytt namn då lilsis namngett den efter mina dejter. Ryan brukade ligga under vårt matsalsbord i lilla villan på Dalviksvägen. På den låg jag å ritade. Under bordet. Med tuschpennor. Graffiti i privat miljö. När pappa kom på mig har jag för mig att jag lurade lillebror att fortsätta på mina masterpieces. Hur som helst var det jag som för bara några år sen stod och skurade bort mina egna barndomsverk. Ändå är det nog pappa som får ångra sig i slutändan då jag numera är konstnär på pappret.

Redan som liten hade jag massa saker, leksaker. På tok för många för mitt lilla rum. Jag minns en gång när dottern till pappas kompis skulle få sova över. Vi fick skjuta alltihopa i en hög mot byrån för att få rum att lägga in en madrass på golvet. En dag när pappa tyckte att det var dags att städa så vägrade jag. Det var så tidsödande att sortera allt i helt, trasigt, ha kvar, ge bort, slänga osv för att sen börja ställa röran till rätta. Pappa sa att om jag inte ville städa så fick jag väl flytta. Så jag packade mina favoritleksaker och gick. Uppför gatan på väg till skogen alldeles nära vårt hus. Där skulle vi bo i en glänta tänkte jag mig, jag och mina leksaker. Det dröjde inte länge och jag hann inte så långt uppför den raka backen innan pappa kom hem från affären och hann i kapp mig. Vilken syn. En liten bestämd flicka släpandes på två stora plastkassar med leksaker. Nötta blev de också, fler till slängahögen.

Jag skäms ibland över min materialism. Pryltokig har jag ombonat mig med identifikationsstuff istället för att äga det jag kan bära. Jag pyntar med fysiska minnen och önskningar men är noga med att känna att jag får rum, att jag får luft att andas och tänka vidare än vad mina ledtrådar av plast visar. Om jag skaffar nytt ger jag bort gammalt. Men sparar det som fortfarande känns. Jag önskar ibland att jag inte hade någonting, att jag var fri att när som helst lämna ingenting. Speciellt nu när det blir tungt att flytta till ingenstans. Samtidigt har jag svårt för sterila miljöer där ingen brytt sig om att färga sitt hem. Björn sa något fint till min fördel, att även om jag inte läst alla böcker än eller använder porslinsrådjuret till något så kanske det ger mig inspiration. Jag blir påmind om nåt eller så fantiserar jag ihop en framtid till nåt jag inte vet så mycket om. Inspiration kan man aldrig få för mycket av.

Dvd filmer, cd skivor, pennor, penslar, akrylfärg, målarduk, teckningsblock, skrivböcker, rosa skumgummi bitar som jag länge tänkt göra något av. En av konstnärens grundstadgar är att aldrig slänga något, allt kan komma till användning. Fågelburar. Än har jag inte fått alla från examensprojektet sålda. Fotogear. Fotografi är också att samla. Minnen, känslor, platser, ansikten, saker. Jag plåtar hela tiden med mobilkameran. Utan den hade jag aldrig kunnat ta de bilder jag tagit. Mitt mobila projekt växer som en knakande magisk skog där jag snart kommer känna mig liten. Jag undrar när jag ska ta mig tiden att utforska den, hitta gläntorna och bestämma hur jag ska leda andra dit till mina vyer. En bok vore fint. Och en jätte utställning i Wolfgang Tillmans anda med bilder överallt huller om buller i serier, mönster, samlingar. Just nu samlar jag regnbågar. En av mina senaste printar är den på flickan med leksakskassar. Än finns det bilder jag inte tagit.

Det finns en film jag måste se - Safety of Objects.

Visions illusions.

Det är en sån där kväll. En sån där kväll som lovar att den ska vara för evigt. Då jag är nöjd. Bara den varar så länge jag vill. Massa liv nere på gatan, massa ljusprickar som gör skillnad i svartnatten. Luften är anonym och kall och rymmer höst. Sjuder av förväntningar om extas. Laddad med explosiv energi. Ikväll ska det ske, ikväll ska alla önskningar gå i uppfyllelse. Ikväll ska ingen gå hem ensam. Alla ska dansa. Allt ska bli. Jag sitter inne och gör skillnad. Nöjer mig. Minst lika bra som att få allt i en illusion.

Ikväll kommer det inte ske men jag längtar tills dess jag ger det rum. Tills det händer. På riktigt. Idag fastnade jag i en blick. Jag blev nästan förskräckt när jag såg rakt in i alldeles öppna ögon som kändes större och djupare än de var. Tiden kändes livslång fast var såklart ögonblickskort. Tror jag. Jag undrar om det var min illusion. Min ensamma. Fastnar man inte för att det är ömsesidigt, för att blickarna går förbi, om och in i varandra där de tar tag och stannar tiden utanför. Sinsemellan tänjs tidslinjen för att de ska hinna knyta upp den andres knut, för att hinna se mer. Och för att ingen utomstående ska se magin, så att förtrollningen bryts.

Med försiktigt våld väcktes jag ur den hypnotiska känslan och ryckte skamset eller generat bort min blick som var halvvägs ner i hans. Jag hoppas han kände det. Att jag var där. Att jag var där tillräckligt länge för att nå in. Det är en fin gräns. För länge, för kort. För långt, för kort. Underbart är kort. Hur blir underbart länge eller långt? Jag drar i mina minnen som i en omöjlig deg som vägrar tänjas utan bara kladdar, klibbar och går sönder. Pffft så går luften ur den och minnet är förbrukat. Återupprepat och återkallat så många gånger att det måste få vila innan jag kan få se det igen utan att känna en bitterljuv nostalgisk saknad.

Det är därför det tar sån tid. Därför det måste få ta sån tid.

Mitt vin som borde vara varmt är kallt. Jag kan se hur jag andas ut vit rök av kyla här inne. Där ute i hetluften händer det. Jag ska snart gå ut och önska till de vita ljusen som hänger uppe i trådar och aldrig faller. Slocknar. En efter en. Pffft pffft. Blinkar de till och svartnar. Där var den. Extasen. Underbart är kort, kort.

Angus and Julia Stone - Lonely Hands

An empty chair.

När jag kollade på Idol igår tänkte jag att om jag skulle anmäla nån till Idol skulle det vara Katta. (Eller Angelica Gunnar eller Kärin tänker jag nu.) Katta skrattade i sitt sms å skrev att hon nog inte passar in i mallen, fast hon sjunger och spelar "Let go of your heart let go of your head..." som om hjärtat när som helst skulle kunna hoppa ur henne och huvudet trilla av. Med själen blottad slår hon gnistor ur sitt elpiano som får känna att det lever. Det var länge sen jag hörde henne göra det. Jag förstod inte riktigt vad hon menade, om det är en mall att sjunga så andra känner ens passion gör hon det. De kan väl inte vara ute efter folk som passar i mallar? Eller det är klart, det fattar väl jag med men vem vill passa in i en mall? I någon annans mall? Jag vill passa i min. Hennes kanske inte passar i deras.

Idag har jag monterat ihop lösa ben, armar och torsos till hela dockor. Svarta och vita. De var mycket mindre än jag fast längre. De kan inte äta och ögonen var igensmetade med samma färg som resten av kroppen. De intog poser med armarna långt bakåtdragna, höften farmskjuten och ena foten liksom trevandes mot golvet som om de ville säga nåt med magen. Vilken mage? De var lätta och ihåliga, utan talan. Ändå tyckte jag de var vackra. Nakna. Nästan synd att klä på. Kanske kände jag igen mig.

Jag känner någon slags ovilja mot det jag gör just nu. Jag vet att jag kan så mycket bättre, så mycket mer samtidigt som det är det här jag måste göra för stunden. För jag tänker inte vara nån liten lort. Det är jag inte. Jag måste vara på min vakt också. För jag vet att mina tvivel ofta växer inför potentiella möjligheter. Lite för bra för att vara sanna blir jag misstänksam och överväger att backa ur innan de ens visat sig. Så jag försöker invänta större uppgifter och längtar efter att få utnyttja mer av mig. Av det jag är och ser. Jag hoppas de ser. Fast jag vet att jag läcker. Att min tvekan lyser igenom mitt i all glupskhet.

Om jag börjar ta sånglektioner igen ska jag sjunga David Gray's This Years Love.

Jag tänker att det kanske räcker så fast det känns som om det är nu när jag tänker sluta som jag borde börja. Jag har försökt fylla upp min egen ihålighet. Täcka det som ligger och skramlar. Det att jag snart står naken, utan väggar och tak över huvudet. Det att någon i min närhet försöker fylla upp sitt inre efter något hon inte kunde behålla. Än mindre ta hand om när det kom ut. Om hon inte gjorde det skulle förlusten äta upp henne inifrån och ut. Vi var samma och nu saknar vi varandra. Jag har alltid en stol tom.

Bluebird Housesparrow.

Jag tror att man är på rätt väg när man ser en massa tecken som pekar åt samma håll, upprepade neongula pilar som i rallyspel. Jag har upplevt så många sammanträffanden under en tid nu att jag måste puttas i rätt riktning. Det brukar vara speciella ord som dyker upp eller som jag har öga för.

Den här gången namnet Filip. Lapdansaren och några till. En annan konstnär som gör konst av samma som jag där vi båda bor. En jobbarkompis här i stora staden som jag ovetande gått på samma gymnasieskola som är tillsammans med en grabb från samma lilla ställe som jag. Hon har genom honom träffat min lillebrors gamla klasskompis som dessutom jobbar på samma ställe som vi här och det var precis henne pappa syftade på i telefon... Jag och lillasyster öppnade en varsin virtuell fortune cookie. Hennes sa "Your passion is like a raging river. You are under a flood watch tonight." Den dagen började hennes friluftsäventyr i kajak. Min sa "Keep your plans secret for now." Jag försöker. För just nu jobbar jag med ett hemligt projekt.

På mitt gamla jobb hade vi en småfågel inomhus. Det skar i mig när den stressad flög fram och tillbaka och in i en spegel. Vidare runt runt. Vi försökte och var så nära att fånga den men lyckades inte. Jag hade kunnat spendera hela dagen med att försöka få ut den men så gör man tydligen inte för jobb går före liv. Jag vet inte hur det gick med den fågeln, vet inte om jag vill veta. På nya jobbet ombads vi välja två vykort för att berätta något om oss själva utifrån dem. Jag såg dem direkt och visste att de var till mig. Alla trängdes men till sist fick jag fatt i badbollen med tryckfärgerna cyan, magenta och yellow. Jag berättade att jag är fotograf. Den andra bilden var av en blåmes. Jag berättade om mormors köksbänk vid fönstret, hur vi brukade spionera på småfåglarna utanför och om K-Pax.

Filmen där utomjordingen Prot från planeten K-Pax blir intagen på mentalsjukhus och där hjälper de andra patienterna. De får tre uppgifter för att bli friska och tävlar om en plats med på resan tillbaka till Prots hemplanet. En är att hålla utkik efter en viss bluebird. Hela avdelningen jublar när bluebirden visar sig i buskarna utanför den stängda avdelningen.

Vi bjöds på lunch på Kulturhuset där en likadan småfågel, gråsparv tror jag, panikartat flög som en kolibri längs fönsterrutorna. De andra hade försökt få ut den men misslyckats. Jag bestämde mig. Den här fågeln skulle jag rädda. Kanske för att den andra nånstans skulle få upprättelse. Som om jag inte gjort annat än att fånga fåglar gick jag fram och följde dess hetsiga flykt för att försiktigt plocka ner den ur dess illusion. Den blev alldeles stilla där jag stängde in den i mina kupade händer. Ute på terassen ville jag se den flyga fritt, som en nyckelpiga då man får önska sig något, men satte den för säkerhetsskull i en rabatt. Jag var så rädd att jag skrämt ihjäl den med min räddande jakt för den satt så paralyserad en stund men tog så ett skutt in under skyddande bladverk.

Jag drömde också. En sån mardröm som sätter skräck i en i sömnen och får en att vakna livrädd för man vet att det är nära, att det skulle kunna vara. Jag förträngde det men samma dag, då när jag pratade med pappa, var det som om han visste. Som om han ville försäkra mig om att vi hörs igen. Jag vet att drömmar om död ofta betyder början på något nytt. Och jag vet att jag är alldeles i början av något annat. När jag var liten hade vi en blå Nissan Bluebird.

Two big blue.

I wanna dance with somebody but my feet hurt. So close to sleep beneath the starry sky in short notice, might be my first step into romance...

Det känns som om jag är på väg att erkänna något. Jag gjorde det för Rebecca Miana i all hast mellan våra störtdyk ner i poetiska djup och fladdrande livsvändningar. Det var en början. Jag tror jag gör det för mig själv.

Jag har så himla ont i fötterna efter allt kutande med kläder i högsta hugg men jag vill dansa. Dansa av mig själv, för mig själv men inte ensam. Jag har trott att jag framstått som en mes å gömt allt det mjuka. Nu börjar jag fatta att jag måste ha uppfattats som hård fast jag tyckt att allt det andra varit hårt. För jag har ju sett andra sidan, insidan. Den sårbara, ömsinta, trevande, hoppfulla. Sårade, ömtåliga, förskräckta, uppgivna.

Om de bara visste. Alla jag kört förbi, ifrån och över. Om de bara visste att jag blev ketchup varje gång. Jsg undrar om det bara är jag. Jag som till varje pris försöker få med mig alla delar när jag fortsätter. Till synes intakt och oberörd. I själva verket defekt, kvaddad. Ketchuprobot som sprutar skruvar och muttrar. Roadkill rådjur med bara rådjursögonen kvar. Två stora blå som förundrad blickar ut över förödelsen för att resterna ska försöka förstå å minnas till nästa gång.

Man glömmer så lätt. Som en guldfisk. Samma väg. Samma oaktsamhet. En viss tvekan inför att korsa den olycksdrabbade. Gräs, guld och gröna skogar på andra sidan. Smack! Det går så fort. Innan jag ens hunnit bestämma mig för om det är värt det smäller det. Lika ont varje gång. Glömskan tynar och smärtan framträder medan rådjuret stapplar som nyfött tillbaka ner där det kom ifrån. Det enda trygga är att vara tillbaka. Tillbaka till innan. Det hemtama i att återvända som om smällen aldrig smällt. Två stora blå. Kom ketchup så går vi.

Tillbaka till framtiden.

Jag har alltid saknat delar av de liv jag levt innan och längtat till det liv som kommer härnäst. Konsten är att vara i nuet jag vet. Ibland när nuet pausar känner jag tomrummet av de jag förbrukat. Den bitterljuva nostalgin över det som varit men inte längre är. Det som aldrig någonsin kommer vara igen. Uppgivenheten inför de som gick mig förlorade och aldrig kommer igen. Det var då. Man gör det man måste och man hade inte kunnat göra annorlunda. Bättre lycka nästa gång.

'Nästa gång kommer det gå bättre.' Jag undrar vad han menade. Jag undrar om det blev bättre eller likadant. Igen. Samma visa som igår. På repeat. Hur fan trycker man bort det? Genom att göra tvärtom? Vad är rätt och vad är fel och vad är fel bara för att det känns rätt? Vem kan jag lita på av hjärta och hjärna? Är magkänslan i solar plexus verkligen den ljusa glänta jag ser framför mig eller har den formats till en svart plåtrobot som äter minnen? Hur skiljer jag på bra och dåliga erfarenheter om de är uppätna?

Jag har så svårt för förgängligheten. Det lyser igenom mina bilder och installationer. Att förlänga och föreviga det ändliga. Att stanna tid, spola tillbaka, pausa. Att göra stillbilder av flyktiga minnen. Tidsresor. Tidskapslar. Att göra om, att göra nytt. 'Nu kan jag, nu vet jag att den här gången kommer jag göra annorlunda.' Jag trodde det varje gång. Jag hoppades och jag längtade efter att vara ny, orörd, opåverkad. Jag längtade tillbaka. Tillbaka till framtiden.

The Scientist.

Look at the stars. Look how they shine for you in everything you do.

Jag har jobbat min första heltidsvecka nånsin å lider sån tröttchock att jag inte fattar hur människor hinner jobba heltid, ha familj, träna, städatvättadiska och navelskåda. De säger att jag kommer in i det. Jag vet inte vilket som är värst, att va ovan vid att jobba eller tycka det är helt ok att jobba bort sin tid, sitt liv. Men jag trivs. Och är rädd om den andra tiden, det andra livet.

Cirkus Cirkör är fantastiska. Faster tog hela familjen med för att för första gången skåda spektaklet. Jag glömmer aldrig mannen som tappade alla kläder på väg in i en röd jätte ballong, finsksvenskan som pratade i ljusets hastighet å balanserade högthögt på lina med bara ett gulligt paraply att hålla sig i, utan skyddsnät eller tjockmadrass inunder. Andra gången var med Björn på Momo eller kampen om tiden. Boken som lästes högt på mellanstadiet. Om att inte stressa ihjäl sin tid och sitt liv. Att inte låta de svarta männen ta kontroll. Att ta vara på här och nu och de som är. Vilken föreställning. Den gjorde mig mindre rädd för teater. Trollbunden. Nu med Lina. Inside Out. Om att våga. Våga hoppa fast man inte törs. Våga leva fritt, vitt å brett.

Starry sky, rainbow fireworks and paper butterflies. They were all yellow.

Coldplay konsert. Det hade jag förträngt för att jag inte köpt nån biljett. Så följde jag med lil'sis till gräsmattan vid GIH bakom Stadion. Vi låg å stjärnskåkade när vi plötsligt, med en rejäl smäll, blev varse att vi råkat få VIP platserna till regnbågsfyrverkerierna. Miljoners triljarders små pastellpappersfjärilar som räcker till alla magar släpptes lösa och jag fladdrade inuti. Stundtals ångrade jag att jag var där ute istället för där inne men som plåster på såren fick jag en ep när jag gick. Å nu ska jag på en hemlig arty intervju, to be continued...

I was just guessin' at numbers and figures pulling the puzzles apart. Questions of science, science and progress do not speak as loud as my heart.

Nobody said it was easy. No one ever said it would be this hard. I'm going back to the start.

As if it's over.

Jag måste skriva så det känns att jag lever. Nu när jag springer ekorrhjulet. Så fort tröttchocken lagt sig. Yr efter att ha kutat labyrinter och slagit in koder hit å dit för att komma in överallt. Jag undrar om jag någonsin tidigare känt ett så stort behov av att stanna tiden. Kanske för att jag anar något bra. Kanske för att hinna springa ikapp de barn som leker. Plötsligt kommer jag på mig själv med att vemodigt sakna alltihop. Som om det är över.

The calm and the storm.

Lillasyster fyllde stor och det blev dags att vända hem igen. Fast hem är här men jag blandar ihop då och nu. Tårtan var lika god som den såg ut och pappas valp var tyngre än sist. Frukt- och filosofifrosseri, cykeltur, bebiskoll å Singstar hos Caroline. Jag börjar bli kaxig vad gäller karaoke alltså... På vägen in till stan tog vi igen utgången som inte blev av. Inte med alkohol utan med skrål å dans till gamla Mr. Music, 93-94 äre som gäller. Caroline gasade å sjöng, jag dansade så gott det gick med bilbältet på å fick bilen i gungning. Vi skrattade åt alla fågelholkar och åt oss själva, åt att vi vågar bete oss.

Middag hos min högstadielärare Titti och hennes familj. Jag fick se hennes fina vemodiga längtansfulla sandslott i pastell, lägga till rosa i form av nagellack, läppstift, ögonskugga och sugrör håret till hennes svarta festoutfit och vakna upp till en förmiddag som barnvakt. Sandslotten stod där och väntade på mig som för att jag skulle känna igen mig. Jag känner igen mig i att vilja vara längre. Att vara. Längre.

Sand castles, morning gold, poor knights and I'm finally sold.

När jag kom in och ut i köket väntade en massa guld på golvet och jag gjorde Fattiga riddare. "Nästan som mammas", sa Kajsa och jag som aldrig gjort Fattiga riddare förut utan bara låtsades som om jag hade pustade ut. Det hårdkokta ägget var hårt till Saras förtjusning då hon plockade ut gulan som hon inte gillar. Det löskokta ägget var också hårt men det gjorde inget för Kajsa var mätt, tur. "Jag tycker det blev en lyckad frukost", sa Vilgot och jag kände guldstjärnan i kanten.

Kräftskiva med Lina och dom. Jag äter inte kräftor. Men jag pratar inte illa om andras mat sen Lina blev rätt sur för några år sen när jag sa vad jag tyckte de såg ut som. Även om jag åt djur skulle det nog inte falla mig in att äta nåt som, om det gick på land, skulle likna kackerlackor. Så var det sagt. Jag drack massa vin istället och cyklade rakt in i ett kravallstaket med ett par vakter på Stortorget. Vakterna garvade, jag fnissade och Lina ropade att de inte behövde oroa sig för jag skulle inte in där i alla fall. Sen sa hon till mig att jag aldrig hade kommit in om vi velat. Dit vi skulle kom jag in, förmodligen för att det var så gott som tomt. Lina fick smaka min favoritdrink och jag fick smaka en lapdance som går att mäta med den i Deathproof. På dansgolvet klev jag ur skon som en annan Askungen men saga vill jag inte kalla det.

Ut till Linas stuga. Vi lade oss på bryggan med dynor, kuddar och filt så fort vi kom dit och somnade. Lina badade och vi åt. Lade oss på bryggan igen och sov. Mer kräftor. Och vin. Sen somnade vi i soffan. Jag vaknade i sängen av att det blåste storm in genom fönstret som Lina alltid ställer upp, blåsig sommar som snöande vinter. När man är i stugan måste man bada så jag började genast ångra att jag inte tagit tillfället i akt dagen innan. Det vågade och levde rövare på de sju haven när jag efter massa fegande dök i, bara för att komma upp ovan vattenytan stammandes av kallchock. Skogspromenad i djungeln som tappat bort sin egen stig där vi hittade mer guld. Lina badade en gång till sen, bara för att hon sagt det. Jag tittade på.

På underlägget till pudeln Baloos mat hittade jag Firefly, den My Little Pony som jag enligt Fejjan skulle vara. Hon är rosa, med turkos man och svans och har turkosa blixtar på rumpan. Och så har hon vingar så egentligen är hon en pegasus. En pudel som ser ut som ett lamm och heter som en djungelbjörn och en My Little Pony som ser ut som en pegasus, är blixtrande poesi och heter Eldfluga.

Sleepy marathon, a morning dive, a walk in the woods blew me alive. Selling cages, selling clothes. Something's in the air, it whispers in my growing hair.

My very own sister.

"Efteråt red vi till Den Vackraste Dalen i Världen. Dit får ingen komma mer än Ylva-li och jag. Blommorna sjunger där, och träden spelar. Det rinner en klar liten bäck genom dalen. Den kan varken sjunga eller spela. Men den nynnar en melodi. Aldrig har jag hört vackrare melodi. Ylva-li och jag stod på bron, som leder över den lilla bäcken, och hörde blommorna sjunga och träden spela och bäcken nynna sin melodi. Då tog Ylva-li mig så hårt i armen och sa:

'Allrakäraste Syster, ett måste du veta!'
Det gjorde så ont o hjärtat på mig just då.
'Nej', sa jag. 'Jag vill inget veta'.
'Jo, ett måste du veta', fortsatte Ylva-li.

Då slutade blommorna att sjunga och träden att spela och jag kunde inte längre höra bäckens melodi."

Memory of Utopia.

Fan vad najs det är att ha en polare slaggandes på soffan. Här sitter jag innan hon vaknat och tar en av hennes undantagscigg för att det passar så bra till bloggandet. Svårare och långsammare att skriva med en hand så det gör sig egentligen inte så bra alls. Ursäkten stämmer inte ens. Utanför låter det Berlin fast jag är högt ovanför södermalms koppartak. Det brukar låta annorlunda när jag å Lovisa är i farten, även om hon nu sover. Kanske är det minnet av Berlin från förra sommaren som dröjer sig kvar, som pockar på och lockar igen. Charlie å Laura sa att jag var mycket mer levande där. Hög på livet, på musik. Det är som om livet nån annanstans får ett helt nytt soundtrack fritt från gamla repiga spår. Jag antar att det snart skulle börja hacka var jag än skulle slå ner mitt utopia. Om jag skulle resa runt hela livet, skulle det vara att fly? Fly undan det förflutna, vara på flykt undan tiden. Den kommer alltid i kapp, det vet jag. Så jag stannar här så länge jag måste. Facear det som faceas måste.

Det känns som om jag börjar få en osynlig kompis. En Mållgan . Fast jag gillar namnet Morgane bättre. Hon är liten och blyg, ganska rädd. Ändå vågar hon träda fram och ta plats. Jag håller henne i handen för att hon inte ska springa och gömma sig igen. Hon påverkar mig. Gör mig rädd. Rädd att förlora henne igen om jag inte tar hand om henne ordentligt. Jag har varit tillbaka och hämtat henne där jag sist lämnade henne. En tidsresa. Som när man ska till och dö och ser sitt liv passera i revy. När jag klev in i tidsmaskinen började en massa minnen flimra huller om buller framför ögonen på mig.

Det då jag hjälpte till att avliva vår hund. Det när jag som liten packade mina leksaker och gick. Det guldiga ljuset från ängen. En bortglömd Walkman. En bortflugen undulat som kom tillbaka. En mormors varma blick. Skattkammarön. Stunderna på köksbänken där jag var tvungen att sitta alldeles stilla för att småfåglarna utanför fönstret inte skulle märka att jag spionerade på dem. En fjärilslarv som måste ha tappats av en fågel på mammas bröst. Känslan av att ha trampat på en barfota. Myrmassakern på trehjuling. Hur pappa somnade före mig när det var menat tvärtom. Hur en mormors kalla livlösa hand känns. Emserstölderna i hennes nattduksbordslåda. Hur jag låtsats kunna spela på hennes gitarr. Låtit mig intervjuas på ett språk jag inte än behärskade. Hur jag alltid drömt om något mer. Som Ariel. Fast jag alltid haft ben.

När jag stannade och klev ut stod hon där och väntade på mig. Nu är vi på väg tillbaka. Idag ska vi på ett hemligt mission. Spännande. Hoppas bara att alla kommer. Och att de ser henne.

My minefield.

Att inte ha något särskilt att göra förutom att söka jobb och bostad har satt igång mina drömmar. De om undervattenvärldar och okända marker men också de som om natten har gjort mig alldeles matt. I perioder har jag drömt så intensivt att jag på morgonen inte ens orkat skriva ner det lilla jag kommit ihåg, fast jag lovat mig själv att alltid göra det, hur trött jag än är. Det är svårt att stanna kvar så jag minns vad jag drömmer samtidigt som jag måste vara tillräckligt vaken för att se vad jag skriver. Det är ett mellanting där jag gillar att vara. Min vakna kropp blir som ett verktyg för min omtöckna hjärna som är fri från allt förnuft och all logik. Det svåra är att hjärnan är så mycket snabbare än min hand och det är som om det jag nyss tänkt suddas ut för att ge plats åt nästa bild. Nu är det snart tid att drömma igen och jag minns fortfarande vad jag drömde i natt. Jag hoppas att det egentligen är de enda drömmar jag behöver komma ihåg, de jag inte ens behöver skriva ned. Frågan är hur länge jag minns dem.

I natt drömde jag att jag och M skulle ge oss ut på en varsin resa. Hans var likt ett viktigt uppdrag som i Fantasyvärldar och jag tog farväl av honom som av en soldat som man inte är säker på att få se igen. Jag skulle vandra över ett berg, snötäckt tror jag fast jag upplevde landskapet väldigt grönt, vida mörkgröna slätter fast smått kuperat, lite som i Hagaparken vid koppartälten. Mitt mission var inte heller det helt ofarligt men det stod klart att han skulle behöva riskera mer än mig, som traditionen säger. Jag skulle ju bara rädda mig själv medan han hade en annan uppgift. Jag vet inte om det var vi eller våra fiender eller båda parter som dessutom kastade ut vita platta kvadratiska plastljuslådor på marken i en liten dal mellan två kullar, som en skateboardramp. När man trampade på dem började de lysa gulorange, som de i Billie Jean videon. Så kunde det gå olika lång tid innan dessa minor detonerade. Jag vet inte vilka våra fiender var, jag såg dem bara som enhetliga figurer, vita eller svarta som i hela hajdräkter och jag är egentligen inte helt säker på att de var onda, eller jag god. Jag fick känslan av att jag kunde kontrollera minorna, som om jag mitt i alltihopa kunde passa på att styla genom att ställa mig och danssurfa på minan för att i sista sekund hoppa till nästa. Som om jag hade en känsla för när varje mina skulle explodera. Kaxigt men det måste vara ett effektivt sätt att skrämma eventuella fienden på. Att visa att man inte är rädd. Att man kan kontrollera deras vapen. Eller så var minorna mina egna. Jag undrar bara vad vi var tvungna att fly ifrån. Till vad?

Heartbeats in between.

Jag gick hemifrån med neongula naglar. Inte för att det var fint utan för att det är rätt häftigt att kunna bära runt på sina favoritfärger, överallt. Överallt på kroppen, överallt i världen. Norberg den här gången. Inte långt ifrån en skog jag bodde i utkanten av för fem år sen, inte så mycket längre till det jag fortfarande förväxlar med hem. Vi blev tvungna att kuta till tåget så den förberedande duschen gjorde snart ingen skillnad. Kanske var det lika bra att vi fick sitta som i karantän på golvet vid dörrarna innan ett par platser blev lediga. När jag slog in bröllopspresenten kändes det som om jag höll en show för alla intresserade i vagnen. Man kan ju säga att jag trollade bort min inramade bild och trollade fram ett paket. Vad jag inte visste då var att jag skulle få trolla fram både bilar och chaufförer två dagar senare, som bandcare. Jag jobbade med en störtskön Carl Emil, träffade en Troels som inte var en katt utan en fotograf med en massa trasiga cyklar och såg en tjej i rosa jympadräkt mitt i mörka kalla natten.

Vi fikade på Elsa Anderssons café och låg på bryggan med fötterna i vattnet. Vi sov på trägolv, stengold och på lyxig tjockmadrass i jympasalen när artisterna flytt sin kos. Jag svettades av inomhussommar i utomhusvintersovsäck, av dansant beatskuttande, taktslående, rytmvaggande, äppelplockande till Andreas Tilliander och Djuma Soundsystem och av sol. Jag frös av regn, av naivitet inför kalla nätter och av att inte hitta från festivalområdet till sovskolan sådär naket tidigt en morgon. Jag kom på mig själv med att jag måste ha tittat på Suh eller ner i marken hela vägen dit och tillbaka alla gånger vi gått samma väg. Nu när Suh inte var med och marken likadan av asfalt överallt kände jag inte igen mig. Ett fönster fullsmockat med blommor kunde ha varit en ledtråd i rätt riktning men jag inbillade mig att vi åkt förbi där med bil när vi kom, fast bussen stannade långt innan och vi gick sista biten. Café Kaka som jag letade febrilt efter låg på ett hörn jag passerade flera gånger men det måste ha vänt ryggen till. Två timmar gick från det att jag ville sova tills det att jag fick.

Bröllop. Mimerlaven väcktes till liv med vita heliumballonger som sträckte sig imponerande högt i tornet där de mötte mobilerna som blir blå i uv-ljus. Pamelia Kurstin spelade med sina magiska fingrar på något som varken kallas termin eller vibrafon. VJs fixade bildspel där Suhs vackra porträtt av Zoria med påfågelfjädrar var med. Livebilder på de lyckliga tu mixades med frågan "Vill du breakcorea ditt liv med mig?" Zoria avvaktade för att sedan skrika JAA! vilket rev ner applåder, jubel och lyckotårar. Jag vågade till slut hålla tal. Runtom bröllopstårtan slog hjärtslag i röd pyntgelé. Vi måste ha stampat sönder allt porslin på nedervåningen när DJ BJ satte igång sin tunga techno med tanke på de förskräckta personalblickar vi mötte som såg ut att ha väntat sig ett återhållsamt mellanstadiedisco.

Daniel fick ett par öronproppar av Björn, en hint om att Zoria är lite mer talför än Daniel. 'Enjoy the silence' a la Depeche Mode stod det på dem. Jag å Suh konstaterade att det är precis vad vi gjort. På en musikfestival med hårda elektroniska basgångar och fester som aldrig tar slut lyckades vi pausa och hitta oss själva i ett mellanrum. Depeche betyder skynda, glöm det.

"When music hits, you feel no pain. I've never regret dancing."

My Little Pony & Lucky Luke

Tall lil'bro fick mig att kolla in Flowjob's album Zentertainment. Jag kände direkt igen hans kopp elektronika som suggestiv, malande och space-ig. Nu har jag tydligen lyssnat igenom hela zunderhållningen utan att uppmärksamma det nåt särskilt. Förutom att min blogg blev rätt space-ig... Meditativt inspirerande album uppenbarligen! Borre Saetre är favvokonstnären som bidrar med stillbilden från outer space som egentligen är gasexplosioner, läskigt hur nåt så livsfarligt kan vara så vackert...

Det här utrymmet fick färgas My Little Pony från det förflutna. Har fått höra på omvägar att det var mitt smeknamn bland textilstudenterna när jag hade blont och turkost hår i skala med ljust i hårbotten och mörkturkost i topparna. Det var inte så länge sen men mycket har hänt sen dess. Jag har plockat ur piercingarna och klippt av mig håret. Låtit det växa ut i till sin egna färg och tagit min kandidat i konst. Lagt upp en hemsida och tagit upp bloggandet! Jag tänkte först att det är jävligt viktigt vad jag skriver här, å vad jag inte skriver här. När jag blev klar med designen vill jag ju se hur det ser ut med ett första inlägg och lillebrors musik manar på mig så det är ju bara att köra. Höjer volymen för att jaga alla ofokuserade tankar på flykt.

Här och nu är det som gäller. Bara en gång förut har jag inte vetat vad jag ska göra med mitt liv. Jag åkte konstkarusellen, blev avknuffad för en paus för att hoppa på den höga hästen nästa varv. När jag kom in på Konstfack var det en dröm som gick i uppfyllelse, magin var bruten, utopia plötsligt funnet. Det kändes som att leva på övertid och det tog lång tid för mig att fatta att jag levde. Att livet fortgick vare sig jag valde att kasta mig in i det eller att stå utanför å titta på. Efter en viss ställtid kastade jag mig upp i sadeln, axlade manteln och red rakt in i sagan som superhjälten herself. Jag har nån gång skrivit att det är som vackrast precis innan solen går ner, rippat av Per Lagerkvist kan man tycka. Det är som vackrast när det skymmer... Det är en skillnad mellan skymmning och det ögonblick precis innan solen trillar ned från vår sida jordskivan. Det färggraderade pågående och det brinnande plötsliga.

Sagan slutade plötsligt när jag väntade med att hänge mig. Det finns en dikt av Wyzlawa Szymborska som jag inte vet vad den heter men den ska finnas med i hennes samling 'Ingenting har...' Jag fick några verser av mina lärare på folkhögskolan;


Stjärnprytt helt på måfå! Härvarande uppåt väggarna!
Uppspänt över böjar, tyngder, skrovligheter, rörelser!
Avbrottet i oändligheten för en ändlös himmels skull!
Lättnaden efter icke rummet i form av en ranglig björk!

Nu eller aldrig rör vinden på molnet,
ty vinden är just det som inte blåser där.
Och tordyveln går stigen fram i mörk vittneskostym
med anledning av en långvarig väntan på ett kortvarigt liv.

Och för mig har det fallit sig så att jag är här med dig.
Och i det ser jag då ingenting vanligt.


De såg det då, jag ser det nu. Det är därför jag bromsar. Och stannar karusellen. Den har haft för hög hastighet och allt som oftast liknat en berg- och dalbana. Jag vill inte riskera att hästen kastar av mig i farten, det har faktiskt hänt en gång, på riktigt. Jag vill rida sådär som Lucky Luke, efter varje äventyr, mot en stilla solnedgång. Precis som honom vet jag nu inte vilket äventyr som väntar härnäst. Jag hoppas på Flowjob och Zentertainment.