Det är en sån där dag då jag sitter fast. Det enda sättet att ta mig loss är att... ta mig loss. Å jag sitter fast. Efter regn kommer sol å vice versa. Det säger man aldrig, att det faktiskt kommer regn efter sol med, jävla optimister. Om jag kunde skulle jag beställa en konstant regnbåge. Jag har försökt men det blir bara fake av alltihop. Det är för tidigt. Jag måste stå ut så länge berg- å dalbanan ska hålla på å åka uppför å nerför i en satans fart. Precis när jag hunnit konstatera att jag är uppe blir jag rädd att jag snart är nere å just då kan jag slå mig i backen på att det går utför. Jag har skrivit det så många gånger förr, på olika sätt, jag upprepar nåt, tjatar sönder mig själv.
Är det verkligen bara att gilla läget? Ska man behöva gilla skillnaden mellan högt å lågt. Jag gör det inte. Det är ju själva skillnaden som svider. Å så har jag döpt bloggen till "skillnaden mellan" som om jag hyllar kontrasten mellan bra å dåligt. Eller ahaaa, nu, precis nu kom jag på att det är ju den jag vill åt, det är där jag vill vara. Mitt emellan. Om jag kunde balansera lite lagom nånstans mitt emellan eufori å ångest skulle det skilja mindre å det skulle inte kännas så himla olika. Fast, jag vill ju inte offra topparna för att minska dalarna. Är det det jag måste förlika mig med? Att känna lite? Att vara lagom?
Jag står inte ut när jag känner mig platt. När jag knappt känner nåt alls drar jag i mig själv tills jag trillar ner. För upp är det svårt att ta sig utan anledning. Man kan ju bara komma upp när man varit nere. Eftersom jag vägrar balansera ut svängningarna får jag väl ha det så här antingen eller. Å sitta å va bitter å otacksam emellanåt. Om det bara var okej att klaga å bära sig åt. Jag har så svårt att hålla i mig å kan ju inte stänga in mig så fort jag har en dålig dag. Så antingen går jag runt å sprider en massa skit, känns det som, vilket i sin tur ger mig kasst samvete. Om jag vågar belasta nån annan med mitt skräp känns det ofta mycket bättre men fortfarande som om jag alltid är den som behöver prata, den som behöver nån som lyssnar. Man kanske inte tror det, för att jag oftast är den som pratar mest, men jag skulle så gärna byta ibland. Få vara den som lyssnar. Som känner sig behövd å som får äran att vara till hjälp för någon annan. För det finns väl fler som jag, eller jag menar alla är väl som jag, ibland? Om vi bara kunde bli bättre på att visa oss svaga. Jag vågar knappt publicera det här inlägget. Men... Här är jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar