Jag fick en ledtråd. När det råkade flytta in en svart katt i mitt hem. Kulan hade ett jack i örat, gula ögon, kort tjock svans. Hon verkade rätt otrevlig, samtidigt sårbar och hon valde mig, kanske för att vi nånstans var lite lika. Jag fick ta upp henne och visa henne världen utanför genom fönstret. Jag fick klappa fram henne till matskålen. Å i mitt knä låg hon och gav mina rastlösa händer ro. Och en mening. Så när hon sedan flyttade förstod jag. Att det var något jag behövde.
Så valde jag, eller kanske mest min syster Jennifer, Estelle och Étoile, åt mig. Dom två systrarna från katthemmet fick bli mina stjärnor Stella och Esther. Stella var försigkommen, nästan påträngande uppmärksamhetskrävande och kelig så jag ibland undrade om det var trovärdigt att hon började spinna direkt jag rörde vid henne. Esther var svår. Avvaktande, osäker och försiktig. Motvilligt klappvänlig. Hon tryckte sig mot väggen när jag och min syster försökte flirta in oss hos henne där hon satt på fönsterbrädan. Som om hon helst ville sjunka igenom väggen fast inte riktigt kunde bestämma sig. Men tillsammans skulle dom vara. Å jag var glad att slippa lämna en katt hemma ensam då jag gick ut. Dom hade varandras sällskap. Brottades och låg nära å kisade ikapp av njutning, om vartannat. Stella sov på prydnadskudden bredvid min huvudkudde. Hon låg där när jag somnade och oftast när jag vaknade. På nätterna kunde jag vakna å för en sekund få panik för att hon var borta. Hon å Esther levde om i nattmörkret. Esther brukade passa på att sno lite gos när jag var på väg upp ur sängen. I badrummet och i köket strök hon sig mot mina ben, alltid när jag höll på med annat, som om hon inte vågade pocka på all uppmärksamhet. Hon började försvinna på dagarna å hade valt att klämma sig in i ett trångt utrymme baktill på bäddsoffan där även Kulan haft sitt tillhåll. I den soffa jag velat göra mig av med sedan jag fyndade hem det stora otympliga åbäket.
Innekatter skulle dom vara då dom farit illa utomhus innan. Stackars dom djur som aldrig får komma ut, tänkte jag. Hur fånigt det än ser ut när folk "rastar" sina katter tyckte jag att det kunde vara värt det, för deras skull. Så, för precis en vecka sen köpte jag och min syster två selar som vi med viss möda krängde på var och en. Dom bjöd tappert motstånd båda två men Stella tog priset när vi precis knäppt hennes å hon sprätte iväg. Vips var min leverfläck på magen halv å blodet som blottats var mitt. Jag kände mig lite dåsig å ville egentligen dricka kaffe för att vara på hugget när vi skulle ta ut vildkatterna för första gången. Eller vildkatten. Esther låg å tryckte sig mot golvet å kravlade sig fram som om vi bakbundit tassarna på henne. Min syster tyckte att de tappra kämparna borde få en snar belöning genom att komma ut direkt och jag kunde inte annat än att hålla med. Så, jag tog Esther. Å hon Stella. Som stretade emot så hon fick dörrmattan med sig i klorna på väg ut till hissen. Vi envisades och hoppades att dom skulle trivas bättre nere på gräsmattan precis utanför huset då dom skulle förstå att vi inte skulle ta dom längre från hemmet än så.
När vi kom ut och till lilla dungen här bredvid lade sig Esther platt igen men nosade ändå lite nyfiket på omgivningen. Stella däremot hoppade och sprattlade hysteriskt. Jennifer skulle precis ta henne då hon plötsligt kom loss, slet sig och sprang. Jag blev likstel, som Esther på marken. Jennifer drabbades av panik och satte fart efter Stella. Jag klarade inte av att se det min hjärna spelade upp inför mina ögon. Jag var helt övertygad om att det var kört, att Stella skulle bli påkörd. Så jag tog mig tiden att åka upp med Esther. När jag kom ner tomhänt jagade Jennifer Stella på gården, ett tag var hon på väg rakt emot mig där jag stod å höll upp porten men då hon insåg att hon fortfarande var förföljd vek hon av och snart gick jakten över vägen. Jag höll andan. På andra sidan, nu mitt emellan två vägar, var Jennifer så nära att få fatt i henne i ett buskage men när hon kom runt på andra sidan där hon sist sett Stella var hon spårlöst försvunnen. In under nån av alla bilarna längs gatan. Eller redan på väg bort. Till nästa värld.
Så satte vi oss och ritade. Jag gjorde en Stella banderoll och önskade i mitt stilla sinne att det jag skapat inte var en dödsruna. Jag och Jennifer sov en varsin omgång, strax efter midnatt gav vi upp att orka hålla oss vakna längre och tog in buren igen. Tidigt nästa morgon ställde jag ut den igen och fortsatte kontrollera den varannan timme. Något hade ätit av maten dom två första timmarna men en balkongsnubbe sa att det var råttorna som bodde i buskaget. Jag tyckte mig se kattbajs bredvid buren men det kunde ju vara rent önsketänkande.
Jag och Lovisa skulle ta en kulturrunda men nu fick hon komma till mig istället. Vi tog med Esther ut i transportburen på en ganska lång runda då vi ropade och jag spelade upp kattläten från mobilen. Utan resultat. Så tyckte Lovisa att vi skulle flytta buren till dungen där vi först hölls med katterna. När vi kom dit tyckte Lovisa att hon såg en grårandig katt ligga å trycka i ett buskage på en liten kulle. Helt sjukt vilken kattradar Lovisa måste ha inombords för där var Stella! Jag hade blivit tillsagd att inte försöka få tag i henne igen, med risk för att hon skulle springa ut på vägen eller ännu längre bort, utan låta henne komma av sig själv. Så jag tog med mig Esther och favoritmaten upp på kullen, alldeles nära den nakna men slyiga buske där Stella mycket riktigt låg. Jag kunde knappt tro mina ögon men försökte undvika att stirra in i hennes. Jag satt där ett bra tag medan Lovisa vaktade vid vägen å Charlie anslöt sig. Det gjorde så ont när jag sträckte fram handen med mat och Stella inte rörde en min. När jag mötte hennes blick mötte jag en främmande, vild avgrund som skrämde mig. Som om hon redan glömt mig. Av besvikelse och misstro. Den kylan skulle svepa över mig med full kraft då hon nonchalant reste sig och långsamt gick bort, ifrån mig. När hon fick syn på Charlie och Lovisa satte hon av mot skogen.
Jag var så nära. Hon levde åtminstone. Med nya instruktioner laddade vi om fällan med varm grillkyckling och så turades jag och Harry om att vaka vid husväggen hela natten, två timmar var åt gången. Där satt jag så stilla jag förmådde påpälsad och spejade ut i blåsvärtan. Jag fick se en hare jaga en annan, hack i häl men ingen Stella. Jag beskådade hur himlen blev röd mot svart och alldeles rosig i gryningen. Så, sista halvtimmen beslöt jag mig för att gå en runda. Det hade nu hunnit ljusna. Jag trodde först att det var en sten men när jag kom närmre såg jag Stella ligga mitt på en gräsmatta. Jag gick försiktigt mot henne och förvånades över hur nära jag fick komma. Framme hos henne förstod jag att jag fick ta henne. Att något var fel. Hon kved när jag lyfte upp henne och jag hann pausa hjärnan då jag såg hur hennes ben bara hängde innan jag fort gick hem, ringde Harry å bad honom komma ner å öppna, fort, fort! Medan jag väntade hann jag säga till Stella hur mycket hon betydde för mig.
Upp å in, in i sovrummet till prydnadskudden. Tack å lov drack hon men ramlade ner från kudden och kom inte upp igen. Jennifer ringde djursjukhuset å jag taxi. Som om jag huttrade av köld stammade jag fram att vi hade lite bråttom. Taxin kom på en gång. Stella gnydde hela vägen och jag försökte lugna henne med min förkrossade ton. Jag kommer aldrig glömma hennes tomma, vidöppna pupiller som tycktes leta efter ljus. Hos veterinären konstaterade man att Stella var kraftigt nedkyld, hon hade 32,8 i temp då hon borde ha 38 grader. Hon hade ingen känsel i svans eller ben och man hittade inga blodkärl att sätta dropp i utan var tvungen att värma upp henne först. Det kunde ta tid så vi satte oss och väntade på det eller bussen. Så, på bussen ringde veterinären och sa att Stella fått dropp så småningom och piggnat till lite men att hon på röntgenbordet plötsligt blivit jätte dålig och slutat att andas. Man försökte återuppliva henne men lyckades inte. Hennes ryggrad var helt vriden. Utgången var den enda möjliga. Jag sa att jag förstod, att jag förstått det. Ja, hon ska kremeras, ja, jag vill komma å hämta askan sen, tack, tack så mycket. Jag och Jennifer, vi båda bröt ihop där och då på bussen. Harry tröstade Jennifer.
Det är så tomt. Även om Esther börjat visa framtassarna är det så tomt utan Stella. Som om en halva saknas. Halva dom. Halva jag. Den halva som var mig närmast. Den halva jag saknar mest. Jag var så nära. Jag skulle ha tagit henne, jag skulle ha tagit henne! Jag ångrar så att jag gick ut med dom, med henne mot hennes vilja. Jag skulle ha varit mer lyhörd för hennes ovilja. Jag borde ha druckit kaffe. Jag borde ha väntat. Jag borde aldrig ha köpt selarna. Jag önskar det ogjort! Det är mitt fel. Säg inte att det inte är det. För det är det. Det måste få vara okej att det är det. Det får jag leva med. Utan Strix Stella Tigress. (Uggla, Stjärna, Tigertjej) Med Iris Esther. (Regnbåge, Stjärna) Hon som saknar ett tredje namn. Å nu får Stellas. Iris Esther Stella (Regnbåge, Stjärna, Stjärna). Stella såg ut som en uggla med sina klotrunda jätte ögon å långa nos och hennes päls var tigerrandig. Iris är en fin tant jag mött, Esther -kvinnan som räddade kattungarna från en för tidig säker död och Stella är... Stella. Hon som gjorde mig glad. För att sedan lämna mig. Uppdraget slutfört. Vila i frid min vän. Du som på kort tid gav mig ett extra kattliv. Jag kommer att sakna dig. Jag gör det redan. Du är för evigt en stjärna på min himmel. Älskade lilla uggel, Stellis... Snart får du komma hem för gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar