Jag tror på att rasera gammalt för att skapa nytt men jag höll nog på att spränga bort grunden helt å hållet. Jag var nära att dra upp rötterna å lägga mig på backen å självdö av vilsenhet. Samtidigt som jag tvingat mig själv att stanna upp. Stanna allt. Till och med tiden. Står man i vägen för den blir man överkörd. Det bästa man kan göra är att inte bry sig där den tickar å hetsar med sina visare. Jag låter den gå å fortsätter i min takt leta å flytta stenar, välja å välja bort, återskapa. Jag har haft så fullt upp med att hitta mig själv att jag stundtals glömt alla andra. Eller aktivt valt bort. Jag tror det är nödvändigt. Att känna när man fått nog utifrån å behöver gå in. In i sig själv. Jag önskar jag hade skrivit ner allt jag tänkt, jag är så rädd att förlora det samtidigt som jag nånstans tror att det räcker med att ha tänkt nånting en gång för att man alltid ska bära det med sig, låta sig formas i den riktningen å för alltid kommer det vara ristat i en av byggstenarna.
Inte ens i en bok bara för mig har jag haft ro att skriva ner alla tankebanor som sakta satt mig i rörelse igen. I min egen rytm. Där hör jag vem jag är, vart jag ska, vart jag vill. Det är än så länge ganska nedtonat även om själen skriker efter något annat. Jag skrev ner 50 drömmar. Jag fick sån panik över att det skulle va så många att jag bara sket i allt å skrev ner allt jag kunde komma på å kunde bara hoppas på att själen är den som hörs högst. En del saker förvånade mig medan andra känns förlegade. Mark Levengood pratade i Skavlan om falska drömmar. Han berättade sådär sprudlande som bara han kan på sin finlandssvenska om hur han haft en dröm om att bli arkeolog. Om hur besviken han sen blivit när han fått följa med en arkeolog och i, vad som kändes som, en evighet sitta å pensla fram en liten sten med en pytteliten pensel. Arkeologen hade varit alldeles till sig av fyndet å då visste Mark, att han inte var lika till sig, att han inte var nån arkeolog, att det var en falsk dröm.
Det känns som om jag lever i en gammal dröm. Den var kanske sann då men inte längre å jag måste finna mig i att jag kanske är snabbare än vad jag orkar springa. Ibland långsammare än vad jag har tålamod till men nu handlar det om att komma ikapp mig själv. Tillbaka till dom 50 drömmarna, jag sprutade ur mig allt mellan himmel å jord, stort å litet, fullt genomförbart å näst intill omöjligt. Man skulle sedan rangordna dom i hur lång tid man tänkte sig att dom skulle ta. 1, 3, 5 eller 10 år. Så fick man en bild av sig själv, om man skjuter för många saker på framtiden eller har anledningen att känna sig pressad för att allt helst ska hända på en gång. Jag hade ganska spridda skurar å blev förvånad, ojämn som jag är vad gäller det mesta. Så skulle man plocka ut dom tre allra viktigaste ettorna, det var rätt lätt. Men att sen välja ut en av dom, som skulle betyda mest gav mig sån beslutsångest att jag fick göra det sådär innan jag ens visste ordet av. På känsla ba BAM! Å oj...
Av den allra viktigaste drömmen ska man sen göra nåt litet. Om du vill ha en hund, lägg en peng i spargrisen å låna en rasbok på bibblan tex. Ambitiös eller ambivalent som jag är gjorde jag lite åt alla tre drömmarna, jag vet inte om det räknas som fusk å att jag nu slog ut alla mina chanser att förverkliga den där viktigaste drömmen. Jag är väl kanske lite vidskeplig eller så tror jag bara för mycket om min egen påverkan i saker å ting för jag tänker att om jag skulle skriva öppet vad jag drömmer om kommer det aldrig slå in... Kalla mig naiv eller bara Disney tvättad...
Hursom helst tror jag det gjorde att jag lossnade ur min förstening. Även om jag inte hinner allt jag vill så vill jag en hel del å nånstans måste jag börja. En vis man sa att jag behöver skriva å det är faktiskt en av drömmarna. Den vise mannen sa också att jag behöver dansa. Jag berättade att jag dansat lite afrikanskt å gillar det. "Ja det, eller samba", svarade han. Hah! Jag kollade in karnevalrumpsvänget å tänkte att jag kanske ska ge den där mytomspunna zumban en chans ändå... Vips har jag gymkort igen, på ett gym som har zumba klasser å allt jag kan önska känns det som. Jag siktar på att haka på militärträningen igen å den här gången vill jag vara väl för beredd så jag tänker ge det lite tid att komma ikapp. Mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar