Jag har en granntant. Natali. Hon bor inunder mig. Hör allt. Hon har en nymfparakit som heter Pinocchio. Det började med att hon ville tala med mig när vi möttes i trappan. Hon sa mig vänligt men bestämt, med glimten i ögat då hon spände blicken i mig, att jag spelar för hög musik för sent på kvällen å måste sluta med det för hon måste få sova. Jag kände mig tillrättavisad på ett begränsande sätt men det var ändå något med den här lilla urtanten som gjorde att jag ville respektera henne å till å med smila in mig lite genom att försöka bjuda henne på kaffe. Kanske skulle hon bli lite mer medgörlig å ha överseende med mina inte fullt så sena musiksessioner.
Så nästa gång vi möttes i trappan sa jag det, att jag gärna ville bjuda upp henne på en kopp kaffe. Hon svarade, fortfarande lika bestämt, att hon minsann inte kan dricka svenskt kaffe. Hon dricker bara italiensk cappuccino så om vi skulle dricka kaffe fick det bli hos henne. Å så befallde hon mig att komma ner lite senare samma dag. Det här var ganska snart efter att jag flyttat in i lägenheten som jag snart kommer att flytta ifrån.
För att jag fått förstahandskontrakt. Äntligen. Fem år senare. Flyttar jag till vad som känns som en vackrare värld utanför den här. Till en stor nybyggd lägenhet där jag och min kombo LN ska ha ateljé i vardagsrummet. För jag har bestämt mig, jag har alltid varit, är å ska bli konstnär. Jag är inte rädd längre. Har inget att förlora. På att försöka göra det jag älskar så mycket som möjligt å nödvändigt. Jag har sparat till och köpt en enorm iMac som jag kallar Min kärlek eller Solen i mitt liv för att den lyser så starkt, tragikomiskt men tills nåt större entrar mitt liv får den heta så.
Jag fortsätter att samla regnbågar, rymdbilder å prismor. I mobilen har jag appen Astronomy Picture of The Day och jag har utklipp å digipics på supernovor, gasexplosioner, stjärnfall och norrsken. Med regnbågarna har det gått så långt att människor jag känner skickar mig bilder på regnbågar å skriver att dom kom att tänka på mig. Nästan lite läskigt hur jag lyckats manipulera dom att förknippa mig med fenomenet men jag klagar inte utan är närmast ärad å rörd av gesten. Jag har ju bett om det. Prismor har jag inga än, förutom mormors "diamant" hänge, dom i 50-talslampan, diamantmålningarna jag gjort på duk å på skrivbordet å så alla bilder förstås.
Det var när jag träffade en annan tant, Iris, som jag påmindes om att jag velat ha prismor för att hon hade några hängandes i sin skrivbordslampa. Jag höll på att smälla av när jag fick se en bild av en regnbåge på utsidan av hennes dörr. Jag berättade för henne vilket sammanträffande det var för att jag samlar på regnbågar. Iris förresten, betyder regnbåge, tog jag senare reda på. Jag kan bli så fascinerad, uppslukad å besatt av saker som intresserar mig. En morgon började jag surfa astrologins himlavalv för att nånstans övergå att googla namn. Jag minns att jag, redan som liten, gjorde listor på namn jag tyckte om. Varför vet jag inte.
Jag har innan funderat på vad jag ska döpa mitt företag till, för ett sånt är jag nu redo att skaffa. När vi hade entreprenörsskapskursen på Konstfack bestämde jag mig för Rottweiler men jag har ändrat mig flera gånger. Jag gillar kontrasten mellan någonting starkt å någonting svagt, den påminner om mig. Fox Bambi tex.
När jag å Suh skulle besöka Naturhistoriska för att hon ville köpa Cosmonova biljetter till sin bror stannade vi vid en ljus blandrashund som satt bunden utanför. Jag dras till djur, faller pladask för katter, hundar å hästar. Den här hunden frös så vi stannade med den tills matte kom ut å det finns bilder på när den sitter i mitt knä medan jag sitter på marken. Det dröjde lång tid å jag hann bli alldeles förälskad i den här beiga tiken som påminde om en räv och ett rådjur så jag döpte henne. Till Fox Bambi.
Jag önskar mig ett liknande namn, ett slags indiannamn som beskriver hur jag är. Så plötsligt stod det klart för mig att jag ju redan har ett sånt namn. Mitt förnamn betyder "Hon som skådar/hon som beskådas" och mitt efternamn är ett rovdjurs. Hon som skådar rovdjur. Är det vad jag gör? Kanske. Skådar gör jag. Å när jag är stark blir jag nästan som ett rovdjur. Som jagar byten såsom regnbågar å drömmar. Å tanter tydligen.
Min gamla högstadielärare Titti sa mig en gång att man måste skaffa sig bra tanter. Jag saknar min mormor. Hon som såg mig. Som sa att jag skulle bli serietecknare, att jag hade hår av guld. Som lyfte upp mig på köksbänken för att jag skulle få tjyvspionera på småfåglarna, som läste ramsor ur Skattkammarön, som fick mig att skratta tills jag kiknade i hennes knä. Där jag blev alldeles varm. Som hade en stor snäcka som rymde havets brus å en speldosa där Elvira Madigan dansade runt runt. Ingrid Elvira.
Ingrid Jennifer. Allrakäraste syster. Astrid Lindgren. Ännu en bra tant.
När jag berättade för Moster Gun att jag haft ett speciellt band till mormor kollade hon upp våra personliga horoskop som hon ställt. Vi är olika stjärntecken men hon berättade att vi nästan har samma horoskop. Min mormor hade en hålkamera. Hon fotograferade. Hur många kvinnor på den tiden gjorde det. Nu står den här hos mig, den bruna kartongen till kamera.
I mitt sovrum hänger bilder på min syster, Sophia Coppola, filmomslaget till Science of Sleep, tidningsurklippet på en vrålsöt liten vit kattunge som mormor satt mellan glas å knallgul kartong, (glaset har gått sönder så det är en bra kontrast till det sockersöta), å så näckrosorna mormor broderat å den surrealistiska handkolorerade bilden på mamma å Moster Gun där dom är alldeles alldeles lika i dragen men inte till uttrycket. Där sitter dom å ler i sina likadana gula klänningar som två små tanter för att hårfärgen släppt så vågorna ser grå ut.
Mamma finns också förevigad på insidan av min underarm, högst upp precis under armvecket. Hennes körkortsbild tagen 1975 är kanske den vackraste bilden jag vet, den är länken mellan mig och mormor å det syns att vi en gång varit lika, jag å mamma. Nu är hon tant. Som, när hon första gången hon fick se tatueringen sa lite förvånat, nästan en gnutta besviket att hon trodde den skulle vara större. Min syster å vår gamla hund Cindy måste också få rum, där dom sitter i buskaget till Paradisbusken på Dalviksvägen. Det kan vara den bästa bilden jag nånsin tagit.
Sist mamma å pappa var här hade mamma med sig två bilder. Tagna hos Moster Gun. Den ena på henne, i samma skjorta som på körkortsbilden, som på min arm. Den andra på pappa. I nästan samma, fast kortare, frisyr, i samma vinkel å med liknande uttryck som mamma. Så fick jag förlagan till pappa som ska sitta på andra sidan underarmen. Så min bror. Som är utom räckhåll. Den finaste bilden jag sett på honom är just på lite avstånd. Flera stora högtalare är uppställda i skogen som ett liggande L å där uppepå sitter han, nästan två meter lång å lutar sig mot dom högtalarna som staplats som ett stort ryggstöd. Mormor får en speciell plats på den andra armen, på insidan av överarmen, närmast hjärtat. På den armen som ska fyllas med det jag älskar, det jag valt i mitt liv. Saker jag samlar på. Såsom regnbågar å supernovor.
Nu ska jag snart gå ner till Natali. Natali betyder födelsedag å syftar på Jesus födelsedag, dvs juldagen. Då min mamma fyller år. Dessa sammanträffanden. Dom förföljer mig. Jag följer dom. För jag tror att det i slutet av den här vägen finns en skatt. Att ösa ur. Jag tänker se till att det gör det. För att jag en dag är tant. Å vill dela med mig. Av det som är vackert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar