Iron and wine - Boy With a Coin
Jag skulle kunna ha den på repeat, känslan i den trycker på min bästa knapp. På den står det; Okej, du har allt det här med dig, kör bara kör! - Som Suh skulle ha sagt. Jag tror jag är på väg igen å det känns som om jag har allt med mig. Allt som nånsin varit jag, för att backa upp det jag nu vill vara, å bli. Jag vill bli igen. Bli ännu mer jag. Närmre å mer för att jag gillar det. En räsercykelfantast fångade det där när Kobra gjorde ett reportage om hans besatthet av cyklar. Han hade själv cyklat, numera åkte han runt och filmade en massa race. Det var så fint, han blev helt uppspelt, upptagen av farten, tekniken å formen, som om varje gång han stod där var den första. Han sprang med vid sidan av cyklisterna å filmade allt han hann, ekrarnas surr, benens trampande, cyklisternas svett å illa grin. Så sa han; Jag intalar mig att jag älskar det, sen tänker jag; Nej, det gör jag inte. Men så återkommer jag alltid till det. För att jag älskar det.
Jag älskar det, jag håller på med. Vid sidan av. I huvudet, i fantasin å i drömmarna. Jag läste precis att längtan är bättre än målet för väl där varar inte känslan så länge som innan. Kliché å uttjatat men vad jag inte visste var att vi rent biologiskt är programmerade att längta ihjäl oss bara för att, när vi förverkligat våra drömmar, tröttna illa kvickt. Hormonerna laddar upp för att du ska göra allt i din makt för att åstadkomma något. För att du ska vilja ha nåt så mycket att du gör nästan vad som helst för att få det. Allt i din kropp verkar för att du ska ta dig dit, så fort som möjligt. Det kommer från tider av brist då det gällde att passa på å nu har kroppen inte hunnit fatta att många av oss har så det räcker å blir över av det mesta.
Det man då går miste om är njutningen i att vilja nånting. För väl framme laddar kroppen snabbt om inför nästa etapp. Utmaningen ligger i att dra ut längtan så långt det bara går för att hinna underbygga den å att sen vila i förnöjsamheten över det man fixat, att inte låta sig krascha rakt ner i nästa craving. Att nöja sig å fylla upp inifrån när man lyckats samla på sig x antal av något, steppat upp ett karriärssteg eller lyckats kuta snabbare eller längre än sist. Jag tror det är Gandhi som har sagt att jorden har nog med resurser för alla människor, men inte för alla människors girighet. Tänk om alla kunde nöja sig materialistiskt å utveckla sig själva inifrån.
Jag kommer på mig själv med att tycka att det är jävligt svårt ibland, att skilja på utsida å insida. Om jag lyckas utifrån sett kan jag ju inbilla mig att det är mina egna önskningar jag uppfyllt, för det känns ju bra, att göra sånt som cashar in vuxenpoäng, stålars å allmänt cred. Det häftiga är när man kommer på att det bara är mina egna påhitt som räknas i längden, för mig. Man dör ensam har jag hört. Den enda man har att stå upp emot, när självrannsakan är det enda som återstår, är sig själv. Det är såå himla coolt att det är på mina villkor, det är mina regler som gäller i slutändan. Jag undrar om det bara är jag som, varje gång jag inser det, får en kick av aha upplevelse rakt i solar plexus. Jag känner mig lite dum; A-haaa! Det här handlar bara om mig. Snacka egoboost! Vad vill jag? Vad tycker jag är bra? Vem är jag? Jag älskar livsprojektet som går ut på att fatta sig själv. Det är så himla spännande, alla är ju som små universum. Man kan åka till månen eller Paradiset, bakåt eller... inte framåt kanske, för det behöver liksom skapas först.
Shit vad flummigt... Jag å LN kollade på när Simon å Tomas gjorde ett hotellrum åt Tomas Di Leva igår, kan vara därför jag känner mig så upprymd, ett med kosmos liksom. Jag vill bli sådär lugn. Jag blir så glad å inspirerad av att se hur Di Leva är så öppen å fascinerad av allt som händer, som ett barn. Han sa det, att om man är som han, eller Simon å Tomas så är man inte en sån människa som går till ett jobb, man är en sån människa som aldrig slutade leka, som bara fortsatte. Som om allt man ser är för första gången. Jag har kvar bilden av hur Di Leva bara står å tittar på när byggjobbarna river golv å kastar ut genom fönstret. När de undrar vad han gör skrattar han bara generat å studsar av sitt eget fnissande. När han sen hjälper till att kasta ut 'bräder' genom fönstret säger han att han känner sig som en riktig rockstjärna. Det måste vara för att han nånstans är det. Också.
Just ja, LN bor här. Hej LN, om du läser! Jag var så rädd att bli av med min kära ensamhet att det kanske var därför jag blev sjuk. Illamående, yr med konstant huvudvärk å magkrämpor i flera dagar. Jag åt inget första dygnet, bara fruktsallad andra å yoghurt tredje. Som om nånting i mig dog å jag kom igen, starkare än innan. Jag tror jag blev av med den dåliga delen av ensamhet som ersattes med sällskap av en fin vän, hennes pepp å spegelbild av mig. Jag drömmer, fantiserar å ser mig själv på ett sånt där skönt sätt igen. Genom någon annans ögon. Det är såna människor man vill omge sig med. Jag trivs. Å rustar för livet jag vill leva. Här har ni den. Min längtan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar