Vi sa inte vart. Bara då. Då ska vi ses. Vet inte vilken dag. Det kan vi nog inte bestämma. Men det var fint att vi försökte i all hast. En av mina hemliga vänner som jag inte kommer se igen förrän då. Den närmsta av mina hemliga vänner. Kanske bland de närmsta av alla mina vänner. Du var rädd för mig i början. Jag påminde för mycket om någon du saknar. Du fick mig att bli mer som du. Jag hoppas att du är lite mer som jag å gillar det, nån sa att vi skulle behöva lite mer av varann. Jag vill ha lite mer av dig. Jag blev lite stött när du sa att du trodde vi skulle kunna bli bra vänner, lite irriterad men smickrad när du sa att du skulle vilja ha en kompisaffär med mig nu när du kan ljuga.
Jag kan inte ljuga, jag kan spela men inte ljuga så jag var tyst hela tiden. Jag önskar att jag hade kunnat säga nåt fint tidigare. Jag gjorde några tappra försök precis när du skulle gå. Jag hoppas å tror att du vet ändå, jag vill lita på att du också känner det. Som är mellan dig å mig, det vi delar å har gemensamt. Det har blivit till på avstånd, nästan utan att vi märkt det, nu står det självklart. På nåt sätt. Ditt eller mitt eller nåt mitt emellan. När vi skulle kramas för första gången å samtidigt hejdå tänkte jag sådär som jag brukar göra när jag vill vara där, när jag vill känna å pausa, dra ut tiden så att jag för alltid ska minnas hur det var, hur det kändes. Jag blev som vanligt besviken efteråt för jag lyckades inte. Fumlade å mumlade å snabbade på å så var det över innan jag ens hunnit njuta. Fast den här gången insåg jag att det kändes just så för att det var ett viktigt ögonblick för mig.
Viktiga ögonblick känns så. Som om jag bara rumlar igenom dem. Man kan inte hålla fast dem å man kan inte framkalla minnet av dem närhelst man behagar. Men så, plötsligt, när jag sitter ensam på ett tåg på väg nånstans eller ligger i sängen på väg in i drömmar kommer minnet över mig. Starkare å mer som då än vad jag minns det. Om jag försöker styra eller fantisera vidare blåser det bort. Om jag bara vilar i det dröjer det sig kvar en stund. Jag önskar mig bilder av vad som hände men får något mycket närmre. Eftersom jag var där. Å inte tittade på. För att jag rumlade in i din öppna famn å bara var där för ett ögonblick. Vad jag saknar dig, redan. Sommaren 2013.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar