I wanna dance with somebody but my feet hurt. So close to sleep beneath the starry sky in short notice, might be my first step into romance...
Det känns som om jag är på väg att erkänna något. Jag gjorde det för Rebecca Miana i all hast mellan våra störtdyk ner i poetiska djup och fladdrande livsvändningar. Det var en början. Jag tror jag gör det för mig själv.
Jag har så himla ont i fötterna efter allt kutande med kläder i högsta hugg men jag vill dansa. Dansa av mig själv, för mig själv men inte ensam. Jag har trott att jag framstått som en mes å gömt allt det mjuka. Nu börjar jag fatta att jag måste ha uppfattats som hård fast jag tyckt att allt det andra varit hårt. För jag har ju sett andra sidan, insidan. Den sårbara, ömsinta, trevande, hoppfulla. Sårade, ömtåliga, förskräckta, uppgivna.
Om de bara visste. Alla jag kört förbi, ifrån och över. Om de bara visste att jag blev ketchup varje gång. Jsg undrar om det bara är jag. Jag som till varje pris försöker få med mig alla delar när jag fortsätter. Till synes intakt och oberörd. I själva verket defekt, kvaddad. Ketchuprobot som sprutar skruvar och muttrar. Roadkill rådjur med bara rådjursögonen kvar. Två stora blå som förundrad blickar ut över förödelsen för att resterna ska försöka förstå å minnas till nästa gång.
Man glömmer så lätt. Som en guldfisk. Samma väg. Samma oaktsamhet. En viss tvekan inför att korsa den olycksdrabbade. Gräs, guld och gröna skogar på andra sidan. Smack! Det går så fort. Innan jag ens hunnit bestämma mig för om det är värt det smäller det. Lika ont varje gång. Glömskan tynar och smärtan framträder medan rådjuret stapplar som nyfött tillbaka ner där det kom ifrån. Det enda trygga är att vara tillbaka. Tillbaka till innan. Det hemtama i att återvända som om smällen aldrig smällt. Två stora blå. Kom ketchup så går vi.
vissa är bara gjorda för att krascha omkring, det är vad jag tror. dessa dimmiga änglar känner allt och lite till för några fler än sig själva och kanske ganska ofta mer än vad många skulle kalla för nödvändigt. men jag vet inte om jag tycker att det gör så mycket när allt kommer omkring. för omkring kommer vi ju, som du säger, ganska snabbt och utan att alltid hinna med. smärtan får vi leva med. glädjen får vi också leva med och många gånger bära för så många andra, som inte alls får chansen att se. så som vi ser. we love life. det är vårt liv. hårt och gott. love ya for always! /Leén
SvaraRaderaDu berör mig så att det bränner till bakom ögonen, av lyckan att få se så vackra ting, som du och dina ord. <3
SvaraRadera