My minefield.

Att inte ha något särskilt att göra förutom att söka jobb och bostad har satt igång mina drömmar. De om undervattenvärldar och okända marker men också de som om natten har gjort mig alldeles matt. I perioder har jag drömt så intensivt att jag på morgonen inte ens orkat skriva ner det lilla jag kommit ihåg, fast jag lovat mig själv att alltid göra det, hur trött jag än är. Det är svårt att stanna kvar så jag minns vad jag drömmer samtidigt som jag måste vara tillräckligt vaken för att se vad jag skriver. Det är ett mellanting där jag gillar att vara. Min vakna kropp blir som ett verktyg för min omtöckna hjärna som är fri från allt förnuft och all logik. Det svåra är att hjärnan är så mycket snabbare än min hand och det är som om det jag nyss tänkt suddas ut för att ge plats åt nästa bild. Nu är det snart tid att drömma igen och jag minns fortfarande vad jag drömde i natt. Jag hoppas att det egentligen är de enda drömmar jag behöver komma ihåg, de jag inte ens behöver skriva ned. Frågan är hur länge jag minns dem.

I natt drömde jag att jag och M skulle ge oss ut på en varsin resa. Hans var likt ett viktigt uppdrag som i Fantasyvärldar och jag tog farväl av honom som av en soldat som man inte är säker på att få se igen. Jag skulle vandra över ett berg, snötäckt tror jag fast jag upplevde landskapet väldigt grönt, vida mörkgröna slätter fast smått kuperat, lite som i Hagaparken vid koppartälten. Mitt mission var inte heller det helt ofarligt men det stod klart att han skulle behöva riskera mer än mig, som traditionen säger. Jag skulle ju bara rädda mig själv medan han hade en annan uppgift. Jag vet inte om det var vi eller våra fiender eller båda parter som dessutom kastade ut vita platta kvadratiska plastljuslådor på marken i en liten dal mellan två kullar, som en skateboardramp. När man trampade på dem började de lysa gulorange, som de i Billie Jean videon. Så kunde det gå olika lång tid innan dessa minor detonerade. Jag vet inte vilka våra fiender var, jag såg dem bara som enhetliga figurer, vita eller svarta som i hela hajdräkter och jag är egentligen inte helt säker på att de var onda, eller jag god. Jag fick känslan av att jag kunde kontrollera minorna, som om jag mitt i alltihopa kunde passa på att styla genom att ställa mig och danssurfa på minan för att i sista sekund hoppa till nästa. Som om jag hade en känsla för när varje mina skulle explodera. Kaxigt men det måste vara ett effektivt sätt att skrämma eventuella fienden på. Att visa att man inte är rädd. Att man kan kontrollera deras vapen. Eller så var minorna mina egna. Jag undrar bara vad vi var tvungna att fly ifrån. Till vad?